Prickar och feber är borta, och livsgnistan har återvänt till världens härligaste lille kille. Idag har vi varit med Knut och hans mamma Lisa på öppna förskolan och lekt hela morgonen. Harry, som tidigare varit blyg och tillbakadragen, och helst velat sitta i min famn eller hålla mig i byxbenet vid åsynen av myllret av barn och aktivitet, är numera som fisken i vattnet. Han har inget som helst behov av sin morsa utan rusar mellan rummen och ger sig i kast med rutchkana, legobygge och kuddhörna. Som den öppna och sociala person han verkar vara tar han ofta kontakt med de andra barnen (ibland genom att krama dem, men oftast genom att dunka något hårt i huvudet på dem eller ta deras leksaker). Vilket resulterat i att min roll har blivit en NejTaDetFörsiktigtDenVarFlickans-svans som rusar efter pojken i desperata försök att minimera skadorna han riskerar att göra på de andra oskyldiga små barnen.

Förra veckan försökte Lisa och jag att få pojkarna att krypa genom en lång blå tygtunnel, men de var båda mycket skeptiska och lät sig inte övertalas. Idag hade vi varit på plats i mindre än fem minuter när Harry fick syn på den i ett hörn, och genast rusade bort och kröp igenom den, och senare såg jag att även knut var på väg igenom den. Ibland behöver besluten bara mogna lite.