Ibland tycker jag om att sitta på growingpeople.se och läsa om hur utvecklad genomsnittsbebisen bör vara vid Harrys ålder.

Under "detta kan du förvänta dig att din bebis kan göra" stod, bland mycket annat; Stoppa fingret i hål. Och detta, mina damer och herrar, är min fantastiske son HELT FENOMENAL på!! Finns det ett hål, eller för all del en grund inbuktning, på under en meters höjd så kan ni vara säkra på att Harrys söta lilla pekfinger (med sin alldeles för långa nagel, jag kommer bara på att de behöver klippas när han INTE sover) varit där. Och detta är inte det enda han är superduktig på: han är inte bara duktig på att peta i hål, han är även FENOMENAL på att hitta hål att peta i.

Pekfingrarna är även mycket bra på att peka. Hela tiden, på allt han ser. Gärna tillsammans med ett "titta!" eller "ih-ih" om han blir för ivrig. Eller en lååång ramsa där han grimaserande berättar om något intressant som han lagt märke till. Jag förstår såklart inte vad han menar men jag är väldigt säker på att han menar NÅGOT, och att det är intressant. Att gå ut med vagnen har förvandlats från en snabb förflyttning från punkt A till B med en gnällig eller gråtande liten knodd som krumbuktar sig i sätet, till ett roligt äventyr tillsammans med glad och ivrig kille som vill titta på allt, peka, och berätta för mig vad han ser! Bäst av allt är hundar, cigarettfimpar och orangea lampor som blinkar. (tillexempel sopbil, bärgningsbil, parkarbetsbil)

I helgen var vi åter igen uppe i Bohuslän med Mormor och Morfar, och Morfars båda systrar med män och deras pappa. Såklart tyckte alla att den nye lille släktingen var det ljuvligaste de sett sedan deras egna barn var små. Men fattas bara annat.

I höstas fick Morfar en livslång önskan uppfylld. Han fann en anledning att gå och köpa sig en traktor. Och i helgen tog han bilen och for till Skara för att köpa sig en SLÅTTERMASKIN, en sorts gräsklippare (modell större) som fästs baktill på traktorn (med hydraulik!)så att man kan hålla markerna öppna. För det är viktigt av många olika skäl att hålla markerna öppna!

Det visade sig att det tog minst halva helgen att montera den ett halvt ton tunga SLÅTTERMASKINEN på traktorn, och tydligen krävdes en insatts av gårdens alla karlar, för de flockades där, hela dagen. Med sina skiftnycklar. Såklart var Harry också där. Ni skulle sett hans min när han såg SLÅTTERMASKINEN för första gången!!! ihh ihh ihh ihh ihh ihh!

Morfar tog en skiftnyckel och började lossa på emballaget som maskinen kom i (inget pappemballage här inte; den här förpackningen var gjord av stålbjälkar. Ihopmuttrade på vissa ställen, men ihopsvetsade på andra. Manligt!) Harry plockade upp plastfodralet där alla skiftnycklarna låg på rad i storleksordning, glänsande. Han började med att försöka ta med hela förpackningen till traktorn, men den visade sig vara lite väl tung och otymplig; nästan lika lång som han själv. Efter en stund gav han upp och valde istället ut två skiftnycklar som han gick bort med till den fina gröna SLÅTTERMASKINEN, och sen gick han fram och tillbaka, med en skiftnyckel i varje hand och petade med dem på maskninen. Precis som morfar gjorde!!

Igår när vi skulle fara hem, och alla sprang omkring som yra höns för att lägga alla saker som låg överallt i väskor och påsar, kom Harry in till mig i vårt sovrum konkandes på ett gigantiskt paket blöjor. Han ville också hjälpa till att samla ihop saker!

Sen satte han sig förvisso på golvet och rev sönder förpackningen och spred dess innehåll på 42 st blöjor över hela golvet. Men jag ser det som en mogen reaktion på att jag brydde mig mer om hans pappas smutstvätt än om honom.

