Det vackraste jag sett
En faders ansiktsuttryck när han tittar på sin sovande son och tänker att han ser en skatt. Alla ansiktsdrag slätas ut och blir mjuka, blicken öppen och sårbar på något vis. Fullkomligt ohejdad kärlek formligen strålar ur ögonen.
När jag var gravid tänkte jag att jag ville titta på Erik när Harry föddes. Vad fantastiskt det skulle vara att se hans ansikte när han för första gången fick se sin son. Men det blev inte så. Innan jag förstod vad som hade hänt hade jag en hal och sprattlande liten fisk på bröstet, och all min uppmärksamhet gick åt till att inte låta den lille varelsen glida ur mitt grepp och ner på golvet. Det hade varit så pinsamt att tappa honom det första jag gjorde.
När Harry sover ligger han nästan alltid på sidan, gärna med ansiktet tryckt mot kudden. Man kan titta på hans lilla ihopskrynklade ansikte i timmar. Eller rättare sagt; den lilla delen av ansiktet man kan se, en kind och delar av pannan brukar vara allt.
Men när jag har ammat Harry till sömns brukar han släppa taget med en suck, rulla över på rygg och låta den yttre armen hänga rakt ut åt sidan. Då är hans lilla sovande ansikte helt blottat, och det ser så annorlunda ut jämfört med när han är vaken. Det annars så pigga och livfulla lilla asiktet, vars minspel förändras från en sekund till en annan, blir stilla, öppet och rofyllt. Ett sovande barn. Allting syns så tydligt; den lilla söta näsan, de rosa läpparna. Alla muskler helt avslappnade och munnen lite halvöppen. Ibland fortsätter han att suga, fast med stängd mun. Då ser man bara hur hakan rör sig lite grand upp och ner. Han är så vacker.
Jag ser honom på det viset varje dag, flera gånger om dagen. Ändå har jag svårt att slita mig. Men när Harry skall sova brukar vi gå in i ett annat rum; han är så nyfiken, kommer inte till ro med andra människor i rummet. Det har aldrig slagit mig att Erik aldrig fått se detta sovande lilla ansikte. Inte på senare tid iallafall.
Det fick han på tåget på väg ner till Skåne. Och jag blev tårögd när jag såg Eriks ansikte när han tittade på sin son som sov. Som om han såg en skatt.
När jag var gravid tänkte jag att jag ville titta på Erik när Harry föddes. Vad fantastiskt det skulle vara att se hans ansikte när han för första gången fick se sin son. Men det blev inte så. Innan jag förstod vad som hade hänt hade jag en hal och sprattlande liten fisk på bröstet, och all min uppmärksamhet gick åt till att inte låta den lille varelsen glida ur mitt grepp och ner på golvet. Det hade varit så pinsamt att tappa honom det första jag gjorde.
När Harry sover ligger han nästan alltid på sidan, gärna med ansiktet tryckt mot kudden. Man kan titta på hans lilla ihopskrynklade ansikte i timmar. Eller rättare sagt; den lilla delen av ansiktet man kan se, en kind och delar av pannan brukar vara allt.
Men när jag har ammat Harry till sömns brukar han släppa taget med en suck, rulla över på rygg och låta den yttre armen hänga rakt ut åt sidan. Då är hans lilla sovande ansikte helt blottat, och det ser så annorlunda ut jämfört med när han är vaken. Det annars så pigga och livfulla lilla asiktet, vars minspel förändras från en sekund till en annan, blir stilla, öppet och rofyllt. Ett sovande barn. Allting syns så tydligt; den lilla söta näsan, de rosa läpparna. Alla muskler helt avslappnade och munnen lite halvöppen. Ibland fortsätter han att suga, fast med stängd mun. Då ser man bara hur hakan rör sig lite grand upp och ner. Han är så vacker.
Jag ser honom på det viset varje dag, flera gånger om dagen. Ändå har jag svårt att slita mig. Men när Harry skall sova brukar vi gå in i ett annat rum; han är så nyfiken, kommer inte till ro med andra människor i rummet. Det har aldrig slagit mig att Erik aldrig fått se detta sovande lilla ansikte. Inte på senare tid iallafall.
Det fick han på tåget på väg ner till Skåne. Och jag blev tårögd när jag såg Eriks ansikte när han tittade på sin son som sov. Som om han såg en skatt.
Kommentarer
Postat av: Faster Sarah
Vad fint!
Postat av: cissi
fiiiint!!!
Trackback
