Det här inlägget började jag skriva på i somras. Nu när jag "hittade" det igen blev jag förvånad över hur mycket jag hunnit glömma, och vilken annorlunda bild jag hade av förlossningen då jämfört med nu. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att det är OK att publicera en såpass privat berättelse på en allmän blogg, men texten är ju skriven så what the heck som de svenska fruarna i Hollywood säger. Känner man på sig att man inte vill veta så behöver man ju inte läsa:

Många söta vänner som insett att för att få sig en underbar liten knodd måste man genomgå en inte fullt lika underbar liten förlossning, har med skräck i blicken frågat om det var så hemskt som jag hade trott. Det ärliga svaret är tyvärr att det var värre. Men inte på det sätt man skulle kunna tro. Det var inte själva smärtan som var jobbig, som jag tror är det de flesta oroar sig för. Det som var jobbigt kring förlossningen var smådetaljer runtom. Detaljer som hade kunnat undvikas om Erik och jag varit bättre pålästa och sjukhuspersonalen varit lite mer lyhörda.

De flesta som läser här har ju ännu inte fått barn, och jag vet att en del av er är speciellt oroade över förlossningen. Jag vill absolut inte skrämma någon med detta inlägget, men jag vill samtidigt skriva det så som jag minns det. Jag minns förlossningen som jobbig, självklart, men det var ändå en positiv upplevelse!! Att jag skriver om hur det var för oss är egentligen bara en garanti för att ingen som läser det här kommer att ha det på samma sätt, men jag skriver ändå.

Natten mellan tisdag och onsdag vaknade jag ungefär en gång i timmen av kramp i magen. Som en mycket kraftig mensvärk, med den skillnaden att smärtan bara varade i runt en minut, kanske något kortare. Det började smygande med en känsla av att magen drar ihop sig, dvs musklerna spänns, som övergick till en smärta som blev allt intensivare tills den nådde en slags platå. Där höll den i sig i ungefär 30 sekunder tills den sakta  klingade av och magen mjuknade igen. Musklerna som spändes och slappnade av var livmodern, som i princip består av miljoners små släta muskelceller, och alltså inte magmusklerna. Viktig skillnad i känslan, om det nu är någon som sitter och spänner magmusklerna i ett fösök att känna efter hur det känns :)

Onsdag morgon gick slemproppen, se Eriks blogginlägg om hur det gick till. Värkarna hade lugnat ner sig igen, jag hade bara någon enstaka under dagen.

På kvällen kom värkarna tillbaka igen. Erik gick och la sig i extrarummet så att han skulle vara någorlunda utvilad om det satte igång på riktigt. Eftersom de inte kom med jämna mellanrum förstod vi att det inte var riktiga värkar utan bara förvärkar. Jag tog tiden med min mobil, oftast var det 7-10 min mellan värkarna, men ibland kunde de göra en paus och dröja upp till 20.

Under dagen på torsdagen lugnade det ner sig igen. Dum som jag var, och tvärtemot alla råd från tidningar, böcker och internetsidor om förberedelse inför förlossning, tog jag det INTE lugnt den dagen. Inte heller la jag mig att sova för att ta igen för förlorad sömn under gårdagsnatten så att jag skulle vara pigg o utvilad när det sen väl satte igång. Vid sjutiden på kvällen kom värkarna tillbaka. Den första kom med full kraft när jag och Erik stod på Mobilia och lyssnade på en försäljare som förklarade för oss varför vi hellre ville ha en HDfilmkamera än en vanlig.

Natten till fredagen satte det igång på riktigt. De kom fortfarande helt oregelbundet, men värkarna var mycket intensivare än de varit tidigare, och kändes bak i ryggen och långt ner i benen. Jag sa till en motvillig Erik att gå och lägga sig i extrarummet igen. Det kändes väldigt viktigt för mig att han skulle vara pigg när vi väl åkte in. Själv halvlåg jag på soffan och försökte slappna av. Eftersom jag sovit dåligt tisdag natt och inte alls onsdag natt var jag vid det här laget rätt så trött. Värkarna kom med allt mellan 3 till 6 minuters mellanrum, ändå hann jag somna ibland mellan varven. Under förlossningsförberedelsen får man lära sig att man skall slappna av i en värk, följa med, rida på vågen, inte spänna sig för då gör det ondare. Det gör att man måste koncentrera sig så att man känner när en värk är på väg så att man hinner samla sig och slappna av. De gånger man inte hann det blev smärtan nästintill outhärdlig, och även om den inte varade längre så kändes den olidligt lång. När jag hade somnat emellan värkarna kände jag inte när en värk var på väg, utan vaknade mitt i, och då var det försent att slappna av. Och då gjorde det väldigt ont.

Vid niotiden på fredagsmorgonen, midsommarafton, ringde mamma och sa att hon kom och hämtade oss så vi kunde åka ut och plocka blommor. Trött meddelade jag att jag hade värkar och minsann inte tänkte plocka några blommor. Jag började känna mig lite orolig eftersom man skulle åka in till förlossningen när värkarna var regelbundna och kom med fem minuters mellanrum. Mina värkar var visserligen fortfarande oregelbundna, men de kom med 2-4 minuters mellanrum och var dessutom rätt så rejält saftiga. Jag ringde förlossningen  och frågade om vi fick komma in och det fick vi. En förvånad Erik ringde efter taxi. Han hade tillbringat natten inne i extrarummet och precis vaknat, han hade nog inte hunnit uppfatta att jag var i det skick jag var i. Och helt ärligt så åkte vi nog in mest för att jag var trött och lite orolig över att det inte gick som det stod i böckerna att det skulle göra, men mest för att jag var less på att ligga i soffan o vänta på nästa värk och behövde ett projekt. Vi visste nog båda att vi skulle få åka hem igen.