Jag kan avsluta med att berätta att jag en hel vecka senare fortfarande inte äter kolhydrater, och inte marabou heller för den delen. Det hela har resulterat i -1,5 kg på en vecka! Nu är det bara 11,5 kilo kvar till vad jag vägde vid inskrivningan på MVC i november 2008.

I måndags vaknade jag med ett ryck mitt i natten. Jag tolkade visarna på klockan bredvid sängen till tio över fyra. Med en suck konstaterade jag att det var exakt 40 minuter sedan jag lade mig igen efter förra vakenhetsperioden.

Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var något som inte var som det skulle. Vanligtvis brukar jag väckas av att Harry gråter, men nu var han alldeles tyst. Det förvånade mig att jag vaknat av mig själv. Sömn är en bristvara som jag annars är duktig att ta vara på; jag somnar i samma sekund jag lägger huvudet på kudden, och vaknar bara när Harry vaknar.

Tystnaden förbryllade mig, ända tills jag hörde en suck bortifrån Harrys säng. En suck jag hört förut! Harrys ansträngnings- och koncentrationssuck.

Med ens blev jag klarvaken, kisade bort mot sängen för att försöka se vad som stod på där borta i mörkret. På en millisekund var jag ur sängen och störtade mig bort mot spjälsängen; mot den lille pojken som stod på knä i sängen med båda händerna på sänggaveln, redo att ta sitt grodhopp över kanten.

Rätt så skakad lät jag Harry sova resten av natten i sängen med oss. Med vad jag bedömde som god marginal till kanten kröp jag tätt intill alltjämt sovande Erik, och lät Harry somna i mina armar.

Någon timme senare vaknade jag återigen till med ett ryck; den här gången av att Erik kastar sig förbi mig i riktning mot Harry. Jag hann precis se hur den lille krabaten krupit bort mot sängkanten och sträckte sig efter ett glas som stod på mitt nattduksbord, som i sig stod ca en decimeter ifrån sängen. Harry, som fortfarande inte bemästrar konsten att avståndsbedöma, kunde såklart inte nå glaset utan skulle precis till att störta ner i ravinen, och på vägen ner slå tänderna i bordskanten, när vi fick tag på honom och kunde dra honom oskadd in mot sängen igen.

Dagen efter blev det till att leta upp verktygslådan och sänka sängbottnen. På kvällen lade jag honom i sin nysänkta säng för första gången. Harry vände sig på sidan och började fingra på spjälsängsskyddet som han brukar, och sen stack han ut handen genom spjälorna och började pilla på vad jag i samma stund såg var ett eluttag som lägligt satt på precis rätt nivå bakom sängen. För trött för att göra något åt det just då drog vi bara ut sängen till mitten av rummet, men dagen efter blev uttaget rejält övertejpat i väntan på att riktiga uttagsskydd skall inhandlas.

Jag börjar inse att föräldraskapet inte precis kommer att bli lättare framöver. Jag fasar för hur det blir när han kan röra på sig på riktigt, för trots att han fortfarande är mer eller mindre orörlig har vår älskling nästan haft ihjäl sig tre gånger inom loppet av mindre än ett dygn!!

Ett samtalsämne som nästan alltid kommer upp när vi träffar andra, och som för all del även jag och Erik har berört många gånger, är Vad tänker Harry? Hur mycket förstår han?

Ibland verkar han så klar och vaken och "med". Andra gånger verkar han så liten och dum; och påminner en om att han är mycket mycket liten fortfarande och inte begriper särskilt mycket av världen.

