När jag skapade den här kategorin var tanken att jag skulle skriv ett Harry Just Nu-inlägg varje månad. Haha.

Men det är förvånansvärt svårt att beskriva hur Harry är. Framförallt hur han är Just Nu, för det innebär ju att han inte borde ha varit så förut, eller sluta vara så om ett tag. Hänger ni med? ´Harry är en glad och busig filur´ känns ju mer som Harry För Alltid.

Desstom är det svårt att skriva vad han gör utan att det låter som skryt. Att han kan göra så här eller så här. Men anledningen till att jag skriver är inte att jag vill skryta utan för att jag vill ha det bevarat. För allting förändras så fort i vårt liv just nu att jag inte ens minnshur vi hade det förra månaden. Fantastiskheten i att han kan göra det han gör ligger alltså inte i att han är ovanlig eller tidig eller bagåvad, utan fantastiskheten ligger i att han kan något nu som han inte kunde förut.

Så hur är Harry just nu? Han förflyttar sig genom att krypa, snabbt som tusan, eller allra helst genom att gå och hålla någon, helst pappa, i handen. Och då går det ännu snabbare. Nytt för ikväll är att gå utan att hålla någon i handen! Nytt för veckan är däremot att klättra. Viljan har funnits där sedan andra månaden ungefär skulle jag tro, men förmågan är relativt ny. Vår unge herre klättrar utan hjälp upp i vår säng, upp i soffan, upp på stolar, upp på vår svarta TVskänk. Han försöker klättra upp på soffbordet men det har han än så länge inte lyckats med.

Relativt nytt är också att lägga sig raklång på golvet och skrika i falsett om han inte får som han vill, (till exempel klättra upp på TVskänken och sätta tavlorna på väggen bakom i gugning).

Harry kan vara rejält gnällig och jobbig, då ingenting duger, men hålls han bara sysselsatt så han inte blir uttråkad så är han ett riktigt charmtroll och en glad och pratsam typ. När han är på det humöret så tittar han intensivt på en och putar lite med läpparna, pekar på mig eller föremålet han vill prata om, och kommer sedan med en lång harang av stavelser sagda på utandningen. Gärna med hela magen som stöd så att ljuden nästan krystas fram. Han tittar allvarligt på en när han pratar, som om han faktiskt försker berätta något viktigt för en.

Han har börjat prata en hel del på senare tid. Han säger mamama, oftast i samband med att han vill till mig, och baba, oftast i samband med att han tittar på eller vill till Erik. Vi tolkar det såklart som att han säger mamma och pappa! Eventuellt kanske säger han ibland titta (itha), och pekar på något intressant. Men det kan också vara önsketänkande från föräldrarnas sida.  Ett som är säkert är iallafall att han har börjat härma läten. Till exempel satt han häromdagen och slog sig själv i huvudet med en stor musikleksak. "Sluta med det där, det gör ONT! "sa jag.  "Onj" sa Harry, och fortsatte slå. Jag hävdar inte att han sa ordet ont, han förstår ju uppenbarligen inte vad det betyder, men jag tror att han härmade mitt läte. På sångstunden på Öppna Förskolan för några veckor sedan sjöng vi om en kossa, och i slutet av sången satt samtliga 25 vuxna i rummet och muade för allt vad de var värda. När alla tystnat brast Harry ut i ett Muuuuuu. Jag tyckte att det var hemskt lustigt och gulligt, men det var tydligen bara jag som var begeistrad över mitt barn, för alla andra mammor var upptagna med att tycka att något som deras unge hade gjort var bedårande gulligt. (Har jag skrivit om det här förut?)

Häromdagen hände en lite häftig grej. Sångstunden på ÖF börjar alltid med en låt som går såhär; Nu rullar våran sång igång...... som man sjunger samtidigt som man rullar armarna (som 70talsdansen som slutar med ett finger upp i luften ni vet). Vi har bara sjungit den de handfulla gånger vi varit på Öppna Förskolan, och jag och Harry har aldrig sjungit den hemma. Inte förrän en dag då jag av  någon anledning kom på mig själv med att gå och nynna på just den låten. När jag insåg det började jag sjunga på den på riktigt, och efter halva sången vände jag mig om mot Harry på golvet. Och tror ni inte att han sitter och gör rullrörelserna! Är det inte fantastiskt vad barn snappar upp! Han har aldrig GJORT rörelserna förut, men han har sett dem göras och det förknippade han med den melodin. Nu gör han dock rullrörelsen så fort jag sjunger, oavsett vilken sång det är.

Just nu är det väldigt populärt att plocka i eller ur leksakerna en och en ur sina korgar, och att rasera torn som vi bygger av klossar och annat. Ibland försöker han hjälpa till att bygga torn genom att sätta leksaken han håller i (läs tuggar på) längst upp. Men än så länge har det bara reslterat i att tornet välter. Om han inte vill rasera tornet, bara ta leksaken som ligger längst upp, böjer han sig fram och försöker ta den med munnen. Återigen har det än så länge bara reslterat i raserade torn.  I förrgår pekade jag på den gröna lilla kloss han för tillfället satt och studerade djupt, och sa: "skall du lägga den i lådan?", och pekade på en lite större låda som stod bredvid honom, som Harry mycket riktigt la klossen i.

Sedan en tid tillbaka har det blivit tydligt att Harry förstår att man kan dela en upplevelse. Om något konstigt eller roligt händer (tillexempel att Harry råkar fisa) tittar han på en och skrattar. Är vi ute och åker vagn kan han peka på något intressant (en hund eller anka eller traktor e dyl som blinkar) och titta på mig och prata. Sitter han och tittar (smakar) på något fint kan han sträcka fram det mot en som för att visa. Alltjämt pratande.

Pappa är Harrys stora idol, men också konkurrent tror jag. Om Erik och jag gosar blir det ett fasligt väsen på Harry, som genast skall upp i min famn. Och är Harry ledsen eller trött duger stackars pappa inte mycket till, hur snäll och tålmodig han än må vara. Och nattningen är än så länge fortfarande ett enkvinnasjobb. Men när Harry är på bushumör, vilket han oftast är, då är pappa det roligaste som finns! Harry skiner upp som en sol när pappa kommer in i rummet, och vill genast att de två skall trava okring i vardagsrummet hand i hand. Ibland räcker det att titta på honom för att brista ut i skratt, speciellt när han har på sig sina glasögon som Harry tycker att han ser genomtokig ut i. Det är så härligt att se dem tillsammans, det kan jag inte tröttna på. Harry kiknar av skratt när hans pappa blåser honom på magen.