Tiden går sin gilla gång här på Nobelvägen. Harry växer och utvecklas för var dag som går. Jag tänker ofta på Lars Winnerbäcks låttext Hugger i Sten:

Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur

Han skriver visserligen om sin oförmåga att hantera det senaste av hans oändligt långa rad av misslyckade förhållanden, men jag tycker att orden är applicerbara på en liten individ, en personlighet, som bit för bit växer fram ur ett spädbarn. Det är så fantastiskt att se Personen Harry ta form; dag för dag bli lite mer medveten, få lite klarare blick. Jag är förvånad över hur mycket personlighet; vilja, humörskiftningar, känslor, bus och påhittighet det kan finnas i en ettåring.

Varenda stund av dagen är Harry fullt sysslesatt av NÅGOT. Han undersöker hur saker fungerar, flyttar saker från ett ställe till ett annat. Lägger saker i, på eller under något annat. Hela tiden utforskar han sakers relation till andra saker. Jämför.

Ibland lägger han huvudet på sne och tittar på oss, på våra ansiktsuttryck. Riktigt iakttar oss. För att ta reda på vilket humör vi är på, eller för att få bekräftelse kanske. Han har mer och mer börjat första det här med känslor. Ilska. Sin egen, och min när han gör något han inte får (nej arg blir jag ju inte på gullungen såklart, men jag försöker visa honom att jag verkligen menar allvar. Spänner ögonen i honom när han ibland biter mig. Tyvärr har det lite motsatt effekt för då härmar harry genom att rynka på hela ansiktet. Ursött. Jag måste le och pussa på honom) Han har även mer och mer börjat visa ömhet. Han kommer gärna fram och ger kramar (det är skillnad på att ge och ta en kram), eller pussar oss eller klappar mig på håret. Här om dagen när han satt framför mig la jag huvdet i hans knä, och då pussade han mig och kramade och klappade mig på håret. Och tillät inte alls att jag reste mig. Ibland kommer han och tar mig och Erik i varsin hand och leder in oss till sängen för beordrad familjemys.

Häromdagen var vi i en färgäffär; en stor ljus lokal med hyllor i långa rader och rejält med golvplats i mitten. Vilken lekplats! Harry blev som galen. Han sprang runt i affären i ett lyckorus, full av energi och upptäckarglädje och med den ena föräldern i släptåg bakom sig (han springer väldigt fort!). Det var så spännande! Så mycket att titta på och utforska.

Efter en stund kom en annan familj in i affären. De hade också ett barn; en tre- eller fyraåring. Barnet följde snällt och tyst efter sin mamma när hon tittade på färgprover, han behövde inte ens bli hållen i handen.

Jag tänkte när jag såg dem att jag längtar till den dag då Harry kan följa med in i en affär utan att behöva undersöka varenda hylla, varenda gång av den. När man faktiskt kan ägna sig åt att titta på det man gick in i affären för att titta på. Men samtidigt som jag längtar efter den dagen så tycker jag att det känns lite vemodigt att man redan som fyraåring skall ha förlorat lite av den upptäckariver som gör hela livet till en enda lång upptäcksfärd för Harry. Vad tråkigt att pojken (inte denna pojken specifikt, utan alla fyraåringar, även Harry så småningom (hoppas jag )) inte längre känner att han MÅSTE undersöka hela affären. Att han kan stå ut med att gå ut igen med sin mamma, och inte veta vad som ligger längst ner på hyllan längst bort i lokalen.

Som den där kaninpälsen. om ni minns. I början av Sofies Värld. Där man ju äldre man blir har en tendens att krypa längre och längre ner i pälsen, in i värmen, men bort från utsikten.