I en av scenerna står han i full skidmondering i en alldeles för brant backe och funderar på vad det egentligen är han gett sig in i. Så hör man tjut och glada rop i bakgrunden, och nerför backen kommer femton slalomproffs i neonfärgade overaller och sort hår i pannband. De svischar tätt förbi honom i hög hastighet, och vår hjälte tappar sin fokus och förlorar balansen.

Vi har det likadant. På lekplatsen älskar Harry att köra sin vagn. Det går rätt så sakta; rätt vad det är så dyker det upp något intressant på marken framför honom, till exempel en sten, som man måste böja sig ner och plocka upp. Så bäst vad det är så hör man trampen av trettio små fötter som närmar sig. Och rätt vad det är så blir vi på båda sidor omsprugna av en hjord treåringar i neonfärgade dagisvästar, som är på väg från sjörövarskeppet till rutchkanan. Harry vet inte vilken neonklädd liten lekare han skall koncentrera sig på; de är ju så många och rör sig så fort, överallt runtomkring honom. Vår hjälte tappar sin fokus och förlorar balansen.

Som tur är är det inte särskilt långt till marken. Och rumpan är täckt av en stötdämpande blöja.