Vi lyckades tajma vår Dalavistelse med vad som måste vara århundradets köldrekord; här är iallafall kallare än vad någon skåning någonsin utsatts för tidigare!! Harry fick en pulka i julklapp av sin faster, och första dagen, när det bara var runt en 18 19 minus, var vi ute och provåkte. I tjugo minuter. Och som följd fick Harry blossande röda, torra och fnasiga kinder som först nu, knappt tre veckor senare har återgått till det normala. Sedan dess sjönk temperaturen ytterligare och har varit nere och flörtat med -40 ända tills i förrgår då det bara var -22. Så vi försökte oss åter ut att trotsa vädergudarna. Vi byltade på den lille alla kläder vi kunde hitta, satte honom i Babybjörnen på min mage, och begav oss ut på en ytterst kort (9 minuter) promenad nedför gatan och tillbaka.

Vi tillbringar istället våra dagar innomhus, med att utforska varenda hörn och skrymsle av farmor och farfars kök och vardagsrum.

Just nu ligger Erik och Harry busar på vardagsrumgolvet. Harry är between diapers för tillfället och ligger naken och knubbig på rygg och skrattar hejdlöst varje gång hans far pussar honom på magen. En paus och Harry skrattar till igen, av ren förväntning. Det är härligt att se dem, mina pojkar!

Nu har de slutat busa, och Harry har krupit bort mot mig; jag sitter vid sofforna tre meter därifrån. Han tar stöd mot mina knän och reser sig upp till stående. Tittar upp mot mig och ler och sträcker upp en arm mot mig för att visa att han vill att jag skall plocka upp honom. En halv sekunds mys i knät, sen fick han syn på en             superintressant påse på soffbordet. Med all sin kraft kastar han sig över stupet som bildas mellan mitt knä och bordet, han vet att jag håller i honom, och kalkulerar till och med in lite extra kraft i hoppet för att försäkra sig om att nå ända fram, trots sin mors händer.

(pappa tog honom igen) Det har hänt väldigt mycket bara de två veckor vi varit här uppe i Dalarna. Som jag redan skrivit började Harry både försöka resa sig och krypa precis innan jul; men då var det långsamt, vingligt, okoordinerat. Men undan för undan gick det lite snabbare, vågade han sig lite längre.

Det är så roligt att titta på honom; se hur han för varje dag som går blir allt duktigare på att kontrollera sin kropp. Hur han snabbt skiftar från liggande till sittande till krypande och tillbaka. Vinglar han till så stickar han ut en arm eller ett ben för att parera.

När vi kommer hem till Malmö blir det till att Babyproofa! Nu är han livsfarlig! Nyfiken som få, och skall resa sig mot allt, oavsett om det bär hans vikt eller inte. Och det är fortfarande munnen som gäller när saker och ting skall undersökas. Och allt skall undersökas!!

När jag var liten hade mamma en lekhage till mig. Funderar på att skaffa en sån. Skulle vara skönt att, som Erik uttryckte det, slippa justera hans kurs hela tiden.

För en stund sedan ropade Erik inne ifrån badrummet där han höll på att byta blöja på Knodden. Det finns inget tråkigare än att ligga still på rygg, så den som byter på honom måste vara blixtsnabb, och dessutom ha riktigt bra fantasi för att underhålla den lille länge nog att kränga runt tejpbitarna på varje sida. Det finaste Knodden vet, och det har han tyckt ända sedan han bara var någon vecka gammal, är när hans far sjunger Imse Vimse för honom. Erik hade ropat på mig för att mitt i Imse, när spindeln klättrar upp för trån ni vet, hade Harry börjat gnugga sina små händer mot varandra i små imserörelser!! Erik sjöng igen för att visa oss andra (farfar var också hemma) och minsann! de gulligaste imserörelserna som någonsinn skådats! Är han inte fantastisk!?

För bara några dagar sedan hände ytterligare en rolig grej; vi skulle vinka godnatt till farmor och farfar när Harry också började vinka! Han börjar bli så stor, vår lille Liten.