Sitter återigen och googlar, den här gången på olika mamma-forum. Blir så avundsjuk när jag ser andra mammor trava omkring med sina bebbar söta och tysta i barnvagnen. Harry ligger bara där när han sover. Om han sover en hel halvtimme i sträck blir jag förvånad, förundrad, på gränsen till orolig.

Om jag skall tillåta mig att klaga en smula på ljuvlige Harry så sover han sällan mer än en timme eller två i sträck, ens på natten. Och så här drygt två månader senare börjar morsan bli lite småtrött. Och eftersom sötHarry extremt sällan vill ligga själv och roa sig, utan helst bara vara i famnen, och eftersom det är oerhört obehagligt för honom när jag sitter ner, har flera timmars omkringbärande på 7 kilo ljuvlighet resulterat i att den något trötta mamman börjar få alltmer ont i ryggen.

Trots att sju mjölkpaket kan låta mycket att gå omkring och bära på dagarna i ända är sju kilo människa fortfarande en väldigt liten människa. Och trots att det egentligen BARA är ljuvligt att ha ljuvligheten hos oss i sängen så är det ändå så att man innerst inne är livrädd att lägga sig på den lille ljuvligheten. Det i sin tur resulterar i att man ligger hela natten mer eller mindre orörlig; stel som en pinne (vilken tur att han väcker mig en gång i timmen så jag får sträcka lite på mig!).

Nåja, jag googlade som sagt. Jag började på de vanliga babysidorna; artiklar skrivna av proffessionella. De tycker synd om mammor som måste amma sina små en eller två gånger per natt och lovar att det inte dröjer länge tills barnet sover över sina mål och sover hela natten. De rekommenderar också de föräldrar som måste bära sina barn till sömns (jo, vi tillhör dem, föga förvånande) att vänja dem vid att somna själva genom att lägga ner dem när de är trötta och sitta bredvid tills de somnar. Tillåt mig småle. Jag orkar inte ens börja förklara alla sätt det INTE skulle fungera hemma hos oss.

Så jag lämnade artiklarna och gav mig in på forumen istället. Där RIKTIGA mammor skriver om hur de har det. VÅR HARRY ÄR EN ÄNGEL!!! Ni anar inte vilka historier där finns. Föräldrar vänder verkligen ut och in på sig för sina barns skull! En mamma berättade att hennes tvåmånaders bara kunde sova om natten om han fick ligga i hennes famn när hon halvsatt upp i sängen. Så i två månader hade hon sovit sittandes för att vara en levande madrass åt sin lilla dotter. En annan mamma berättade att hennes son bara kunde sova om han sitter i en sele på hennes mage och hon prommenerar. Och då duger inte vilken nöjespromenad som helst. Snabbt skall det gå, och hoppigt skall det vara, annars vaknar han med en gång. Så med olidliga, öronbedövande pauser för att äta och kissa var hon ute på rask promenad fem till sex timmar om dagen.

Ren idioti, jag vet. Jättedumt beteende. Men jag vet också att när ens liten skriker, och då menar jag SKRIKER; helt utom sig, okontaktbar, tappar andan, blir lila i ansiktet, höga gälla läten stötvis mellan de mycket ansträngda korta andhämtningarna, kroppen dyblöt av svett och stel som en pinne, då är men beredd att göra VAD SOM HELST bara han får det bättre och kan lugna sig. Och då tror man att man gör det för hans skull.


***

Det har nu gått några dagar sedan jag skrev ovanstående inlägg. Idag har vi varit på kalas och Harry har gått från famn till famn hela kvällen. Han somnade för drygt fyra timmar sedan och har precis vaknat för ett nattamål. Jag la honom lugn men vaken i sin säng och vyssade honom en stund och sen gick jag ut ur rummet. Jag hörde honom böka runt ett tag där inne men sen några minuter är han alldeles tyst och jag tror att han har somnat.

Sedan en dryg vecka har Harry, i takt med att blicken klarnat och blivit allt mer koncentrerad och nyfiken på det som finns runt honom, också blivit betydligt mycket lugnare och mer självständig. Han kan fortfarande ha klängiga perioder varje dag, och ibland hela dagar då jag absolut inte får släppa honom ur famnen, men situationen känns ändå klart lättare och framför allt som om vi är på väg mot rätt håll.

Jag har känt mig förtvivlad många många gånger när jag plockat upp mitt skrikande barn som genast tystnat så fort det kommit i famnen (och tyvärr har det bara funkat med min famn; inte ens pappa duger när han är på det humöret!) Men förtvivlan har inte gällt att det är jobbigt att behöva ha honom i famnen konstant; om jag håller honom eller sitter bredvid och tittar på honom spelar mig inget större skillnad :) Den frustration jag kännt är för att jag inte vetat om jag gjort fel. Om jag gjort mig själv och honom världens otjänst genom att skämma bort honom genom att vänja honom vid att ligga i famnen konstant. Om jag egentligen borde ha lagt honom ifrån mig och låtit honom skrika ett par gånger för att sedan lära sig att ligga själv.

Men nej. Jag har kommit till slutsatsen att jag nog är glad att vi låtit Harry vara i famnen så mycket som han varit, eftersom det verkar som om han haft ett behov av det. Det känns som om trygghet och närhet är viktigare än tukt och uppfostran så tidigt i livet. Det kan tillochmed vara så att den regeln gäller hela livet?