För några dagar sedan skrev jag om hur hemskt det är att ge Harry sin medicin. Jag hade knappt hunnit publicera inlägget förrän det började bli lättare och lättare att ge den. Numer sitter han snällt och gapar när jag kommer med den, fastän den fortfarande är så äcklig att han grimaserar illa varje munfull. Men han konstrar inte. För man måste ju ta den!

Det här är enormt skönt för mig, för det lärde mig att man faktiskt kan bestämma över sitt barn (hör och häpna!) bara man själv är tillräckligt säker. Hade det gällt något annat hade jag slutat tortera mitt skrikande barn med den hemska medicinen och kallat försöket för misslyckat efter en tre fyra försök. Men eftersom jag visste att detta faktiskt var viktigt så vågade jag fortsätta att tvinga. Och det tog inte många gånger utöver min tortyr-gräns på fyra innan Harry insåg att det inte var lönt att bråka.

Stärkt av visheten att böckerna har rätt när de skriver att förändrigar möter starka protester i början men att barnen bara efter ett par gånger lär sig, började jag fundera över fler saker jag kunde tvinga på min son nu när järnet var stekt.

Sedan tre dagar tillbaka har vi struntat i vagn när vi bara skall promenera korta sträckor, till exempel ner till affären eller parken. Men eftersom vi bor vid malmös mest trafikerade gata så går det ju inte att ha barnet springande vind för våg. Hålla handen.

Vilda protester! Svårt att springa kors och tvärs med morsan i släptåg! Men, precis när jag skulle ge upp sträckte Harry självmant upp handen mot mig när vi skulle till affären igår. Och både då och hela dagen idag gick han snällt och, om jag inte misstolkade honom, stolt bredvid mig hela vägen med handen i min. Åhhh det kändes jättemysigt. Så stor vår pojke blivit!!

Vi har börjat fundera och diskutera så smått kring ämnet. Vad är barnuppfostran egentligen? Jag som haft hund likställer det gärna med lydnadsträning, och känner att det kan vi hellre vara utan. Men förutom ren lydnadsträning  (säga tack för maten, duka undan tallriken, inte tjata om godis i affären, inte lägga sig raklång och skrika i två timmar om man inte får godis i affären, göra som man blir tillsagd, sitta fint,  inte tigga vid matbordet (eller hoppsan, smög det över på hunduppfostran nu?)) finns det ju även den uppfostran man ägnar sig åt varje dag. Då menar jag sättet vi bemöter Harry och varandra på i vardagslivet. Hur vi hanterar hans reaktioner på våra reaktioner.  Vi har skaffat oss en del böcker, och min avsikt är att lägga upp ett antal "artiklar" här där jag resonerar lite kring våra tankar i ämnet.

Det första jag stötte på när jag började läsa var Donald Winnicotts tankar kring "Good-Enogh-Mother". (Eller snarare andras tankar kring Winnicotts tankar, för när jag läser vad han skrivit så har jag svårt att hålla med honom) Enligt hörsägen menar i alla fall Winnicott att den perfekte modern, eller snarare föräldern; fadern är ju minst lika delaktig, finns inte. Man kan inte sträva efter att vara en perfekt förälder eftersom man då skulle sträva efter att uppfostra (engelskan raise är ett mycket bättre ord) ett perfekt barn. Och det i sig är förstås en omöjlighet eftersom alla människor har fel och brister; annars vore de inte hela människor. Man bör istället sträva efter att vara en tillräckligt bra förälder; en förälder som gör sitt bästa och är nöjd med sin insats. Som genom sitt själförtroende hjälper sitt barn att växa upp till en lycklig individ. En individ som förvisso har dåliga sidor som alla andra, men som har självinsikt och hög självkänlsa och kan hantera sina egna, och andras, misslyckanden. En tillräckligt god förälder formar inte sitt barn till den perfekta individen, utan låter barnet själv växa till den person den har potential att bli.

Det hela låter hemskt bra tycker jag. Självkänsla. En stabil och någorlunda lycklig individ. Som tror på sig själv och på godheten i mänskligheten. Som inte har problem med nära relationer till andra. Bra. En sån, tack!!

Frågan är bara hur i H* man skall bära sig åt.

Och för att vara lite opsykologisk. Min son får gärna växa upp och ha hur många dåliga sidor han vill; han skulle bli minst lika älskad ändå. Men att döma av hur det ser ut just nu så tror jag i ärlighetens namn inte att han har en enda...