Katarina:

Liten Familj är nu åter på Nobelvägen. Vi lovar genast bättring från sommarens långa skrivuppehåll.

Från Knoddens tredje till åttonde levnadsvecka har vi kuskat upp och ner mellan Farmor & Farfar i Dalarna och Mormor & Morfar i Bohuslän. Vi tågade upp till Dalarna från Skåne. Harryknodden fick en egen platsbiljett. Den kostade tio kronor.

I Dalarna var vi en dryg vecka medans stackars Farmor fortfarande jobbade, sen bilade vi ner till Bohuslän där  först knoddens mostrar och sambo var uppe en helg, och sen min kusin och hans familj med två små flickor på snart 3 & 5 (full fart!!) var och hälsade på. Sedan åkte både vi och Mormor & Morfar upp till Dalarna, dit även faster Sara kom efter ett tag, och en vecka senare åkte vi med Mormor & Morfar ned till en dryg vecka i Bohuslän igen. Dit kom då Oldfar: min farfar, knoddens gammelfarfar.

Trots farande upp och ner tror jag knodden snabbt har funnit sig väl tillrätta; ständigt i händelsernas centrum och både sina farföräldrars och morföräldrars ögonsten!! Och hans far har hittat ett uttag till datorn på båda ställena så han har nog också varit nöjd och glad. Själv har jag haft lite svårare de första degarna på ett nytt ställe; att hitta nya rutiner i vad som redan är en kaotiskt första tid av att vara småbarnsförälder. Även om ingen dag varit den andra lik har Harry hittat en rutin som han hållt fast vid benhårt oavsett var han befinner sig: vakna klockan fem på morgonen, vansinnigt pigg och sprattlande glad. Då är det bara för mamma att bita ihop o ta sig ur sängen så att inte resten av huset också vaknar. Nu undrar den politiskt korrekte läsaren: men fadern då? kan inte han hjälpa till? Men då har ni inte träffat Knoddens far före elva på morgonen. I sjäva verket är det nog mycket få personer som gjort det. Han må vara tidernas bäste farsa resterande av dygnets 20 timmar, men klockan fem på morgonen är han helt enkelt inte att räkna med.

Så vi kravlar oss ur sängen och tar oss ut/ner (beroende på Dalarna/Bohuslän) till vardagsrummet där vi har en timmes ihärdig aktivitet. Vi hinner ligga och sprattla på rygg och lufta gumpen (knodden, mamma sitter bredvid något mer påklädd), vändas på mage och träna nackmuskler, kanske åla sig framåt en liten liten bit innan tålamodet TRYTER med ett ursinnigt vrål. De sista veckorna har nya favoritaktiviteten varit att sitta i Babysitter och slå efter leksakerna som hänger i en båge framför näsan.

- Filma! Så vi får se honom glad!  tyckte farföräldrarna (vaken, ickeskrikande knodd har annars varit en bristvara under sommaren). Så det gjorde jag.

Nästa morgon (sovmorgon, för klockan var nog närmre sex, halv sju) hörde jag hur det knackade på rutan inne i faster Saras rum. Eftersom Mormor & Morfar var uppe och hälsade på hade de fått Farmor & Farfars sovrum, och Farmor & Farfar hade flyttat ut till Stugan, som ligger ett par kilometer därifrån. Döm om förvåning när jag ser farfar ståendes utanför fönstret i morgonkylan.

- Jaa.. jag vaknade av mig själv. Och klockan skulle ju snart ringa (klockan åtta!) så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå upp....   Är han vaken?!?

Härlige farfar har gått upp i ottan och promenerat flera kilometer i kylan för att få titta på knoddens föreställning!

Det är roligt att se hur glada de är för Harry allihop. Ett nytt liv gör verkligen ingen tyst entre i världen. Han tar sig in och får med en gång sin givna plats i båda släkterna; alla blir berörda och inget blir sig någonsin likt  i familjen igen. För en tid är han den allra viktigaste och den mest fantastiske lille varelse man kan tänka sig. Och när nästa barn kommer till släkten kommer det att finnas lika mycket plats och kärlek för det. Utan att något försvinner från Harry eller någon av oss gamla. Det är det som är fint med familjer; ju fler som skall dela på all kärlek dessto mer kärlek finns det. :)

Farmor och Farfar beter sig som småbarn i en godisaffär. 
- Ska vi inte gå bort o titta på honom!? Och så sätter de sig bredvid varandra och tittar på sovande Harry. 
- Det här är LJUUUVLIGT! säger säger en tårögd Farmor Minst fem gånger om dagen.
- Kort, kort! Ta kort!! ropar de åt varandra så fort han rör en min.
Fåniga är de. Men oerhört söta.

Morfar tar det mer med ro. Han tycker inte om alltför starka känsloyttringar så han går mest och muttrar 
- Vilken gaphals. Tråkig typ.
Andå är det han som vill hålla mest av alla. Som ständigt kommer och skall peta. Och hålla igen. Och Han kan ju sitta hos mig om du vill.

Mormor älskar starka känsloyttringar.
Hon går upp extra tidigt för att göra mig och Harry sällskap på morgonen när de andra sover. Inte klockan fem, men väl klockan sju. Sen sitter hon och jag och pratar en stund med varsin kopp kaffe på verandan. Och när Harry börjar bli trött igen låter hon honom somna i hennes famn. Så att han skall sova riktigt länge. Så att jag kan gå upp och lägga mig o få nån timme till. Och Mormor sitter där på verandan och låter Harry sova på hennes bröst. I flera timmar utan så mycket som en bok. Men jag tror hon njuter.