Ibland tycker jag om att sitta på growingpeople.se och läsa om hur utvecklad genomsnittsbebisen bör vara vid Harrys ålder.

Under "detta kan du förvänta dig att din bebis kan göra" stod, bland mycket annat; Stoppa fingret i hål. Och detta, mina damer och herrar, är min fantastiske son HELT FENOMENAL på!! Finns det ett hål, eller för all del en grund inbuktning, på under en meters höjd så kan ni vara säkra på att Harrys söta lilla pekfinger (med sin alldeles för långa nagel, jag kommer bara på att de behöver klippas när han INTE sover) varit där. Och detta är inte det enda han är superduktig på: han är inte bara duktig på att peta i hål, han är även FENOMENAL på att hitta hål att peta i.

Pekfingrarna är även mycket bra på att peka. Hela tiden, på allt han ser. Gärna tillsammans med ett "titta!" eller "ih-ih" om han blir för ivrig. Eller en lååång ramsa där han grimaserande berättar om något intressant som han lagt märke till. Jag förstår såklart inte vad han menar men jag är väldigt säker på att han menar NÅGOT, och att det är intressant. Att gå ut med vagnen har förvandlats från en snabb förflyttning från punkt A till B med en gnällig eller gråtande liten knodd som krumbuktar sig i sätet, till ett roligt äventyr tillsammans med glad och ivrig kille som vill titta på allt, peka, och berätta för mig vad han ser! Bäst av allt är hundar, cigarettfimpar och orangea lampor som blinkar. (tillexempel sopbil, bärgningsbil, parkarbetsbil)

I helgen var vi åter igen uppe i Bohuslän med Mormor och Morfar, och Morfars båda systrar med män och deras pappa. Såklart tyckte alla att den nye lille släktingen var det ljuvligaste de sett sedan deras egna barn var små. Men fattas bara annat.

I höstas fick Morfar en livslång önskan uppfylld. Han fann en anledning att gå och köpa sig en traktor. Och i helgen tog han bilen och for till Skara för att köpa sig en SLÅTTERMASKIN, en sorts gräsklippare (modell större) som fästs baktill på traktorn (med hydraulik!)så att man kan hålla markerna öppna. För det är viktigt av många olika skäl att hålla markerna öppna!

Det visade sig att det tog minst halva helgen att montera den ett halvt ton tunga SLÅTTERMASKINEN på traktorn, och tydligen krävdes en insatts av gårdens alla karlar, för de flockades där, hela dagen. Med sina skiftnycklar. Såklart var Harry också där. Ni skulle sett hans min när han såg SLÅTTERMASKINEN för första gången!!! ihh ihh ihh ihh ihh ihh!

Morfar tog en skiftnyckel och började lossa på emballaget som maskinen kom i (inget pappemballage här inte; den här förpackningen var gjord av stålbjälkar. Ihopmuttrade på vissa ställen, men ihopsvetsade på andra. Manligt!) Harry plockade upp plastfodralet där alla skiftnycklarna låg på rad i storleksordning, glänsande. Han började med att försöka ta med hela förpackningen till traktorn, men den visade sig vara lite väl tung och otymplig; nästan lika lång som han själv. Efter en stund gav han upp och valde istället ut två skiftnycklar som han gick bort med till den fina gröna SLÅTTERMASKINEN, och sen gick han fram och tillbaka, med en skiftnyckel i varje hand och petade med dem på maskninen. Precis som morfar gjorde!!

Igår när vi skulle fara hem, och alla sprang omkring som yra höns för att lägga alla saker som låg överallt i väskor och påsar, kom Harry in till mig i vårt sovrum konkandes på ett gigantiskt paket blöjor. Han ville också hjälpa till att samla ihop saker!

Sen satte han sig förvisso på golvet och rev sönder förpackningen och spred dess innehåll på 42 st blöjor över hela golvet. Men jag ser det som en mogen reaktion på att jag brydde mig mer om hans pappas smutstvätt än om honom.

Jag kan avsluta med att berätta att jag en hel vecka senare fortfarande inte äter kolhydrater, och inte marabou heller för den delen. Det hela har resulterat i -1,5 kg på en vecka! Nu är det bara 11,5 kilo kvar till vad jag vägde vid inskrivningan på MVC i november 2008.