Just nu är han intresserad av "rymd", som jag tolkar det iallafall. Det började när vi var på Triangelns köpcenter får någon vecka sedan. Jag bar honom i famnen när han helt plötsligt böjde sig bakåt och fick syn på taket. Det är väldigt högt i tak på Triangeln, och utstickande från väggarna finns stålbjälkar på olika nivåer och andra detaljer som gör att man verkligen får en känsla för högt upp det är. Harry blev helt fascinerad!! Han sträckte sig så långt bakåt han kunde; formade ryggen som ett litet U och undslapp sig ett åhhh när han med stora ögon riktigt absorberade det väldiga djup som låg ovanför honom.

Sedan den dagen vill han gärna böja huvudet bakåt och se vad som finns bakom, ovanför honom, och även på andra sätt undersöka saker ur ett annat perspektiv. Han vill gärna titta över kanter; på skötbordet eller i barnstolen eller vagnen. Gärna böja sig såpass långt ut att han nästan ser undersidan av det han sitter på. (Det gäller att hålla i honom; han skulle haft ihjäl sig själv flera gånger om dagen om han hade fått fria händer!!) På samma sätt vill han gärna titta på baksidan av stolen jag sitter på om han står upp i mitt knä.

Ett annat lite roligt exempel på att han nog förstår att han befinner sig i en rymd som omger honom visade han när Erik och jag var och spelade biljard. Jag satt på en stol längs en vägg med Harry i knät, och några meter längre ner längs samma vägg satt en TV monterad snett vinklad åt vårt håll. Mellan oss och TVn fanns en utbuktande pelare, som nästan helt skymde sikten för TVn, och Harry, som älskar TVapparater mer än något, böjde sig fram för att kunna se mer av den.

En banal kunskap kan tyckas, men han måste ändå ha någon slags känsla av att det finns tre dimensioner; ett rum där innehållen inte bara är relativa honom (som om det hade varit något tvådimensionellt, tillexempel en bild) utan även är relativa varandra.

Men även om han har den här känslan av att världen existerar runtomkring honom, och han är i den (han kan känna lukta smaka på den) så tror jag inte att han alls har greppat än att han kan manipulera eller påverka den. Han blir ytterst förtjust när man trycker på tutan på hans gåstol, och ett ovanligt trevligt och behagligt litet läte uppstår. Han tycker det är ännu roligare när jag tar hans hand och trycker den mot den röda lilla knappen. Men såvitt jag kan se gör han ingen ansats att själv försöka trycka på tutan och skapa det trevliga lätet. Han saknar på det sättet konsekvenstänk.

Käre gudfar Johannes som ska bli psykolog läser just nu utvecklingslära. Han är speciellt intresserad av objektsrelevans (var det så du kallade det?) nämligen om Harry förstår att saker finns kvar även om man inte kan se dem; tillexemel om man ställer något framför som skymmer dem. Om jag förstod Johannes rätt menade han att någon gång vid åtta månaders ålder börjar barnet förstå detta. Och om man håller en bok framför leksaken vi precis tittade på, försöker barnet ta bort boken för att komma åt leksaken, snarare än bara titta dumt och se ut att snopet tänka Vart tog den vägen??

Jag vill inte vara den som säger emot allmänt vedertagen forskning, men Johannes, jag har funderat på en sak. Jag har känslan av att Harry visst vet att saker och ting finns som inte syns. Ett lite halvdåligt exempel på det är att bredvid hans skötbord står en blå soptunna som han tycker är väldigt rolig att ta på. Den står lite längre ner än höjden på hans skötbord, så den syns inte, den är bara precis inom räckhåll om han kastar sig över kanten och lutar sig så långt ner som möjligt samtidigt som en välvillig förälder håller honom i ena benet. Han kan inte se den, men han vet att den är där, och så fort han får möjlighet kastar han sig i dess riktning. På många andra sätt tycker jag att han ger intryck av att förstå att roliga men mer eller mindre livsfarliga leksaker som tas ifrån honom och göms inte alls försvinner, utan som sagt bara döljs. Däremot, som jag var inne på ovan, har han ännu inte greppat att han kan manipulera världen.

Det har inte gått upp för honom att försöka ta bort det föremål som döljer hans leksak.

