Mörkret ligger tungt över hustaken, endast Harry och hans mamma är vaken.

Om morgnarna ligger vi på varsin filt på vardagsrumsgolvet. Harry med bar stjärt och jag i min stora röda morgonrock. Mina ögon är halvslutna men Harry är klarvaken. Han har ljudliga samtal med sin nalle, och smakar sig ivrigt igenom alla leksaker i leksakslådan. Han är så härlig att titta på! Han försöker förflytta sig, ta sig framåt, men den ena sidan är starkare än den andra så ansträngningarna resulterar i ändlösa cirklar; runt runt.

Jag sitter och tittar på huset mittemot, på hur små lampor börjar lysa i lägenhet efter lägenhet. På röktanten som tar sitt obligatoriska morgonbloss genom ett öppet fönster på tredje våningen.

Efter två timmar är första passet över, och Knodden vill sova igen. Han somnar i min famn, jag bär runt på honom ett tag; hans djupa andetag mot min bröstkorg, hans supergoda andedräkt som jag gärna sniffar i mig. Helst vill jag inte lägga ner honom i sin säng, men gör det ändå. Det finns ju saker som måste göras. Ta igen förlorad sömn till exempel. Eller ta sig an vår stora hög med rentvätt som skymtar i bakgrunden. Räkna inte hur många dagar sedan det är jag nämde de där påsarna förra gången!



Så är vår morgonrutin. Oföränderlig kan man tycka, för varje förändring i den sker successivt. Men för tre-fyra månader sedan lyfte han bara precis på huvudet. Och det var inte mer än en månad sedan han började med sina söta lyfta-stjärten-försök. Och för så sent som en vecka sedan hade han inte tagit tag i sina fötter när han låg på rygg. Nu ligger han gärna med båda stortårna i munnen. Samtidigt.

Men så har det blivit sedan Harry kom. Livet är så fullt av konstanta små förändringar att vi inte tänker på dem ens. På något sätt har förändring blivit vår vardag; skulle något stanna upp och vara detsamma, om så bara för en vecka, skulle vi hejja till och vakna upp. Som sovande barn i en bil; vad är det som händer, varför stannade vi?

Föga anade vi, varken Harry eller jag, att morgonen den 10e November ändå skulle innehålla en förändring som faktiskt var märkbar.

Jag minns inte riktigt vad han gjorde eller ens vad det var han ville komma åt, jag minns bara att han låg på mage och satte in båda fötterna långt in mot kroppen, nästan under rumpan. Sen reste han sig på armarna och sköt ifrån med benen. SKUTT!!


Ett jättelångt grodhopp blev det. Harrys min var obetalbar när han mycket förvånat tittade upp mot mig. Hoppsan. Minst sagt. Det hade han inte räknat med! Han försökte igen, en två tre gånger till, och lyckades förflytta sig iallafall någon meter innan orken tröt och vår gode vän utslagen började gråta med kinden platt mot golvet.


Den dagen handlade sen helt och hållet om att krypa! eller, grodkräla kanske vi ska kalla det. Efter morgonsovstunden hade han råkat glömma bort att koordinera det hela med armrörelserna, men den nya stilen är nästan ännu sötare, om än något mindre effektiv: in med fötterna under rumpan och skjuta ifrån så att han står upp, med raka ben och överkroppen kvar mot golvet. Sen gliiiider han sakta framåt tills kroppen är rakt mot golvet igen. 

Jag försökte fånga det hela med kameran, men den klickar så högt att vår lille kille blir distraherad.

åhh ta sats: