På sitt treveckorsbesök hos BVC i fredags vägde Harry 4870g och var 56 cm lång! Vår store kille växer så det knakar! Det är tur att han bajsar och kräker ner sig flera gånger om dagen annars hade vi aldrig hunnit använda alla fina kläder vi fått! :)

Just nu är Liten Familj på Nobelvägen en Liten Familj i Dalarna. Rätt så stor familj faktiskt; tre generationer Ellströmssöner under samma tak! Visste ni läsare (alla 10) att om Knodden blir en Harry så blir han namne med sin gammelfarfar som bodde här uppe på Näset i Dalarna. 

Ett fenomen med att skaffa barn är att helt plötsligt blir någon annans gamla dammiga släktingar och familjeanekdoter intressanta. De är ju lika stor del av min sons historia som mina egna dammiga gamla släktingar... :) 

Det har hänt väldigt mycket på utvecklingsfronten de senaste dagarna. Än så länge är han rätt så mycket nyfödd klump, men han har fått en helt annan vakenhet än förut. Trots öppna ögon har man tidigare funderat på om den information som går in genom ögonhålorna verkligen registreras. Blicken har liksom varit tom. Men gradvis har har blicken bivit stadigare (även om skrytsam mamma måste berätta att han minsann höll huvudet och fäste blicken redan då han låg på min mage tio minuter gammal). Han har blivit en iakttagare. Det går att prata med honom och man märker att han reagerar både på min röst och på mina ansiktsuttryck, och att han dessutom kommunicerar tillbaka på sitt alldeles egna subtila sätt. Och i morse, precis innan farmor skyndade iväg till jobbet, kom det första leendet! Han låg i min famn, oförtjänt pigg trots den omänskligt tidiga timmen, och tittade och tittade intensivt koncentrerat på mig. Så plötsligt sprack ansiktet upp i ett blygt litet leende. Helt fantastiskt var det. Obeskrivligt. Han har lett några gånger till idag och det är lika ljuvligt varje gång. Enligt svärmor kommer han att le ännu mera på riktigt och då förstår man att det man sett tidigare inte varit riktiga leenden utan bara fisar på tvären. Man kan ju alltid hoppas.

Han har även så smått börjat använda händerna och framförallt armarna. Han håller gärna i min tröja eller i mitt bröst när han är i famnen eller ammar, och han använder armarna till att föra saker närmre eller bort från sig. 

Små petitesser för vissa, men då tänker ni inte på att man föds till ett litet hjälplöst knyte vars ben och armar bara är meningslösa bihang som rör sig ryckigt och okontrollerat från en nästan lika okontrollerad och slapp torso. Men dag för dag blir rörelserna mjukare och finare.

Han är väldigt glad i mat vår lille son. På dagarna äter han nästan en gång i timmen. Det är svårt att veta hur man skall göra för att det skall vara så bra som möjligt för honom. Fri amning säger de på BVC; så små barn kan aldrig bli för bortskämda. Och vill han bara sova i famnen och inte i sängen är det helt OK; så små barn kan aldrig bli för bortskämda. Och ligger han och skriker så ska man genast plocka upp honom; så små barn behöver få närhet och trygghet och kan aldrig bli för bortskämda. Men när ska man sluta? Jag vill ge mitt barn all närhet och trygghet och kärlek han behöver. Men jag vill inte behöva bära honom till sömns varje natt tills han blir tre. Och jag vill gärna kunna låta honom ligga och titta lite för sig själv en stund utan att börja gråta. Och jag vill ogärna lära honom att när han läggs i sängen är det bara att skrika tills någon kommer springande och plockar upp honom. 

Jag försöker tänka hur jag hade gjort om jag levt på stenåldern. Varit en ensam kvinna i en grotta med bara mina instinkter att lita på. Svaren är enkla; jag hade haft honom tätt inpå mig hela tiden, i trygghet från kyla och hemska rovdjur. Och jag hade gett honom mat när han var hungrig.

Suck och stön!

So many questions, too many answers.