Att bli förälder visar sig vara ett utmärkt tillfälle att öva upp sin tilltro till sig själv och sin egen förmåga. För den behövs!

Aldrig tidigare har jag väl blivit så ifrågasatt som nu när jag blivit förälder! Oavsett om man är en främling i kassakön, en bekant till en bekant, god vän eller nära släkting; alla anser sig ha rätt att, i all välmening såklart!, ifrågasätta vad hur och varför man gör som man gör med sitt barn.

Du har säkert gjort det själv ett dussin gånger, varje gång vi ses. Utan att mena något illa har du frågat om han inte är för varmt/kallt klädd, om jag inte trott att det är för att han är törstig/hungrig/trött/behöver byta blöja som han är lite gnällig. Om han verkligen skall äta igen? eller om det inte börjar bli ett tag sen han åt? Skall han äta här? Skall han äta det där? Skall han äta sådär? 

Ska du verkligen ta upp honom så fort han gråter? Ska du verkligen låta honom sitta och gråta sådär? Vad vill du sända för politiskt budskap med färgen på hans tröja?

Jag klandrar er väl egentligen inte, jag vet att de flesta av er säger det ni säger endast för att visa intresse i oss och vårt barn. Och för att alla andra samtalsämnen mycket naturligt dör ut av de ständiga små avbrott som numera hör till att föra en konversation med mig. "Jo du kan ha rätt i att... Harry, titta här....kan ha rätt i att han menade så när han skrev... Harry, inte där.... skrev så i sitt sms.... Oj vad fin!... förlåt vad sa du?" Då kan ju ett harmlöst varförgördusåvadäterhannu hjälpa till att föra samtalet vidare.

Men det finns också de som tycker sig veta bättre, och gärna vill dela med sig av sin stora visdom till oss eftersom de ser att våra uppfostringsmetoder skiljer sig åt på flera viktiga punkter. Vill hjälpa till helt enkelt. Och som tycker att man hjälper till genom att ifrågasätta. Och visst kan det vara bra att få lite nya synvinklar på sitt föräldraskap lite då och då! Men det blir tröttsamt att i längden behöva gardera sig mot kommentarer så fort man gör något. Motivera sitt val. Jo, jag valde att plocka upp honom ur vagnen, trots att det medför risker för min rygg såväl som för hans fortsatta vagnsbeteende, av den anledningen att jag inte tycker om att se honom gråta. (Och då menar jag inte heller att klaga på de enorma mängder hjälpsamma råd och tips vi fått från alla runtomkring, som vi mycket tacksamt tar emot!)

Den mest irriterande sortens kritik är de tysta blickarna. De där ögonens ägare tänker Sådär skall jag INTE göra när jag får barn! För i den kritiken finns ingen förståelse. Ingen; vi gör alla så gott vi kan, har du provat att göta såhär? Men jag finner tröst i att de, liksom jag, kommer att göra precis så som de tänkt att de ALDRIG skulle när de väl får barn. Precis som alla andra.

Sen har vi de som helt enkelt tänker att de aldrig skall få barn. Som sitter på fik och tycker att de har större rätt att sitta där än jag och min barnvagn och knoddens overall och tröjor och majskrokar som lyckas smula ner överallt. Och skall jag vara ärlig så håller jag med dem. Jag kan förstå att vi är ett störande moment i deras fika. Att vi tar udden av deras esspresso med våra vettenmuggar med spillsäker pip och vår latte. Men Harry behövde äta och jag behövde kissa och det var långt hem och jag var för trött i ryggen för att orka BÄRA hem honom (sitta-i-branvagnsproblematiken som nämnts ovan). Så nu sitter vi här på fiket och har slutat att skämmas över hur störande vi är för vi kan inte hjlpa det. Och Harry uttrycker sin glädje över livet genom att luta huvudet bakåt och sträcka upp händerna mot taket och göra alla konstiga ljud han känner till. Bara för att höra hur de låter och känna hur skönt det kittlar i öronen vid de lägre tonerna.