Harry just nu - tio månader (och en dag)
När jag skapade den här kategorin var tanken att jag skulle skriv ett Harry Just Nu-inlägg varje månad. Haha.
Men det är förvånansvärt svårt att beskriva hur Harry är. Framförallt hur han är Just Nu, för det innebär ju att han inte borde ha varit så förut, eller sluta vara så om ett tag. Hänger ni med? ´Harry är en glad och busig filur´ känns ju mer som Harry För Alltid.
Desstom är det svårt att skriva vad han gör utan att det låter som skryt. Att han kan göra så här eller så här. Men anledningen till att jag skriver är inte att jag vill skryta utan för att jag vill ha det bevarat. För allting förändras så fort i vårt liv just nu att jag inte ens minnshur vi hade det förra månaden. Fantastiskheten i att han kan göra det han gör ligger alltså inte i att han är ovanlig eller tidig eller bagåvad, utan fantastiskheten ligger i att han kan något nu som han inte kunde förut.
Så hur är Harry just nu? Han förflyttar sig genom att krypa, snabbt som tusan, eller allra helst genom att gå och hålla någon, helst pappa, i handen. Och då går det ännu snabbare. Nytt för ikväll är att gå utan att hålla någon i handen! Nytt för veckan är däremot att klättra. Viljan har funnits där sedan andra månaden ungefär skulle jag tro, men förmågan är relativt ny. Vår unge herre klättrar utan hjälp upp i vår säng, upp i soffan, upp på stolar, upp på vår svarta TVskänk. Han försöker klättra upp på soffbordet men det har han än så länge inte lyckats med.
Relativt nytt är också att lägga sig raklång på golvet och skrika i falsett om han inte får som han vill, (till exempel klättra upp på TVskänken och sätta tavlorna på väggen bakom i gugning).
Harry kan vara rejält gnällig och jobbig, då ingenting duger, men hålls han bara sysselsatt så han inte blir uttråkad så är han ett riktigt charmtroll och en glad och pratsam typ. När han är på det humöret så tittar han intensivt på en och putar lite med läpparna, pekar på mig eller föremålet han vill prata om, och kommer sedan med en lång harang av stavelser sagda på utandningen. Gärna med hela magen som stöd så att ljuden nästan krystas fram. Han tittar allvarligt på en när han pratar, som om han faktiskt försker berätta något viktigt för en.
Han har börjat prata en hel del på senare tid. Han säger mamama, oftast i samband med att han vill till mig, och baba, oftast i samband med att han tittar på eller vill till Erik. Vi tolkar det såklart som att han säger mamma och pappa! Eventuellt kanske säger han ibland titta (itha), och pekar på något intressant. Men det kan också vara önsketänkande från föräldrarnas sida. Ett som är säkert är iallafall att han har börjat härma läten. Till exempel satt han häromdagen och slog sig själv i huvudet med en stor musikleksak. "Sluta med det där, det gör ONT! "sa jag. "Onj" sa Harry, och fortsatte slå. Jag hävdar inte att han sa ordet ont, han förstår ju uppenbarligen inte vad det betyder, men jag tror att han härmade mitt läte. På sångstunden på Öppna Förskolan för några veckor sedan sjöng vi om en kossa, och i slutet av sången satt samtliga 25 vuxna i rummet och muade för allt vad de var värda. När alla tystnat brast Harry ut i ett Muuuuuu. Jag tyckte att det var hemskt lustigt och gulligt, men det var tydligen bara jag som var begeistrad över mitt barn, för alla andra mammor var upptagna med att tycka att något som deras unge hade gjort var bedårande gulligt. (Har jag skrivit om det här förut?)
