Inga inlägg på ett tag nu... De senaste veckorna har varit de hittils mest prövande som föräldrar. Om det blev triggat av våra försök att sluta amma på natten vet jag inte, men Harry har med sin vanliga entusiasm och helt utan förbehåll kastat sig över nästa steg på utvecklingsagendan: Separationsångest. Det är nu han, iallafall enligt utvecklingsläran, skall inse att han är en egen person som är skild från mamma och pappa. Med den insikten följer den eviga rädslan att bli lämnad, bli ensam, och så småningom förvisningen om att mamma och pappa kan gå sin väg men att de alltid kommer tillbaka.

Det yttrade sig för första gången en kväll när Harry vaknat varje gång vi försökte lägga honom i sin säng igen, och jag tillslut gått och lagt mig med honom i vår säng. Han vaknade eter en liten stund igen, såklart, och upptäckte till sin förfäran att Erik inte låg på sin plats. Han var otröstlig!

På dagarna vill han se oss hela tiden. Går man ifrån honom kommer han gråtande krypande efter en, och står man och diskar eller pysslar i köket ställer han sig bakom en och håller sig i ens ben så att man inte kan ta ett steg; då ramlar han ju.

Dessutom har han utvecklat ett sätt att, oavsett hur djupt han sover, vakna så fort man lägger honom ner i sin spjälsäng. Det går överhuvudtaget inte att lägga honom där utan att han blir ursinnig. Så vi har bäddat med en madrass på golvet och det enda sättet att få honom att ligga där är att somna honom i famnen och sen försiktigt rulla ner på madrasssen, med honom fortarande i famnen. Och sen lite för lite lirka sig loss, ligga ett tag bredvid honom så att han säkert somnar, och sen ytterst försiktigt resa sig och gå ut ur rummet. En nattningsprocess på över en timme.

*********************************

Ovanstående inlägg skrev jag för knappt två veckor sedan, men av någon anledning blev det aldrig publicerat. Mycket har hänt sedan dess! Vi börjar inte bara se ljuset, vi har lämnat tunneln bakom oss och flödar i solsken! Separationsångesten är kvar, både mot mig och mot Erik, men den är hanterbar. Och rätt så gullig.

Sovandet, som var vårt största problem, utvecklades ju som sagt från en liten kille som visserligen vaknade en gång i timmen men snabbt somnade om igen med bröstets hjälp, till en sömnlös liten rackare som vi gick och bar och bar på timme ut och timme in för att försöka få att somna om. Detta avlöstes av en dunderförkylning som drabbade hela familjen och som sakta ebbade ut i Separationsångesten. Allt bärande gav mamma ryggskott som hållt i sig i två veckor nu och fortarande inte vill ge med sig. Och till råga på allt började det snöa. I Skåne!! Att ge sig ut på prommenad var lika med att genomsvettig skjuta en tung barnvagn genom två decimeter snömodd. Och värst av allt, det var en sur och sömnlös mamma som av alla dumma ideer hon fått bestämt sig för att sluta äta socker. Och inte minst en stressad och sömnlös pappa som skulle upp med en uppsats för opponeringn och var tvungen att lägga ner största delen av den vakna tiden på det. PUH!! Där har ni vår tunnel!

Det är märkligt att jag fortfarande inte lärt mig hur dynamiskt livet med en bebis är. Ens livssituation kan verkligen förändras över en natt; att man har koll på mat och sovtider och en relativt lätthanterlig liten knodd den ena veckan garanterar inte att man får en blund den nästa. Livet har gått upp och ner som en jojo sedan Harry föddes, ena dagen är det jättelätt att vara förälder och tre dagar senare kan man varaberedd att kasta in handduken. När något fungerar bra (han äter bra eller sover bra eller är gnäller lite på dagarna) glömmer jag att vi någonsin haft problem på området. Och när det krånglar tror jag att vi alltid kommer att ha det så.

Men sen lättar det igen. Som genom ett trollslag. Och när en orolig tid är förbi har vår son ofta tagit ännu ett litet utvecklingssteg, eller som jag ser det; har dimman lättat ytterligare, och han är lite mer medveten än han var förut.

Det har hänt även denna gång. För det första är sovandet bättre än det någonsin varit (peppar peppar!). Vi hade som sagt en liten dispyt med vår son om exakt var han borde placera sin söta lilla kind när han skulle sova. Spjälsäng tyckte mamma och pappa, i enderas famn tyckte kinden. Kompromissen blev en bäddmadrass på golvet bredvid vår säng, och rullteknik för att lura honom att sova där. Ryggont satte snart stopp för allt vad bärande och rullteknink hette, så efter några nya bråkiga nätter att försöka lära den lille att lika gärna kunna somna bredvid famnen som i den, är det slutliga resultatet detta:

I försök att skapa tydliga kvällsrutiner har vi börjat bada innan sänggående. Oftast är det pappa som badar och under tiden passar jag på att smita iväg och träna. Efter badet lite bus och sen pyamas och ibland lite sagoläsning, men det är han nog fortfarande lite liten för. Vi brukar gå runt och släcka hela lägenheter innan vi går in och lägger oss på madrassen med en vällingflaska. När den är tom, och Harry bökat och stökat runt lite, lagt sig på fel håll och sen lagt sig över min mage och sen rest sig mot vår säng, och sen krypit bort till mig igen för att smaka lite på en arm eller gosa riktigt hårt mot kinden, lägger han sig faktiskt ner på kudden och somnar. På mage med rumpan i vädret. Och kommer han inte till ro så hjälper det att sjunga för honom. Tre dagar i rad nu har han sovit så ända tills någon gång mellan tolv och två, då han fått komma upp i vår säng och fått amma, och sen sovit hela natten igenom (gärna med huvudet på min mage och fötterna på Eriks eller tvärtom) till morgonkvisten. Fantastiskt!!