Jag var nyligen ute med Harry och letade födelsedagspresenter till min kära frus ära. K hade försett mig med en diger lista över saker som hon önskade samt förslag på affärer där jag kunde finna dessa. Bland önskemålen fanns bland annat böcker, kläder, upplevelser, smycken och kort till träningsfaciliteter. Likt en malplacerad och sönderstressad ande, tydligt märkt av samtidens ständiga konsumtionshets, bestämde jag mig för att endast bevilja tre av hennes önskningar. För den sista återstående tänkte jag köpa en bok.

Jag begav mig till Akadmiebokhandeln. Efter att ha tittat ett tag frågade vi informationstjejen om de hade "I huvudet på din bebis", Harry höll på att bli otålig. Flickan mummla glatt något och började knäppa på datorn varefter hon förklarade var boken stod. Eftersom jag har ett stort politiskt intresse och var på jakt efter en bok om liberalismen, som tidigare utgått från sortimentet men nu var tillbaka, passade jag på att undersöka om den fanns inne. Jag frågade henne om de även hade "Vägen till träldom"? Det var lite annorlunda kommenterade hon. Jag instämde och förklarade att vi inte riktigt hade bestämt oss än för hur vi förhåll oss till vårt föräldrarskap. Jag blinkade till Harry, eftersom jag givetvis håller honom ofattbart högt och är mycket nöjd med både honom och min roll som far.

Men att vara ute med Harry innebär alltid en kalkylerad risk. Det är ljuvligt när han är på gott humör men när han väl blir arg så blir han det verkligen med besked. Framförallt om hans mor inte är där och tröstar honom. Senaste gångerna har han blivit alldeles ursinnig och har skrikit som en vettlös. Och det blev han även den kvällen, och när det humöret sätter in är de bara att vända på klacken och springa hemåt med vagnen och Liten.