Häromdagen hände en lite häftig grej. Sångstunden på ÖF börjar alltid med en låt som går såhär; Nu rullar våran sång igång...... som man sjunger samtidigt som man rullar armarna (som 70talsdansen som slutar med ett finger upp i luften ni vet). Vi har bara sjungit den de handfulla gånger vi varit på Öppna Förskolan, och jag och Harry har aldrig sjungit den hemma. Inte förrän en dag då jag av någon anledning kom på mig själv med att gå och nynna på just den låten. När jag insåg det började jag sjunga på den på riktigt, och efter halva sången vände jag mig om mot Harry på golvet. Och tror ni inte att han sitter och gör rullrörelserna! Är det inte fantastiskt vad barn snappar upp! Han har aldrig GJORT rörelserna förut, men han har sett dem göras och det förknippade han med den melodin. Nu gör han dock rullrörelsen så fort jag sjunger, oavsett vilken sång det är.
Just nu är det väldigt populärt att plocka i eller ur leksakerna en och en ur sina korgar, och att rasera torn som vi bygger av klossar och annat. Ibland försöker han hjälpa till att bygga torn genom att sätta leksaken han håller i (läs tuggar på) längst upp. Men än så länge har det bara reslterat i att tornet välter. Om han inte vill rasera tornet, bara ta leksaken som ligger längst upp, böjer han sig fram och försöker ta den med munnen. Återigen har det än så länge bara reslterat i raserade torn. I förrgår pekade jag på den gröna lilla kloss han för tillfället satt och studerade djupt, och sa: "skall du lägga den i lådan?", och pekade på en lite större låda som stod bredvid honom, som Harry mycket riktigt la klossen i.
Sedan en tid tillbaka har det blivit tydligt att Harry förstår att man kan dela en upplevelse. Om något konstigt eller roligt händer (tillexempel att Harry råkar fisa) tittar han på en och skrattar. Är vi ute och åker vagn kan han peka på något intressant (en hund eller anka eller traktor e dyl som blinkar) och titta på mig och prata. Sitter han och tittar (smakar) på något fint kan han sträcka fram det mot en som för att visa. Alltjämt pratande.
Pappa är Harrys stora idol, men också konkurrent tror jag. Om Erik och jag gosar blir det ett fasligt väsen på Harry, som genast skall upp i min famn. Och är Harry ledsen eller trött duger stackars pappa inte mycket till, hur snäll och tålmodig han än må vara. Och nattningen är än så länge fortfarande ett enkvinnasjobb. Men när Harry är på bushumör, vilket han oftast är, då är pappa det roligaste som finns! Harry skiner upp som en sol när pappa kommer in i rummet, och vill genast att de två skall trava okring i vardagsrummet hand i hand. Ibland räcker det att titta på honom för att brista ut i skratt, speciellt när han har på sig sina glasögon som Harry tycker att han ser genomtokig ut i. Det är så härligt att se dem tillsammans, det kan jag inte tröttna på. Harry kiknar av skratt när hans pappa blåser honom på magen.
Men det är förvånansvärt svårt att beskriva hur Harry är. Framförallt hur han är Just Nu, för det innebär ju att han inte borde ha varit så förut, eller sluta vara så om ett tag. Hänger ni med? ´Harry är en glad och busig filur´ känns ju mer som Harry För Alltid.
Desstom är det svårt att skriva vad han gör utan att det låter som skryt. Att han kan göra så här eller så här. Men anledningen till att jag skriver är inte att jag vill skryta utan för att jag vill ha det bevarat. För allting förändras så fort i vårt liv just nu att jag inte ens minnshur vi hade det förra månaden. Fantastiskheten i att han kan göra det han gör ligger alltså inte i att han är ovanlig eller tidig eller bagåvad, utan fantastiskheten ligger i att han kan något nu som han inte kunde förut.
Så hur är Harry just nu? Han förflyttar sig genom att krypa, snabbt som tusan, eller allra helst genom att gå och hålla någon, helst pappa, i handen. Och då går det ännu snabbare. Nytt för ikväll är att gå utan att hålla någon i handen! Nytt för veckan är däremot att klättra. Viljan har funnits där sedan andra månaden ungefär skulle jag tro, men förmågan är relativt ny. Vår unge herre klättrar utan hjälp upp i vår säng, upp i soffan, upp på stolar, upp på vår svarta TVskänk. Han försöker klättra upp på soffbordet men det har han än så länge inte lyckats med.
Relativt nytt är också att lägga sig raklång på golvet och skrika i falsett om han inte får som han vill, (till exempel klättra upp på TVskänken och sätta tavlorna på väggen bakom i gugning).
Harry kan vara rejält gnällig och jobbig, då ingenting duger, men hålls han bara sysselsatt så han inte blir uttråkad så är han ett riktigt charmtroll och en glad och pratsam typ. När han är på det humöret så tittar han intensivt på en och putar lite med läpparna, pekar på mig eller föremålet han vill prata om, och kommer sedan med en lång harang av stavelser sagda på utandningen. Gärna med hela magen som stöd så att ljuden nästan krystas fram. Han tittar allvarligt på en när han pratar, som om han faktiskt försker berätta något viktigt för en.
Han har börjat prata en hel del på senare tid. Han säger mamama, oftast i samband med att han vill till mig, och baba, oftast i samband med att han tittar på eller vill till Erik. Vi tolkar det såklart som att han säger mamma och pappa! Eventuellt kanske säger han ibland titta (itha), och pekar på något intressant. Men det kan också vara önsketänkande från föräldrarnas sida. Ett som är säkert är iallafall att han har börjat härma läten. Till exempel satt han häromdagen och slog sig själv i huvudet med en stor musikleksak. "Sluta med det där, det gör ONT! "sa jag. "Onj" sa Harry, och fortsatte slå. Jag hävdar inte att han sa ordet ont, han förstår ju uppenbarligen inte vad det betyder, men jag tror att han härmade mitt läte. På sångstunden på Öppna Förskolan för några veckor sedan sjöng vi om en kossa, och i slutet av sången satt samtliga 25 vuxna i rummet och muade för allt vad de var värda. När alla tystnat brast Harry ut i ett Muuuuuu. Jag tyckte att det var hemskt lustigt och gulligt, men det var tydligen bara jag som var begeistrad över mitt barn, för alla andra mammor var upptagna med att tycka att något som deras unge hade gjort var bedårande gulligt. (Har jag skrivit om det här förut?)
Häromdagen hände en lite häftig grej. Sångstunden på ÖF börjar alltid med en låt som går såhär; Nu rullar våran sång igång...... som man sjunger samtidigt som man rullar armarna (som 70talsdansen som slutar med ett finger upp i luften ni vet). Vi har bara sjungit den de handfulla gånger vi varit på Öppna Förskolan, och jag och Harry har aldrig sjungit den hemma. Inte förrän en dag då jag av någon anledning kom på mig själv med att gå och nynna på just den låten. När jag insåg det började jag sjunga på den på riktigt, och efter halva sången vände jag mig om mot Harry på golvet. Och tror ni inte att han sitter och gör rullrörelserna! Är det inte fantastiskt vad barn snappar upp! Han har aldrig GJORT rörelserna förut, men han har sett dem göras och det förknippade han med den melodin. Nu gör han dock rullrörelsen så fort jag sjunger, oavsett vilken sång det är.
Just nu är det väldigt populärt att plocka i eller ur leksakerna en och en ur sina korgar, och att rasera torn som vi bygger av klossar och annat. Ibland försöker han hjälpa till att bygga torn genom att sätta leksaken han håller i (läs tuggar på) längst upp. Men än så länge har det bara reslterat i att tornet välter. Om han inte vill rasera tornet, bara ta leksaken som ligger längst upp, böjer han sig fram och försöker ta den med munnen. Återigen har det än så länge bara reslterat i raserade torn. I förrgår pekade jag på den gröna lilla kloss han för tillfället satt och studerade djupt, och sa: "skall du lägga den i lådan?", och pekade på en lite större låda som stod bredvid honom, som Harry mycket riktigt la klossen i.
Sedan en tid tillbaka har det blivit tydligt att Harry förstår att man kan dela en upplevelse. Om något konstigt eller roligt händer (tillexempel att Harry råkar fisa) tittar han på en och skrattar. Är vi ute och åker vagn kan han peka på något intressant (en hund eller anka eller traktor e dyl som blinkar) och titta på mig och prata. Sitter han och tittar (smakar) på något fint kan han sträcka fram det mot en som för att visa. Alltjämt pratande.
