I måndags vaknade jag med ett ryck mitt i natten. Jag tolkade visarna på klockan bredvid sängen till tio över fyra. Med en suck konstaterade jag att det var exakt 40 minuter sedan jag lade mig igen efter förra vakenhetsperioden.

Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var något som inte var som det skulle. Vanligtvis brukar jag väckas av att Harry gråter, men nu var han alldeles tyst. Det förvånade mig att jag vaknat av mig själv. Sömn är en bristvara som jag annars är duktig att ta vara på; jag somnar i samma sekund jag lägger huvudet på kudden, och vaknar bara när Harry vaknar.

Tystnaden förbryllade mig, ända tills jag hörde en suck bortifrån Harrys säng. En suck jag hört förut! Harrys ansträngnings- och koncentrationssuck.

Med ens blev jag klarvaken, kisade bort mot sängen för att försöka se vad som stod på där borta i mörkret. På en millisekund var jag ur sängen och störtade mig bort mot spjälsängen; mot den lille pojken som stod på knä i sängen med båda händerna på sänggaveln, redo att ta sitt grodhopp över kanten.

Rätt så skakad lät jag Harry sova resten av natten i sängen med oss. Med vad jag bedömde som god marginal till kanten kröp jag tätt intill alltjämt sovande Erik, och lät Harry somna i mina armar.

Någon timme senare vaknade jag återigen till med ett ryck; den här gången av att Erik kastar sig förbi mig i riktning mot Harry. Jag hann precis se hur den lille krabaten krupit bort mot sängkanten och sträckte sig efter ett glas som stod på mitt nattduksbord, som i sig stod ca en decimeter ifrån sängen. Harry, som fortfarande inte bemästrar konsten att avståndsbedöma, kunde såklart inte nå glaset utan skulle precis till att störta ner i ravinen, och på vägen ner slå tänderna i bordskanten, när vi fick tag på honom och kunde dra honom oskadd in mot sängen igen.

Dagen efter blev det till att leta upp verktygslådan och sänka sängbottnen. På kvällen lade jag honom i sin nysänkta säng för första gången. Harry vände sig på sidan och började fingra på spjälsängsskyddet som han brukar, och sen stack han ut handen genom spjälorna och började pilla på vad jag i samma stund såg var ett eluttag som lägligt satt på precis rätt nivå bakom sängen. För trött för att göra något åt det just då drog vi bara ut sängen till mitten av rummet, men dagen efter blev uttaget rejält övertejpat i väntan på att riktiga uttagsskydd skall inhandlas.

Jag börjar inse att föräldraskapet inte precis kommer att bli lättare framöver. Jag fasar för hur det blir när han kan röra på sig på riktigt, för trots att han fortfarande är mer eller mindre orörlig har vår älskling nästan haft ihjäl sig tre gånger inom loppet av mindre än ett dygn!!