Igår var det exakt en månad sedan Erik och jag travade nerför kyrkogången hand i hand. Och det skulle firas! Det oerhört generösa prsentkortet på lyxrestaurang vi fått av mostrarna med respektive i bröllopspresent skulle utyttjas, och biocheckarna från Helena H likaså.

Det hela var minutiöst planerat. Knodden skulle läggas att sova som vanligt av mig, varpå Erik och jag skulle rusa, ut mot romantiken! Harry skulle sedan sova lugnt och skönt som vanligt tills han vaknade vid tiosnåret för första påfyllningen. Mormor och morfar skulle då snabbt som tusan värma den bröstmjölk som jag med stor möda lyckats klämma ut mellan Harrys täta måltider. Sen skulle de få vara med om det bästa man kan uppleva; lyfta upp en gymtande och gnyende, varm liten kropp som följsamt smälter in i famnen och lindar armarna om halsen på dig och börjar buffa runt som en nyfödd efter bröstet. Med lite tur skulle han utan vidare nöja sig med flaska istället, och hinna somna om innan han märker att det inte är mammas famn han ligger i.

Med lite otur skulle de behöva ha en liten skrikperiod fram tills att Erik och jag kom tillbaka vid 23-24 tiden. Kallhjärtade som vi är räknade vi med att Knodden skulle somna innan dess av ren utmattning.

Hur det gick?
Redan på morgonen började jag känna en vag ångest komma krypande. Hur ska det här gå egentligen? OCh vad är det egentligen som är så storslaget med restaurang?

Jag är inte säker på om det var mitt humör som smittade av sig, eller sviterna efter en mycket intensiv lekeftermiddag under måndagen med två jämnåriga(som jag ännu inte hunnit skriva om här, men det kommer!!) som tog ut sin rätt, men klockan tre på eftermiddagen började Harry skrika. Mitt på Espresso House på Hansa. Inte ens bröstet dög och det har jag aldrig, jag menar ALDRIG, varit med om tidigare. Ögonen var öppna och barnet bara skrek. Jag har fått en helt ny respekt för hur Erik upplever att det är att gå ut och gå med honom. Vad gör man?

När jag långt om länge lyckats ta oss hem och låtit Erik fruktlöst prova alla sina knep på honom; Speldosan, titta på tv, öppna fönstret och titta ut (nej mormor och farmor, självklart håller vi inte ut barnet genom fönstret, tänk om vi skulle tappa honom!!), och varken bröstet eller HållaRiktigtNära fungerade började paniken växa. ÄR HAN SJUK? Han har ju uppenbart ont någonstans. Erik kastade sig att goggla olika åkommor såsom tarmvred och annat otäckt men vi hittade inte riktigt något som passade.

Tillslut lade jag in honom i sängen. Han tystnade med jämna mellanrum, antagligen för att han somnade till, men vaknade efter någon sekund och fortsatte skrika. Efter fem minuter gick jag in till honom igen. Eller nja, det var en lögn. Reste jag mig från golvet bredvid sängen där jag legat ch våndaktigt lyssnat. När han fick syn på mig tystnade han och log mot mig, och när jag plockade upp honom somnade han direkt i min famn, stackars liten.

Natten som följde var nästan värre än eftermiddagen. Runt elvatiden vaknade Knodden till, som vanligt, och ville ha mat. Det fick han, och somnade fort igen, som vanligt. En halvtimme senare vaknade han igen, och när jag efter besvär fått honom att sova igen en tjugo minuter senare vaknade han igen efter runt en kvart. Och så fortsatte det sedan, HELA NATTEN. Han var inte ledsen när han vaknade, bara glad och pigg.

Idag har vi haft tvättid hela förmiddagen och jag känner mig som en levande död. Harry har varit trött och grinig hela dagen och själv har jag nog inte varit mycket bättre. Erik har sprungit upp och ner till tvättstugan hela dagen.
Tvätten? Den är ju ren iallafall. Kan den inte få ligga kvar i IKEA påsarna tills vi ska använda det, lättåtkomligt och bra. Får man gå och lägga sig klockan sju på kvällen?