Pappa är Harrys stora idol, men också konkurrent tror jag. Om Erik och jag gosar blir det ett fasligt väsen på Harry, som genast skall upp i min famn. Och är Harry ledsen eller trött duger stackars pappa inte mycket till, hur snäll och tålmodig han än må vara. Och nattningen är än så länge fortfarande ett enkvinnasjobb. Men när Harry är på bushumör, vilket han oftast är, då är pappa det roligaste som finns! Harry skiner upp som en sol när pappa kommer in i rummet, och vill genast att de två skall trava okring i vardagsrummet hand i hand. Ibland räcker det att titta på honom för att brista ut i skratt, speciellt när han har på sig sina glasögon som Harry tycker att han ser genomtokig ut i. Det är så härligt att se dem tillsammans, det kan jag inte tröttna på. Harry kiknar av skratt när hans pappa blåser honom på magen.
En helt vanlig onsdag
Idag har varit en perfekt dag.
Både Harry och mamma vaknade pigga, glada och utvilade klockan sju i morse. (Pappa har dispens att ligga kvar i sängen; han är mitt uppe i sluttampen på uppsatsen och sitter dygnet runt klistrad framför datorn med pannan i djupa veck och svetten lackandes över ögonbrynen). Harry fick sig en slurk amning för att säkerställa att han verkligen inte kunde somna om och sova en stund till. Men det brukar han aldrig kunna.
Efter en härlig lekstund somnade gullgossen till en flaska välling igen vid halv nio, och föräldrarna kunde i lugn och ro få i sig en stadig frukost och passa på att se slutet av en film som påbörjats kvällen innan. När Harry, fortsatt på solskenshumör, vaknade en knapp timma senare försvann pappa in i datorrummet. Harry och mamma hade en superb förmiddag; mamma fick röjt i köket medan Harry studerade ett antal färgglada klossar som han även sorterade på vardagsrumsgolvet i olika högar beroende på smak och konsistens. Av en händelse fanns det inte två klossar som smakade lika utan alla fick varsinn hög. Men golvet är stort så det fanns gott om plats.
När Harry hittade favoritbollen var mamma tvungen att släppa disken och vara med och leka. Innan lunch vid halv tolvtiden hann vi dessutom stå och dansa en lång stund till en massa olika låtar. Pappa lockades ut ur sina skrymslen och skakade loss en stund han med, innan plikten kallade och han återigen drog sig tillbaka in till sina gömmor.
Direkt efter lunch var det overall och de nya skorna som gällde; Knut och hans mamma Lisa stod redan och väntade på oss när vi kom ut. Vi gav oss iväg mot parken, och mamma och mamma Lisa köpte sig varsin Take-Away-Latte att småsnutta på i soldiset. Harry åkte med vagnsitsen framvänd, vilket hör till ovanligheterna, och stormtrivdes!! Så mycket att titta på!
I parken var vi tvugna att gå ur vagnen och gå bort och titta närmre på en stor flock KanadaGäss som betade (?) i gräset.
På vägen hem tröttnade vår hjälte på att sitta i vagnen, och mitt i all kaos och skrik kom mamma och mamma Lisa på att man kunde sjunga Klappa Händerna för att försöka pigga upp. Och mitt i gråten tystnade den underbare och började klappa!! För första gången (utom en nästanklapp igår)! Det såg hemskt gulligt ut för det är svårare än man skulle kunna tro att träffa händerna!
För att ytterligare sätta guldkant på promenaden somnade Harry på väg uppför trappan till vår lägenhet, och mamma och pappa kunde återigen ha tid att ägna den andre mer än en minuts sammanhängande uppmärksamhet och dessutom få mat i magen!
