Bebisar är häftiga. De tänker inte som vi vanliga dödliga.
Flera gånger om dagen blir jag förvånad över att Harry begriper något som jag trodde var alldeles för avancerat för honom. Men lika många gånger blir jag förvånad över att han INTE begriper något jag tycker borde vara rätt så lätt att lista ut.

Allt som ligger på vårt soffbord är oerhört intressant, eftersom det har den intressanta egenskapen av att just ligga på soffbordet. Som i sig är en mycket intressant möbel. Det har länge gått att hindra honom från att nå något olämpligt föremål genom att helt enkelt flytta det från den sidan av bordet som han befinner vid till en annan.

Men för någon vecka sedan hände något i Harrys blick. Han tittade på mig med ett leende och travade runt bordet, och kunde nå vad det nu var jag flyttat undan. Sedan dess kan man märka en tydlig förändring i hans sätt att "anpassa" sitt läge i förhållande till det föremål han vill nå. Ligger något högt upp så försöker han klättra. Vill han ha bollen som rullat in under soffan så lägger han sig platt på mage och sträcker in handen. Till skillnad från förut då han kunde vara kvar i sittande och bara sträcka sig framåt, men eftersom han var så högt upp med huvudet såg han ju då mindre och mindre av bollen ju närmre soffan han kom.

För några dagar sedan var Harry vid havet för första gången. Jag lät honom titta ut över det oändliga blåa, och förväntade mig att han skulle bli begeistrad över det vidunderligt stora. Men icke. Inte tillstymmelse till intresse över det tomma kalla framför honom som helt saknade intressanta detaljer att fästa blicken på.

I tisdags var vi på födelsekalas och Harry kröp omkring på golvet med allas blickar på sig som vanligt. Så kom han ut i köket, där golvet var kaklat. Något sådant golv hade han aldrig krupit på förut! Vad konstigt det kändes! För att ytterligare undersöka det var han tvngen att lägga sig raklång och smaka lite på det...