Vad är det egentligen som händer när ett barn går igenom ett utvecklingssteg?

Söndagen den 20e december var Harry precis som vanligt; vi hade till och med talat om att han hade varit "som vanligt" ovanligt länge nu. Natten till måndagen har jag redan beskrivit här på bloggen; det var natten då Harry hade inte mindre än tre nära-döden-upplevelser.

Måndag morgon vaknade Harry och var förändrad. Drastiskt förändrad. Blicken var en annan, kommunikationen på en helt annan nivå. Kroppen hade över en natt förvandlats från klumpig och okoordinerad till stark och målmedveten. Plötsligt ville han stå. Och resa sig. Och krypa. Allt på samma gång.

Utan att i egentlig mening ha övat på det tidigare (jo han har ju stått på alla fyra i över en månad nu, men han har inte försökt sig på att krypa; när han skulle förflytta sig la han sig på golvet och ålade sig med stor möda någon knapp decimeter) vaknade han bara en dag och tänkte; idag är dagen då jag tar allt ett steg längre. Som i Matrix när de "laddar kampsportsprogrammet", och Keanu Reeves blinkar lite hastigt där han sitter med hjärnan uppkopplad mot en dator. När Morpheus sen börjar köra karate mot honom tittar Keanu oförstående på honom; Men jag kan inte karate! "Yes you do, you just don´t know it yet!" Och minsann! när han väl började slåss visade det sig att han kunde alla möjliga sorters hopp och sparkar. Bara sådär.

Är det så att "kryp- och resa sigprogrammen" redan är förprogrammerade i vår hjärna, och bara måste aktiveras? Vi går ju alla igenom ungefär samma utvecklingssteg så det vore ju egentligen märkligt om man "övar sig" till det. Då borde ju stilarna skilja sig åt mer?

Jag undrar ändå vad som försiggick i hans hjärna innan han kastade sig ut och kröp (nu låter det som att han satte full fart över golvet; i själva verket var det två mycket sakta och trevande steg han tog, som dessutom föregicks av att han ville upp på tå och vända med benen). Hade han legat och funderat på hur han skulle bära sig åt, eller försökte han bara utan att tänka sig för.

Nu, en vecka senare, sitter jag och tittar på honom där han håller på på golvet. Jag är förundrad över hur mycket han lärt sig på så kort tid! Han sätter sig från liggande, kryper från sittande och sätter sig igen. Han tar emot med händerna när han tappar balansen, och kryper fram till oss och tar stöd för att resa sig. Som en helt annan baby men ändå samma älskade Harry förstås.