Som ni märker på gårdagens inlägg är jag inne i lite av en defensiv sinnesstämning för tillfället. Familjen befinner sig i en grå dimma av väntan på att uppsatsen skall bli klar så att pappan får vila och mamman får avlastning och livet kan börja igen, för det är liksom lite på paus för tillfället. (eller nja inte om man frågar Harry förstås, på honom är det non stop full fart och glädjeyra som vanligt)

Antagligen var besöket hos tandläkaren mycket trevligt och givande, och jag är säker på att den snälla tanten förklarade hur, och varför, man bör borsta tänderna och inte äta sötsaker på ett mycket trevligt och pedagogiskt sätt.

Men Harry gick därifrån snyftandes efter att ha blivit tvångsborstad (fast sen fick han suga på den tandkrämssmakande tandborsten hela vägen till lekplatsen och det var en mycket positiv upplevelse för honom), och själv gick jag därifrån med känslan av jag nog helst borde låta bli att ge den lille mat överhuvudtaget, eftersom varje intag resulterar i ett syra-angrepp på de stackars små sockerbitarna. (MINIsockerbitar. Som diabetessockerbitar!) Fast å andra sidan, om han inte skall äta mer så behöver han ju inte sina tänder. Catch 22 in reverse