Änn en, helt ointressant, tanke jag haft idag; varför slutar småbarnsmorsor att bry sig om hur de ser ut? Många många gånger har jag kommit utanför dörren och hunnit nerför gatan innan jag inser att jag inte ens kastat en glimt i spegeln. Har ingen aning om hurvida håret står på ända eller Harrys morgongröt ligger i dekolletaget. Vet knappt om jag hunnit ta på mig på underkroppen eller knäppa blusen. Visst kan man skylla på stress och kallabalik innan vi kommit ur dörren; man skall hitta alla Harrys kläder och helst ta dem på honom och vara utanför dörren innan han hunnit plocka dem av sig igen; helst med en väska med blöjor, extrakläder, mellanmål, pengar och mobil också. (nycklarna brukat jag faktiskt glömma). Men hur bråttom jag än hade förr så hände det aldrig att jag gav mig av hemifrån utan att titta mig i spegeln.

Det måste vara något annat. En tanke är att man numera är så uppfylld av glädje och kärlek till det lilla livet man har i sin vård att man helt enkelt ser över trivialiteter såsom utseende. Inser vad som verkligen är viktigt här i livet.

En annan inte fullt så smickrande teori är att man med flit undviker speglar eftersom man ändå inte känner igen trollet som tittar tillbaks genom glasrutan. Påsar som hänger under ögonen, bröst som hänger nar till naveln och en degklump till mage som hänger ner till knäna. Hade säkert hittat nåt på benen som också hänger om jag bara orkat lyfta på magen.

En betydligt mer smickrande teori är att man faktiskt börjar tycka om sitt utseende. Som det är. Ens barn är ju det vackraste man vet, så när man börjar känna igen sina egna drag i sin pojkes fina ansikte börjar man inse att den där hakan och gluggen mellan tänderna inte var så illa trots allt. Riktigt behagliga att titta på faktiskt. Erik har alltid tyckt jag är söt när jag grimaserar och nu förstår jag varför!!