En mycket trött och gnällig liten knodd har vi haft på halsen både igår och idag. Knappt fem minuter ens kan han sitta själv och leka på golvet, utan kryper hela tiden efter mig och vill upp i famnen.

Sviten av en veckas sömnlöshet trodde jag först, tills jag såg att rygg, nacke och mage var täckta av små, knappt synliga, röda utslag, som däremot känns knottriga när jag tar på dem. 

Enligt mormor antagligen tredagarsfeber, som alla barn får. Tydligen behöver man inte ha särskilt mycket feber för att ha tredagarsfeber, för 37,6 räknas väl knappast som patologiskt?

För att lugna eventuella långväga läsare, såsom dalmasar :), vill jag tillägga att när han väl får vara i famnen är han pigg och glad och skrattar och busar som vanligt, så tredagarsfeber eller inte så är det i varje fall inget allvarligt.

***************************

Det här skrev jag i eftermiddags, innan jag hade googlat tredagarsfeber och förstått att symtomen inte alls stämde. Men utslagen har lugnat ner sig igen, så jag gissar på att det var en reaktion mot någon mat eller kanske tvättmedlet? Kvarstår gör en ömhetstörstande liten knorr. Att något så krävande kan vara så underbart på samma gång! Ljuvliga Knoddoft!

Och en veckas slit och bråk har resulterat i att Knodderiet numera (igår och hittils inatt, så kanske för tidigt att kalla det en trend?) sover tvåtimmarspass istället för entimmars. Hoppas hoppas!!