Vi har börjat fundera och diskutera så smått kring ämnet. Vad är barnuppfostran egentligen? Jag som haft hund likställer det gärna med lydnadsträning, och känner att det kan vi hellre vara utan. Men förutom ren lydnadsträning  (säga tack för maten, duka undan tallriken, inte tjata om godis i affären, inte lägga sig raklång och skrika i två timmar om man inte får godis i affären, göra som man blir tillsagd, sitta fint,  inte tigga vid matbordet (eller hoppsan, smög det över på hunduppfostran nu?)) finns det ju även den uppfostran man ägnar sig åt varje dag. Då menar jag sättet vi bemöter Harry och varandra på i vardagslivet. Hur vi hanterar hans reaktioner på våra reaktioner.  Vi har skaffat oss en del böcker, och min avsikt är att lägga upp ett antal "artiklar" här där jag resonerar lite kring våra tankar i ämnet.

Det första jag stötte på när jag började läsa var Donald Winnicotts tankar kring "Good-Enogh-Mother". (Eller snarare andras tankar kring Winnicotts tankar, för när jag läser vad han skrivit så har jag svårt att hålla med honom) Enligt hörsägen menar i alla fall Winnicott att den perfekte modern, eller snarare föräldern; fadern är ju minst lika delaktig, finns inte. Man kan inte sträva efter att vara en perfekt förälder eftersom man då skulle sträva efter att uppfostra (engelskan raise är ett mycket bättre ord) ett perfekt barn. Och det i sig är förstås en omöjlighet eftersom alla människor har fel och brister; annars vore de inte hela människor. Man bör istället sträva efter att vara en tillräckligt bra förälder; en förälder som gör sitt bästa och är nöjd med sin insats. Som genom sitt själförtroende hjälper sitt barn att växa upp till en lycklig individ. En individ som förvisso har dåliga sidor som alla andra, men som har självinsikt och hög självkänlsa och kan hantera sina egna, och andras, misslyckanden. En tillräckligt god förälder formar inte sitt barn till den perfekta individen, utan låter barnet själv växa till den person den har potential att bli.

Det hela låter hemskt bra tycker jag. Självkänsla. En stabil och någorlunda lycklig individ. Som tror på sig själv och på godheten i mänskligheten. Som inte har problem med nära relationer till andra. Bra. En sån, tack!!

Frågan är bara hur i H* man skall bära sig åt.

Och för att vara lite opsykologisk. Min son får gärna växa upp och ha hur många dåliga sidor han vill; han skulle bli minst lika älskad ändå. Men att döma av hur det ser ut just nu så tror jag i ärlighetens namn inte att han har en enda...