Efter sovstund, mellanmål och lite eftermiddagsbus begav sig hela familjen ut på promenad, den här gången till en alldeles ny lekplats som ligger på Annelund. (Först bråkade mamma och pappa om huruvida bandyklubban och bandybollen var välkommen att följa med på promenad. Pappa hävdade att han behövde avkopling, mamma hävdade att hon och Knodden borde vara avkoppling. Mamma tyckte även att det var jobbbigt att behöva gå ut och gå med två barn, varav det ena sköt bollar mot fönster och körande bilar, men pappa förstod inte vad hon menade. Så de kompromissade. Klubban och bollen fick följa med, men mamma vägrade köra barnvagnen.)
Lekplatsen var en succé! Harry fick prova att åka rutschkana, först med pappa sen med mamma, och sitta i mammas knä och gunga. Pappa puttade på och Harry skrattade tokmycket. Sen hoppade pappa studsmatta och Harry skrattade ännu mer. Något SÅ tokigt hade han ALDRIG sett förut! Ända tills vi skulle hem och mamma som slutat vara tjurig gick med på att köra barnvagn så att pappa kunde kasta upp sin bandyboll högt i luften och sen fånga sin bandyboll med sin bandyklubba. Och sen kasta upp den igen. Med sin bandyklubba. Harry Tjöt av upphetsning! Han kunde INTE sitta still!! Wow vilken pappa han har som kan konstra så med en boll! Och igen och igen och Harry kunde inte sluta skratta.
Hemma igen vankades kvällsmat följt av ännu lite lek. Mamma försökte få Harry att klappa igen men han blev bara irriterad av hennes tjat. Men Imse gick bra. Harry Imsade och gjorde regnet som föll.
Efter en flaska välling i sängen och minst en halvtimmes bökande och stökande och snurrande och suckande somnade Harry tillslut, och mamma nästan. Nu ska mamma äta, sanera barnstol, plocka fram vardagsrumsgolvet och ladda diskmaskin. Sen göra något kul. Om hon orkar, och inte Harry vaknar.
Godnatt
Både Harry och mamma vaknade pigga, glada och utvilade klockan sju i morse. (Pappa har dispens att ligga kvar i sängen; han är mitt uppe i sluttampen på uppsatsen och sitter dygnet runt klistrad framför datorn med pannan i djupa veck och svetten lackandes över ögonbrynen). Harry fick sig en slurk amning för att säkerställa att han verkligen inte kunde somna om och sova en stund till. Men det brukar han aldrig kunna.
Efter en härlig lekstund somnade gullgossen till en flaska välling igen vid halv nio, och föräldrarna kunde i lugn och ro få i sig en stadig frukost och passa på att se slutet av en film som påbörjats kvällen innan. När Harry, fortsatt på solskenshumör, vaknade en knapp timma senare försvann pappa in i datorrummet. Harry och mamma hade en superb förmiddag; mamma fick röjt i köket medan Harry studerade ett antal färgglada klossar som han även sorterade på vardagsrumsgolvet i olika högar beroende på smak och konsistens. Av en händelse fanns det inte två klossar som smakade lika utan alla fick varsinn hög. Men golvet är stort så det fanns gott om plats.
När Harry hittade favoritbollen var mamma tvungen att släppa disken och vara med och leka. Innan lunch vid halv tolvtiden hann vi dessutom stå och dansa en lång stund till en massa olika låtar. Pappa lockades ut ur sina skrymslen och skakade loss en stund han med, innan plikten kallade och han återigen drog sig tillbaka in till sina gömmor.
Direkt efter lunch var det overall och de nya skorna som gällde; Knut och hans mamma Lisa stod redan och väntade på oss när vi kom ut. Vi gav oss iväg mot parken, och mamma och mamma Lisa köpte sig varsin Take-Away-Latte att småsnutta på i soldiset. Harry åkte med vagnsitsen framvänd, vilket hör till ovanligheterna, och stormtrivdes!! Så mycket att titta på!
I parken var vi tvugna att gå ur vagnen och gå bort och titta närmre på en stor flock KanadaGäss som betade (?) i gräset.
