Det har hänt något med Harry.

Det har kommit lite smygande redan för någon vecka sedan men de senaste dagarna har det kulminerat i en synnerligen märkbar förändring. Harry har förvandlats från spädbarn till baby. 





Hans blick är vaken och han tittar sig omkring som för att orientera sig. Förflyttar jag mig i rummet så vänder han huvudet efter mig för att hålla reda på var jag tar vägen. Han ägnar långa stunder åt att studera sin fars ansikte; precis på samma sätt som han gjorde med mig i början. "Knyta an" kallar man det i böckerna. Han har inget emot att sitta själv i babysittern (inte för att någon av oss skulle få för oss att försöka göra honom sällskap i den, men väl bredvid) och titta på något som hänger framför honom, ta tag i det och smaka lite på det. Han kan tillochmed lämnas ensam en stund på en filt på golvet utan nämnvärd stimulering. Bara de små armarna och benen som går i cirklar, runt runt i ständig rörelse. Så länge han är vaken tror jag inte att han någonsin varit helt stilla.

Eftersom han gärna ligger sjäv ibland på dagen (dvs om han är på gott humör när man lägger ner honom, och man gör det samtidigt som man skrattar och pratar med honom och försöker låtsas som det är det naturligaste i världen att han skall ligga där, fastän man inombords med fasa undrar om han tänker lägga upp ett illvrål. Som med hästar och ilskna hundar; show no fear!) tänkte vi att det vore läge att försöka få honom att somna själv, i sin säng, istället för att bli buren till sömns. Så jag provade. Nyammad, pyamasklädd och lagom kvällsmysig lade jag en klarvaken Harry i sin säng, vände honom på sidan, gav honom sin napp och sin elefant och bäddade om honom med täcket. Sen satte jag mig på en stol bredvid med en hand på honom och väntade på de obligatoriska Ehe ehe, Ehe ehe,  EHEEEEEEEEEEEÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Men nej. Han suckade, borrade in sig och bökade runt ett tag, tog ett djupt andetag och somnade.

Tre dagar senare blir jag fortfarande lika förvånad varje gång det går att lägga honom på det här viset. Men hittils har det aldrig slagit fel. Det har till och med hänt att jag lämnat rummet innan han somnat helt. Han vaknar fortfarande en hel del om nätterna men jag tror det kommer att ordna upp sig nu när han kan somna själv. Då borde han ju teoretiskt sett även kunna somna om själv. Kan man tycka.

Överhuvudtaget har han blivit mycket lättare att ha att göra med. För det mesta glad och bubblande (även om de flesta som träffar honom kan intyga att han fortfarande har kvar sitt häftiga humör!!), han har inget emot att sitta en stund hos främlingar, utan söker ögonkontakt, ler stort och skrattar, och PRATAR! Han kan verkligen hålla låda när han är på det humöret. Han ser ut precis som om han verkligen försöker berätta något för en; vrider på huvudet och gör grimaser samtidigt som han tittar en stint i ögonen.





Hans favoritleksak för tillfället är en mycket mjuk grå elefant som är någonslags märklig blandning mellan gosedjur och snuttefilt (Tack tant Sofia!!). Den är perfekt för Harry eftersom han lätt får grepp om tyget och kan hålla om den. (han har fortfarande svårt för att greppa om saker, även om han gärna försöker sträcka sig så smått efter intressanta saker. Han har för det mesta fortfarande knuten hand när han rör vid saker, och lyckas han väl greppa om något så har han på grund av gripreflexen som fortfarande är stark svårt att släppa taget om det igen. Gripreflexen kommer att finnas kvar någon månad till, och innan den fursvunnit kommer han inte helt och hållet att kunna kontrollera hur han tar/släpper saker, även om han gärna övar sig i det.) Ibland när man ger honom Pelefanten blir han exalterad och skrattar och sparkar till med benen, tar tag om gosedjurs-snuttefilten och för upp den mot ansiktet. Han kan även bli glad över att få sin napp och visar det genom att gapa efter den när man ger den till honom. Långt ifrån varje gång, men ibland.



Han tycker mycket om när man leker med hjälp av hans kropp; pussar på tårna eller blås-pruttar honom under fötterna eller på magen. Häromdagen låg han och kände på mitt ansikte med sina händer, men det har jag inte lyckats få honom att göra igen. Jag är inte helt säker på att han visste vad han gjorde.

I själva verket är mycket av det jag skrivit här bara mammaskryt. Inget av det är lögn, men kan väl vara övertolkningar från min sida, och det mesta gör han mer eller mindre omedvetet. Jag tror inte att han greppat konsekvenstänk än, inte ens i stil med "om jag sträcker ut handen så kommer den närmre den intressanta saken". Men om inte mammor får skryta, vem får det då??