Mörkret ligger tungt över hustaken, endast Harry och hans mamma är vaken.

Om morgnarna ligger vi på varsin filt på vardagsrumsgolvet. Harry med bar stjärt och jag i min stora röda morgonrock. Mina ögon är halvslutna men Harry är klarvaken. Han har ljudliga samtal med sin nalle, och smakar sig ivrigt igenom alla leksaker i leksakslådan. Han är så härlig att titta på! Han försöker förflytta sig, ta sig framåt, men den ena sidan är starkare än den andra så ansträngningarna resulterar i ändlösa cirklar; runt runt.

Jag sitter och tittar på huset mittemot, på hur små lampor börjar lysa i lägenhet efter lägenhet. På röktanten som tar sitt obligatoriska morgonbloss genom ett öppet fönster på tredje våningen.

Efter två timmar är första passet över, och Knodden vill sova igen. Han somnar i min famn, jag bär runt på honom ett tag; hans djupa andetag mot min bröstkorg, hans supergoda andedräkt som jag gärna sniffar i mig. Helst vill jag inte lägga ner honom i sin säng, men gör det ändå. Det finns ju saker som måste göras. Ta igen förlorad sömn till exempel. Eller ta sig an vår stora hög med rentvätt som skymtar i bakgrunden. Räkna inte hur många dagar sedan det är jag nämde de där påsarna förra gången!



Så är vår morgonrutin. Oföränderlig kan man tycka, för varje förändring i den sker successivt. Men för tre-fyra månader sedan lyfte han bara precis på huvudet. Och det var inte mer än en månad sedan han började med sina söta lyfta-stjärten-försök. Och för så sent som en vecka sedan hade han inte tagit tag i sina fötter när han låg på rygg. Nu ligger han gärna med båda stortårna i munnen. Samtidigt.

Men så har det blivit sedan Harry kom. Livet är så fullt av konstanta små förändringar att vi inte tänker på dem ens. På något sätt har förändring blivit vår vardag; skulle något stanna upp och vara detsamma, om så bara för en vecka, skulle vi hejja till och vakna upp. Som sovande barn i en bil; vad är det som händer, varför stannade vi?

Föga anade vi, varken Harry eller jag, att morgonen den 10e November ändå skulle innehålla en förändring som faktiskt var märkbar.

Jag minns inte riktigt vad han gjorde eller ens vad det var han ville komma åt, jag minns bara att han låg på mage och satte in båda fötterna långt in mot kroppen, nästan under rumpan. Sen reste han sig på armarna och sköt ifrån med benen. SKUTT!!


Ett jättelångt grodhopp blev det. Harrys min var obetalbar när han mycket förvånat tittade upp mot mig. Hoppsan. Minst sagt. Det hade han inte räknat med! Han försökte igen, en två tre gånger till, och lyckades förflytta sig iallafall någon meter innan orken tröt och vår gode vän utslagen började gråta med kinden platt mot golvet.


Den dagen handlade sen helt och hållet om att krypa! eller, grodkräla kanske vi ska kalla det. Efter morgonsovstunden hade han råkat glömma bort att koordinera det hela med armrörelserna, men den nya stilen är nästan ännu sötare, om än något mindre effektiv: in med fötterna under rumpan och skjuta ifrån så att han står upp, med raka ben och överkroppen kvar mot golvet. Sen gliiiider han sakta framåt tills kroppen är rakt mot golvet igen. 

Jag försökte fånga det hela med kameran, men den klickar så högt att vår lille kille blir distraherad.

åhh ta sats:

Och när han inte sitter så gör han sitt bästa för att ressa sig!!

Igår när Harry låg på mage på en filt på vardagsrumsgolvet hände något storslaget. Istället för att fruktlöst ligga och sprattla som en fisk med benen rakt bakåt, böjde han på dem och sköt upp stjärten i luften. Ett litet steg för Harry, men ett stort steg på vägen mot att krypa.