Idag är vår lille knodd 9 dagar gammal. Han ligger i bara blöjan och en tunn filt i sin vagn och sover. På rygg, med hakan i multipla veck, amarna slappt utmed sidorna och benen rakt ut åt varsitt håll. Som en tjock liten groda. För första gången sedan han föddes har jag tid att sätta mig framför datorn. I alla fall en liten stund. Tills han vaknar.

Livet går just nu i cykler om ca fyra timmar.
Knodden vaknar och är hungrig, vi ammar tills han dåsar till vid bröstet, han vaknar när jag flyttar upp honom till axeln för att rapas. Vi byter blöja, pratar lite och tittar på varandra tills han blir kinkig igen och börjar söka efter bröstet. Som en liten gris som grymtande bökar i jorden. Så sitter vi återigen och ammar, i början ivrigt men efter ett tag med slutna ögon och en liten slurk sporadiskt då och då. Har jag tur somnar han in tillräckligt djupt för att inte vakna när jag bär honom till vagnen, men ofta liger han och halvsover och vaknar till och vill amma mera om jag försöker flytta på honom. När jag väl lyckats få honom till vagnen vet jag att jag har allt mellan en kvart och två-tre timmar på mig innan han vaknar och hela proceduren börjar om från början.

Första prioritet är att få i mig mat och kissa. Prioritet två är att någon gång innan sen eftermiddag få mig en dusch. Försöka städa undan så att här är någorlunda ordningssamt känns också viktigt. Efter allt detta känns det inte så lönt att försöka sova, han vaknar ju snart. Men nästa paus, lovar jag mig själv, då skall jag gå och lägga mig så fort han somnat. Om vi inte skall ta en prommenad förstås. Eller om jag skulle passa på att kramas lite med den fantastiske pappan.

Knodden har någon slags inbyggd radar för när det är gos på gång. Så fort vi får fem minuter i soffan vaknar han. "han dör inte av att gny i fem minuter, vänta lite!" försöker Erik men jag KAN inte förmå mig att ligga kvar i hans famn när Knodden skriker. Det är en fysisk omöjlighet; jag blir helt disträ och kan inte alls förmå mig att njuta av närheten längre. Jag hör bara skriken och känner hur det rycker i ben och armar på mig för att få gå bort och plocka upp honom. För att inte tala om brösten som vid minsta gnyljud formligen sprutar ut mjölk.

Ja, så är det govänner. Lite förlossningshormoner och vilken civiliserad kvinna som helst förvandlas till en primitiv grottmänniska vars starkaste instinkt är att skydda sin avkomma till varje pris.

Jag kan inte tänka mig en enda situation i livet där jag kommer att ha en lika omvälvande vecka som den jag precis haft. Jag har varit i ytterlägena på alla känslor i registret.

GLÄDJE och vansinnig lycka såklart, som väntat, varje gång jag tittar på honom. Eufori. Babylycka som de skriver i tidningarna om blonda hästtjejer.

Men även hjärtskärande FÖRTVIVLAN när mitt barn grät konstant de första tre-fyra dygnen eftersom han var hungrig och jag bara hade fånig råmjölk i brösten som inte mättade ett dugg. Förtvivlan över sömnbrist, över att jag inte visste vad jag skulle göra med honom, över att jag insåg att livet för alltid var förändrat, och i det läget befarade jag att det inte var till det bättre.

Den intensiva SMÄRTAN som trappades upp i två dygns förvärkar och kulminerade i att ens bäcken bändes isär och ens vävnader sprack. Men även den ljuvliga lättnaden när det var över; kroppen slappnade av och all smärta försvann. I en sista uttömande nästan befriande värk krystade jag ut moderkakan och då viste jag att det var färdigt, att vi var framme. På bröstet låg en hal och sprattlig alldeles lila varelse och tittade på mig med stora mörka ögon.

RÄDSLA, vansinnig rädsla över att någon skall ta honom ifrån mig eller att han helt plötsligt skall sluta andas. Jag kan bli sjuk vid tanken att jag inte skulle få lov att titta på honom varje minut i resten av mitt liv.

HJÄLPLÖSHET över att vara fast på BB, ensam utan Erik, med ansvar för ett skrikande spädbarn. Jag som knappt sett en baby förut, än mindre en skrikande sådan.

ILSKA gentemot personalen på BB som inte tog på allvar att jag inte sovit på fem nätter, utan som skrattande sa att den lille krabaten har stark överlevnadsinstinkt. Och ilska över att jag efter två nätter av värkar fortfarande bara öppnats EN (av tio) cm, och för att livet var så orättvist att kvinnan skulle vara den som dels måste vara gravid och dessutom måste lida för att få ut honom. Varför måste det göra så ONT för?!? 

Jag har aldrig känt mig så ENSAM som jag stundvis gjort dessa dagar. Isolerad från världen för att jag sitter i soffan med en liten man fäst vid bröstet en tredjedel av dygnets alla timmar. För att jag inte bara kan ge honom till Erik och säga Här, passa honom, jag sticker ut på stan en stund. Tar en kaffe med en kompis. För att Erik kan stänga in sig i sin dator eller gå undan till ett annat rum om han känner sig trött eller behöver vara för sig själv. Och jag bara sitter där. I soffan. Med en liten man hängandes i bröstet.

Det leder oss osökt in på nästa känsla; VEMOD. Vad har vi gjort?!? är vi erkligen redo för det här? Ska livet hädanefter handla om blöjor och amning. När ska jag träffa mina vänner, sitta i timmar och fika, supa mig lagom trevligt full och gå ut och dansa i alla mina sex-in-the-city inspirerade skor? och Eriks och mitt förhållande, hur ska det gå med det. Nu är det ju inte bara han och jag i vår rosa lilla kärleksbubbla.  It´s the end of life as we know it.

En känsla som är ny för mig är OSJÄLVISKHET i brist på ett bättre ord.Det finns någon annan vars liv, inte bara liv förresten utan helt enkelt hans välbefinnande, känns mycket viktigare för mig än min egen hälsa, antagligen också överlevnad. Jag är förvånad över hur lätt det är att ta mig ur sängen när han skriker trots att jag till och med nu, när jag anser mig få sova om nätterna får vara glad om jag får sammanlagt fem-sex timars sömn. Hur självklart det är att han skall bli tillgodosedd i allt han önskar, oavsett vad det kostar mig.

KÄRLEK inte bara till den vidunderlige Knodden utan även till hans fantastiske pappa. Du är så viktig för mig! Och jag är så glad över att det är just dig som jag delar det här med och att du är precis så som du är! Mitt förra (och enda, det kom en förlossning ivägen) inlägg handlade om att bli en familj. Nu är vi det. Och min familj (dvs även pappan :) ) känns just nu som det viktigaste i världen för mig.

Oj nu vaknar han. (dammit!)