Jag har alltid ansett mig som en ganska god vän av naturen, inte minst nu när jag flyttat till stan. Men den övertygelsen har blivit hårt beprövad under de senaste dagarna!
Det började med att K för ett par dagar sedan abrupt väckte mig och påstod att Knodden hade en fästing på bröstet. Min vana otrogen for jag upp ur sängen bara för att konstatera att så nog var fallet. Jag måste erkänna att det i den stunden var svårt att hålla huvudet kallt! Vi rusade, så fort situationen med en bebis tillåter det, till BMC. Där förklarade de riskerna och tog snabbt bort den, den största risken visade sig nämligen vara att inte ta bort den... I allt virrvarr glömde jag bort att garantera dess absoluta död, en kompetens som jag nu i efterhand hoppas besitter vår barnmorska (semantiken öppnar här för tolkning; givetvis önskar jag inte livet ur barnmorskan utan att denne känner till konsten att på de mest våldsamma sätten fastställa inkräktarens bortgång).....
Lyckligtvis, upplyste barnmorskan vidare, var det inte så som min kära mor har påstått under hela min uppväxt, att huvudet lever vidare och gräver sig in i kroppen och vandrar upp till hjärnan genom blodådrorna. En föreställning som skräckslaget förföljde mig som liten då jag alldeles utom mig fasade över hur det kanske satt en liten fästing i huvudet på mig och drog i spakarna och tryckte på knapparna inne i hjärnkontoret; mycket likt scenen i bårhuset från filmen Men in Black.
Vägen hem föranledde en enligt mig underhållande debatt. K påstod att man inte kan döda fästingarna genom att trycka sönder dem mellan fingrarna. Samtalet förde omedelbart tankarna till den tidiga mortalitetsretoriken a lá Mördarsnigeln, vilken enligt tidig utsago endast gick att döda genom att klippa av huvudet med en sax*. Ännu en synpunkt som var fast förankrad hos min mor. Extrem hetta i form av eld eller motsatsen kyla, spetsiga föremål genom kroppen, att köra över med stor bil, dopa i frätande syra etc. funkade enligt belackarna inte. *Det förutsätter dock att man vet vad som är bak och fram på de små slemstrecken, vilket har resulterat i en stor samling krymplingar bland snigelsamhället; allt jämt livslevande förstås! men utan den annars så ståtliga underkroppen.
...Väl så, och när vi kom hem kändes allt bättre. MEN för att dra allting till sin spets upptäckte jag ännu en liten parasit på min sons underbara lilla kropp, och det skar i hjärtat att se hur den lille stackaren blivit attackerad av de blodtörstiga och smittbärande monstren! Jag plockade genast bort den och höll den länge under eldens definitiva dom.
Lyckligtvis kan spädbarn tydligen inte få TBE, ett virus som i 1 fall av 3 ger upphov till meningit. Men risken för Borrelia kvarstår, trots liten på grund av fästningarnas korta tid på kroppen, utgör de ett litet orosmoment. Vi har allt sedan dess hållit uppsikt efter utslag och ringar på kroppen, som tur är fruktlöst.
