Jag tycker om att vara prenumerant på en tidning. I mellanstadiet vår det Min Häst som damp ner i brevlådan en gång i månaden, och i gymnasiet under mitt stora fotointresse var det FOTO. Efter det var det i tur och ordning Fitness Magazine, Runners World och iForm.

Just nu är det Vi Föräldrar som med jämna mellanrum ligger och väntar innanför ytterdörren. Jag njuter varje månad över att i lugn och ro få sätta mig med min tidning och koppla bort ett tag. Men på senare tid har jag blivit alltmer irriterad över den ton (i brist på ett bättre ord) som förs fram, inte bara i tidningen utan även genom all reklam som dimper ner genom brevinkastet:

Högläsning ger pratglada barn
Amma längre ger intelligentare barn
Klassisk musik utvecklar barnens musikaliska och matematiska förmåga
Knyt en bjällra runt tån så uptäcker ditt barn sina fötter fortare (Vad i hela fridens namn skulle man vinna på det!!?)
Öva barnens språk genom att prata med dem
Att börja tidigt med bokstäver ger bättre läsförståelse
Köp speciellt framtagna pedagogiska barnböcker
Varför köpa en billig barnvagn när du kan lägga mycket pengar på något ditt barn skall ha länge?

Så gott som alla artiklar jag läst innehåller ordet stimulera.

Att stimulera är dagens föräldrars dygd och högsta önskan. Det är inte bara en möjlighet utan en skyldighet, och något som skall göras alltid, i alla lägen.

Men när övergår en förälders välvilliga försök att ge sitt barn de bästa av förutsättningar, till en självisk strävan att skapa sig ett perfekt barn? Ger perfekt stimulans på alla punkter ett barn som är begåvad i allt, eller blir det tvärtom inte speciellt duktigt på något?

Jag undrar vilken förälder som inte pratar med sitt barn? (Och om det inte kommer naturligt; blir inte barnet trött på förälderns evinnerliga malande då?) Och varför skall allting vara så pedagogiskt?! Kan man inte läsa en saga för att det är spännande, trots att prinsen är stark och prinsessan söt och styvmodern elak. Jag vill kunna titta i en bok med min son; och peka på bilderna och berätta vad de föreställer, bara för att det är trevligt. Utan att i bakhuvudet tänka att jag stimulerar hans språkutveckling.

Det är klart att man blir glad och stolt när ens barn är duktigt (den här bloggen är nog ett bra exempel på det), men det känns på något sätt taskigt att göra saker med sitt barn inte för att han eller hon tycker det är extra kul, utan med baktanken att det skall bli extra duktigt på något.

Varför skriver ingen en artikel som heter: "Köksredskapen duger bra som leksaker". Eller "Ditt barn blir stimulerat bara det får vara med i det dagliga livet".  Är det inte bara så enkelt som att "Gör det du tycker är roligt så blir ditt barn lyckligt"

Om vi nu vill sträva efter lyckliga barn, för det är kanske också ett högt ställt krav?