På vägen hem tröttnade vår hjälte på att sitta i vagnen, och mitt i all kaos och skrik kom mamma och mamma Lisa på att man kunde sjunga Klappa Händerna för att försöka pigga upp. Och mitt i gråten tystnade den underbare och började klappa!! För första gången (utom en nästanklapp igår)! Det såg hemskt gulligt ut för det är svårare än man skulle kunna tro att träffa händerna!
För att ytterligare sätta guldkant på promenaden somnade Harry på väg uppför trappan till vår lägenhet, och mamma och pappa kunde återigen ha tid att ägna den andre mer än en minuts sammanhängande uppmärksamhet och dessutom få mat i magen!
Efter sovstund, mellanmål och lite eftermiddagsbus begav sig hela familjen ut på promenad, den här gången till en alldeles ny lekplats som ligger på Annelund. (Först bråkade mamma och pappa om huruvida bandyklubban och bandybollen var välkommen att följa med på promenad. Pappa hävdade att han behövde avkopling, mamma hävdade att hon och Knodden borde vara avkoppling. Mamma tyckte även att det var jobbbigt att behöva gå ut och gå med två barn, varav det ena sköt bollar mot fönster och körande bilar, men pappa förstod inte vad hon menade. Så de kompromissade. Klubban och bollen fick följa med, men mamma vägrade köra barnvagnen.)
Lekplatsen var en succé! Harry fick prova att åka rutschkana, först med pappa sen med mamma, och sitta i mammas knä och gunga. Pappa puttade på och Harry skrattade tokmycket. Sen hoppade pappa studsmatta och Harry skrattade ännu mer. Något SÅ tokigt hade han ALDRIG sett förut! Ända tills vi skulle hem och mamma som slutat vara tjurig gick med på att köra barnvagn så att pappa kunde kasta upp sin bandyboll högt i luften och sen fånga sin bandyboll med sin bandyklubba. Och sen kasta upp den igen. Med sin bandyklubba. Harry Tjöt av upphetsning! Han kunde INTE sitta still!! Wow vilken pappa han har som kan konstra så med en boll! Och igen och igen och Harry kunde inte sluta skratta.
Hemma igen vankades kvällsmat följt av ännu lite lek. Mamma försökte få Harry att klappa igen men han blev bara irriterad av hennes tjat. Men Imse gick bra. Harry Imsade och gjorde regnet som föll.
Efter en flaska välling i sängen och minst en halvtimmes bökande och stökande och snurrande och suckande somnade Harry tillslut, och mamma nästan. Nu ska mamma äta, sanera barnstol, plocka fram vardagsrumsgolvet och ladda diskmaskin. Sen göra något kul. Om hon orkar, och inte Harry vaknar.
Godnatt
Harry just nu -3 månader
Det har hänt något med Harry.
Det har kommit lite smygande redan för någon vecka sedan men de senaste dagarna har det kulminerat i en synnerligen märkbar förändring. Harry har förvandlats från spädbarn till baby.
Hans blick är vaken och han tittar sig omkring som för att orientera sig. Förflyttar jag mig i rummet så vänder han huvudet efter mig för att hålla reda på var jag tar vägen. Han ägnar långa stunder åt att studera sin fars ansikte; precis på samma sätt som han gjorde med mig i början. "Knyta an" kallar man det i böckerna. Han har inget emot att sitta själv i babysittern (inte för att någon av oss skulle få för oss att försöka göra honom sällskap i den, men väl bredvid) och titta på något som hänger framför honom, ta tag i det och smaka lite på det. Han kan tillochmed lämnas ensam en stund på en filt på golvet utan nämnvärd stimulering. Bara de små armarna och benen som går i cirklar, runt runt i ständig rörelse. Så länge han är vaken tror jag inte att han någonsin varit helt stilla.
