"Vilken curlingmorsa du är!" anklagar Elna mig med ett leende en dag när vi sitter och dricker te hemma hos mig. Jag har precis gett en frustrerad knodd en liten hjälpande puff i stjärten i hans försök att resa sig mot bordet. Han hade benen vikta på ett konstigt sätt och fick inte rätt på det själv....

Lite trumpet såg jag istället på nästa gång han trasslade in sig i sina ben. Han brukar vara duktig på att resa sig men ibland händer det att han kommer lite fel i utgångsläget och i princip försöker dra sig upp i stående på ren armstyrka. Det kliade i mina mammafingrar att ge honom bara en liten puff, men jag lät bli. Och lite stånkande och stönande senare hade han faktiskt lyckas vrida benen i en såpass fördelaktig vinkel att han orkade dra sig upp till stående. Å vad glad och stolt han blev!! 

Det finns så mycket man skall tänka på när man är förälder! Så mycket konstigt man har för sig utan att ens tänka på det. Bara genom att vilja väl. Nu var kanske inte det här det mest allvarliga fel man kan begå mot sina barn, men det är något jag försökt tänka på sedan dess.

Men det är lätt att glömma: killen är livsfarlig! Man måste hela tiden vara med och vakta för att han inte skall skada sig, för när han väl står upp så släpper han taget om vad det nu var han reste sig mot. Och stå utan stöd det kan han inte! Så om killen skall ha några hjärnceller kvar till skolåldern så vill det till att man är framme och fångar honom när han dimper i backen. Och eftersom man ändå måste vara med och parera när han ramlar är det lätt hänt att man även ger en hjälpande hand på väg upp. Men om man låter honom vara, och låter honom kämpa, Åååh vilken belöning det är att se stoltheten lysa ur hans lilla ansikte när han lyckas!!