Erik frågade mig precis om jag hade räknat med att tycka om honom så mycket. Märklig fråga kan tyckas. Om inte annat så har jag LÄST att jag skall göra det. Om och om igen. Så fort man skriver om graviditet och barnafödsel så skriver man också om belöningen i slutet: kärleken till den lille. När du för första gången håller det lilla knytet i famnen drabbas du av en plötslig och djup kärlek och i det ögonblicket vet du att meningen med ditt liv ryms i hans mörka ögon. Han skall vara ens dag, ens natt och luften i ens lungor. Han skall vara det vackraste man någonsin sett och man skall aldrig kunna se dig mätt på honom.

Det låter som vackra men ihåliga och förskönande omskrivningar och jag hade räknat med en mer verklighetsbaserad och jordnära känsla; lik någon av de himlastormande känslor jag haft turen att känna ett fåtal gånger tidigare i livet (de flesta i samband med en viss EE)

Men nej, govänner jag kan intyga att alla futtiga försök att skriva om hur det känns att hålla sitt barn i famnen är underdrifter, inte överdrfter. Så för att svara på Eriks fråga: Jag hade verkligen inte räknat med att tycka så mycket om honom!! Han är den skönaste typ jag någonsin träffat och det ryms mer personlighet i hans sju kilo än i de flesta vuxna jag känner. För varje dag som går blir han lite mera medveten, lite mera Harry, och det är vansinnigt kul att få vara med och se hans utveckling. Det kommer att bli ett fantastiskt år.