Katarina:

Vi ska bli en familj!

Snart, vilken dag som helst kommer han. Allting är färdigt och ligger och väntar på honom; det har stått en vit spjälsäng bredvid vår säng i flera veckor nu, bäddad med gröna lakan med små söta flodhästar på. Skötbordet i badrummet har fått en liten filt på sig som skydd mot den kalla plasten. Till och med vagnen är bäddad.

Ändå går jag omkring och tänker på OM han kommer, snarare än NÄR.
OM vi har sån tur att den här stora, uppblåsta sparkande magen faktiskt innehåller en bebis,och OM vi har sån tur att värkarna faktiskt kommer att sätta igång snart och få ut honom.

Just nu känns nästan DET mer orimligt än att de inte skulle göra det och han bara skulle ligga kvar där i magen och sparka hela sommaren. Jag får förvärkar ibland; som en mycket snäll form av mensvärk känns det en stund, och sen går det över igen nästan lika obemärkt som det kom. Inte kan man ta det på allvar. Ibland kommer flera stycken efter varandra, mest på nätterna. Då kan jag nästan känna ett litet pirr av förväntan; tänk om... Men så absurt det skulle kännas att säga till Erik att det kanske har börjat! Eller ens att jag känner förvärkar. För det är ju inte på riktigt. Det är ju en del av den där leken vi har lekt nu, Erik och jag. Ända sen i höstas har vi låtsats att vi är gravida, att det skulle ligga en liten person inne i min kropp, absurda tanke! Och alla runtomkring oss har spelat med utan att ifrågasätta. Till och med min pappa, som i vanliga fall är en mycket samladoch realistisk man, en sån där som i alla lägen tänker LOGISKT. Till och med han har klappat på min växande mage och låtsat att det ligger en liten släkting där inne.

Erik:

Ja, det känns verkligen overkligt (läskigt o-påtagligt) och kommer nog att göra så tills den dagen han kommer. Förhoppningsvis kommer man att inse vad som händer vid det laget, för just nu känns det bara som att Kata har gått upp orimligt mycket i vikt.....

Rent intuitivt vet jag att den känslan, eller snarare bristen därav, borde kännas hemsk och mer oroväckande,men inte ens det känner jag. (För att återanknyta till känslor om barnet, inte Katas vikt..)

Nu blev jag dock lite orolig... Tänk så är det för att jag inte är redo att bli pappa.