För några dagar sedan skrev jag om hur hemskt det är att ge Harry sin medicin. Jag hade knappt hunnit publicera inlägget förrän det började bli lättare och lättare att ge den. Numer sitter han snällt och gapar när jag kommer med den, fastän den fortfarande är så äcklig att han grimaserar illa varje munfull. Men han konstrar inte. För man måste ju ta den!

Det här är enormt skönt för mig, för det lärde mig att man faktiskt kan bestämma över sitt barn (hör och häpna!) bara man själv är tillräckligt säker. Hade det gällt något annat hade jag slutat tortera mitt skrikande barn med den hemska medicinen och kallat försöket för misslyckat efter en tre fyra försök. Men eftersom jag visste att detta faktiskt var viktigt så vågade jag fortsätta att tvinga. Och det tog inte många gånger utöver min tortyr-gräns på fyra innan Harry insåg att det inte var lönt att bråka.

Stärkt av visheten att böckerna har rätt när de skriver att förändrigar möter starka protester i början men att barnen bara efter ett par gånger lär sig, började jag fundera över fler saker jag kunde tvinga på min son nu när järnet var stekt.

Sedan tre dagar tillbaka har vi struntat i vagn när vi bara skall promenera korta sträckor, till exempel ner till affären eller parken. Men eftersom vi bor vid malmös mest trafikerade gata så går det ju inte att ha barnet springande vind för våg. Hålla handen.

Vilda protester! Svårt att springa kors och tvärs med morsan i släptåg! Men, precis när jag skulle ge upp sträckte Harry självmant upp handen mot mig när vi skulle till affären igår. Och både då och hela dagen idag gick han snällt och, om jag inte misstolkade honom, stolt bredvid mig hela vägen med handen i min. Åhhh det kändes jättemysigt. Så stor vår pojke blivit!!