Eftersom han gärna ligger sjäv ibland på dagen (dvs om han är på gott humör när man lägger ner honom, och man gör det samtidigt som man skrattar och pratar med honom och försöker låtsas som det är det naturligaste i världen att han skall ligga där, fastän man inombords med fasa undrar om han tänker lägga upp ett illvrål. Som med hästar och ilskna hundar; show no fear!) tänkte vi att det vore läge att försöka få honom att somna själv, i sin säng, istället för att bli buren till sömns. Så jag provade. Nyammad, pyamasklädd och lagom kvällsmysig lade jag en klarvaken Harry i sin säng, vände honom på sidan, gav honom sin napp och sin elefant och bäddade om honom med täcket. Sen satte jag mig på en stol bredvid med en hand på honom och väntade på de obligatoriska Ehe ehe, Ehe ehe, EHEEEEEEEEEEEÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Men nej. Han suckade, borrade in sig och bökade runt ett tag, tog ett djupt andetag och somnade.
Tre dagar senare blir jag fortfarande lika förvånad varje gång det går att lägga honom på det här viset. Men hittils har det aldrig slagit fel. Det har till och med hänt att jag lämnat rummet innan han somnat helt. Han vaknar fortfarande en hel del om nätterna men jag tror det kommer att ordna upp sig nu när han kan somna själv. Då borde han ju teoretiskt sett även kunna somna om själv. Kan man tycka.
Överhuvudtaget har han blivit mycket lättare att ha att göra med. För det mesta glad och bubblande (även om de flesta som träffar honom kan intyga att han fortfarande har kvar sitt häftiga humör!!), han har inget emot att sitta en stund hos främlingar, utan söker ögonkontakt, ler stort och skrattar, och PRATAR! Han kan verkligen hålla låda när han är på det humöret. Han ser ut precis som om han verkligen försöker berätta något för en; vrider på huvudet och gör grimaser samtidigt som han tittar en stint i ögonen.
Hans favoritleksak för tillfället är en mycket mjuk grå elefant som är någonslags märklig blandning mellan gosedjur och snuttefilt (Tack tant Sofia!!). Den är perfekt för Harry eftersom han lätt får grepp om tyget och kan hålla om den. (han har fortfarande svårt för att greppa om saker, även om han gärna försöker sträcka sig så smått efter intressanta saker. Han har för det mesta fortfarande knuten hand när han rör vid saker, och lyckas han väl greppa om något så har han på grund av gripreflexen som fortfarande är stark svårt att släppa taget om det igen. Gripreflexen kommer att finnas kvar någon månad till, och innan den fursvunnit kommer han inte helt och hållet att kunna kontrollera hur han tar/släpper saker, även om han gärna övar sig i det.) Ibland när man ger honom Pelefanten blir han exalterad och skrattar och sparkar till med benen, tar tag om gosedjurs-snuttefilten och för upp den mot ansiktet. Han kan även bli glad över att få sin napp och visar det genom att gapa efter den när man ger den till honom. Långt ifrån varje gång, men ibland.
Han tycker mycket om när man leker med hjälp av hans kropp; pussar på tårna eller blås-pruttar honom under fötterna eller på magen. Häromdagen låg han och kände på mitt ansikte med sina händer, men det har jag inte lyckats få honom att göra igen. Jag är inte helt säker på att han visste vad han gjorde.
I själva verket är mycket av det jag skrivit här bara mammaskryt. Inget av det är lögn, men kan väl vara övertolkningar från min sida, och det mesta gör han mer eller mindre omedvetet. Jag tror inte att han greppat konsekvenstänk än, inte ens i stil med "om jag sträcker ut handen så kommer den närmre den intressanta saken". Men om inte mammor får skryta, vem får det då??
Det har kommit lite smygande redan för någon vecka sedan men de senaste dagarna har det kulminerat i en synnerligen märkbar förändring. Harry har förvandlats från spädbarn till baby.
Hans blick är vaken och han tittar sig omkring som för att orientera sig. Förflyttar jag mig i rummet så vänder han huvudet efter mig för att hålla reda på var jag tar vägen. Han ägnar långa stunder åt att studera sin fars ansikte; precis på samma sätt som han gjorde med mig i början. "Knyta an" kallar man det i böckerna. Han har inget emot att sitta själv i babysittern (inte för att någon av oss skulle få för oss att försöka göra honom sällskap i den, men väl bredvid) och titta på något som hänger framför honom, ta tag i det och smaka lite på det. Han kan tillochmed lämnas ensam en stund på en filt på golvet utan nämnvärd stimulering. Bara de små armarna och benen som går i cirklar, runt runt i ständig rörelse. Så länge han är vaken tror jag inte att han någonsin varit helt stilla.
