Förra veckan var jag och Harry och hälsade på ett femveckors knyte som heter Knut. Eftersom Harry i vanliga fall är minst och kan väldigt lite jämfört med sina 8månaders och 13månaders gamla kompisar, så glömmer man vilken stor kille han faktiskt blivit!! Och hur otroligt mycket han kan jämfört med när han var liten, och inte kunde någonting.

Och jag har helt lyckats glömma, eller snarare förtränga, hur det var att ha en sån liten fågelunge. Och vilket inferno vi hade det under den tiden! Saker och ting har helt obemärkt hamnat på plats igen. Livet har numera återfått sin, om än något rubbade, ordning. Nu känns det självklart att vara mamma, och att vara det till just Harry. Men så var det ju inte då! Då var varje dag oändligt lång, en oändlig prövning fylld av känslostormar åt alla håll. Förtvivlad Lycka, är en bra beskrivning. Men idag insåg jag att någon gång mellan i somras och nu har jag slutat längta efter att han skall somna, och istället börjat längta efter att han skall vakna:)