Eftersom han gärna ligger sjäv ibland på dagen (dvs om han är på gott humör när man lägger ner honom, och man gör det samtidigt som man skrattar och pratar med honom och försöker låtsas som det är det naturligaste i världen att han skall ligga där, fastän man inombords med fasa undrar om han tänker lägga upp ett illvrål. Som med hästar och ilskna hundar; show no fear!) tänkte vi att det vore läge att försöka få honom att somna själv, i sin säng, istället för att bli buren till sömns. Så jag provade. Nyammad, pyamasklädd och lagom kvällsmysig lade jag en klarvaken Harry i sin säng, vände honom på sidan, gav honom sin napp och sin elefant och bäddade om honom med täcket. Sen satte jag mig på en stol bredvid med en hand på honom och väntade på de obligatoriska Ehe ehe, Ehe ehe, EHEEEEEEEEEEEÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Men nej. Han suckade, borrade in sig och bökade runt ett tag, tog ett djupt andetag och somnade.
Tre dagar senare blir jag fortfarande lika förvånad varje gång det går att lägga honom på det här viset. Men hittils har det aldrig slagit fel. Det har till och med hänt att jag lämnat rummet innan han somnat helt. Han vaknar fortfarande en hel del om nätterna men jag tror det kommer att ordna upp sig nu när han kan somna själv. Då borde han ju teoretiskt sett även kunna somna om själv. Kan man tycka.
Överhuvudtaget har han blivit mycket lättare att ha att göra med. För det mesta glad och bubblande (även om de flesta som träffar honom kan intyga att han fortfarande har kvar sitt häftiga humör!!), han har inget emot att sitta en stund hos främlingar, utan söker ögonkontakt, ler stort och skrattar, och PRATAR! Han kan verkligen hålla låda när han är på det humöret. Han ser ut precis som om han verkligen försöker berätta något för en; vrider på huvudet och gör grimaser samtidigt som han tittar en stint i ögonen.
Hans favoritleksak för tillfället är en mycket mjuk grå elefant som är någonslags märklig blandning mellan gosedjur och snuttefilt (Tack tant Sofia!!). Den är perfekt för Harry eftersom han lätt får grepp om tyget och kan hålla om den. (han har fortfarande svårt för att greppa om saker, även om han gärna försöker sträcka sig så smått efter intressanta saker. Han har för det mesta fortfarande knuten hand när han rör vid saker, och lyckas han väl greppa om något så har han på grund av gripreflexen som fortfarande är stark svårt att släppa taget om det igen. Gripreflexen kommer att finnas kvar någon månad till, och innan den fursvunnit kommer han inte helt och hållet att kunna kontrollera hur han tar/släpper saker, även om han gärna övar sig i det.) Ibland när man ger honom Pelefanten blir han exalterad och skrattar och sparkar till med benen, tar tag om gosedjurs-snuttefilten och för upp den mot ansiktet. Han kan även bli glad över att få sin napp och visar det genom att gapa efter den när man ger den till honom. Långt ifrån varje gång, men ibland.
Han tycker mycket om när man leker med hjälp av hans kropp; pussar på tårna eller blås-pruttar honom under fötterna eller på magen. Häromdagen låg han och kände på mitt ansikte med sina händer, men det har jag inte lyckats få honom att göra igen. Jag är inte helt säker på att han visste vad han gjorde.
I själva verket är mycket av det jag skrivit här bara mammaskryt. Inget av det är lögn, men kan väl vara övertolkningar från min sida, och det mesta gör han mer eller mindre omedvetet. Jag tror inte att han greppat konsekvenstänk än, inte ens i stil med "om jag sträcker ut handen så kommer den närmre den intressanta saken". Men om inte mammor får skryta, vem får det då??