(Mamma stod på en blomsteräng i full färd att samla in utsmyckning till eftermiddagens och kvällens fest, som skulle äga rum hemma hos dem, när hon fick sms om att vi var på väg in. Jag hade ett meddelande på mitt mobilsvar som lät ungefär såhär: "Hej det är din mamma.." lång lång paus, ett skälvande andetag och ett ännu mer skälvande "puuussss..." som slutade i en snyftning och en hastigt påslängd lur. Sedan hade hon gråtande fortsatt med sitt blomsterplockande. För vad gör man?)

Vi kom till förlossningen klockan elva på morgonen. Värkarna hade lugnat ner sig rejält under taxifärden, och hade slutat nästan helt när vi väl kom in. Vi blev hänvisade till väntrummet i väntan på ett ledigt rum. Då och då kom det in andra kvinnor som också skulle föda. Svettiga, gråtande, gnyende kvinnor som andades tungt och ljudligt och som desperat klängde sig fast i sin man eller en dörrkarm, vilket som än fanns närast till hands, varje gång de hade en värk. Givetvis blev de med en gång förda till ett ledigt rum.

Den där känslan av att vi har låtsats vara gravida, Erik och jag, gjorde sig väldigt påmind där i väntrummet. Jag satt och nästan skämdes. Fejkgravid och nu inbillade förlossningssmärtor.

En och en halv timme senare blev vi visade till ett rum. Jag blev kopplad till en apparat som mätte hur täta sammandragningar jag hade, och barnmorskan undersökte mig för att se hur pass öppnad jag var. (Livmoderhalsen sitter längst ner på livmodern, precis där den övergår till vad som med ett fint ord kan kallas för förlossningskanalen. Den är hård och stängd under hela graviditeten, men när förlossningen börjar blir den mjuk och börjar dela sig så att barnet kan komma ut. Alla kvinnor, oavsett storlek, öppnar sig exakt 10 cm)

Jag var en (1,EN!!!) cm öppen. Återigen fick jag den där känslan av att det hela bara var på låtsas. Vad hade jag väntat mig, fullt öppen och skulle när som helst få vårt barn? Skulle inte tro det!


Kan man le mot kameran har man helt enkelt åkt in för tidigt.

Hemma igen kom värkarna igång med full kraft. Erik tappade upp ett hett bad åt mig, eftersom vi fått höra att det skulle vara smärtlindrande. Jag måste ha legat i badkaret i flera timmar. Erik satt på toaletten bredvid mig och var förbjuden att lämna min sida. Han tittade på snooker på eurosport samtidigt som han tajmade mina värkar på värktimer.se, och stöttade mig och peppade när så behövdes. Jag låg och försökte öva mig på profylaxandning, ute i god tid som vanligt.

Flera timmar senare tog jag mig med Eriks hjälp och med stor möda ur badkaret. Otymplig och stor som ett hus var jag, och värkarna kom rejält tätt; ungefär en till två minuter emellan, men fortfarande inte alls regelbundna. Jag vet inte vad klockan kan ha varit när jag kom ur badet, men jag fortsätte värkarbetet genom att spankulera fram och tillbaka i vardagsrummet. Ibland tyst, ibland mer eller mindre skrikande.

Om du tillhör dem som inte gått igenom en förlossning och just nu tänker att du aldrig kommer göra det heller så vill jag med sanning säga att det låter värre när man får allt serverat på fat såhär. Flera timmars värk upplevs ju sekund för sekund. Eftersom man hela tiden befinner sig i nuet kan det lika gärna passera fem timmar som fem minuter. Varje värk trappades sakta upp, samtidigt som man själv var helt fokuserad på sin avslappning. Toppen av värken gör förbaskat ont måste jag medge, men man vet hela tiden att den snart kommer att ta slut. Och, mycket riktigt, värken tar slut och kroppen slappnar av och är helt smärtfri nån minut och låter en hämta kraft.

Kvällen lång vankade jag av och an på vardagsrumsgolvet. Tog sats mot en byrå när värken kom. Erik timade med varktimer.se. Tillslut bestämde vi oss för att åka in igen. 

Det visade sig att taxi på midsommaraftonskväll var svårt att få tag i. Jag var helt koncentrerad på mitt och överlät åt Erik att ringa runt, först till taxibolagen, sen till vännerna en och en. Är det nån som har tillgång till bil och nykter förare?!? 

Tillslut kom vi iallafall in. Värkarna kom tätt och klingade inte alls av i taxin som förra gången. Vi ringde på klockan utanför förlossningen, och samtidigt tog jag en värk lutad med all min tyngd mot Erik. 94 kilo, men min älskling stod pall. En jättesnäll mammafigur till sköterska tog emot oss i dörren. Gör det ont? frågade hon med len tantröst. Ja! snyftade jag med tårar i ögonen. 

Vi fick ett rum direkt, för nu var jag som en av de där andra kvinnorna som kom in när vi satt i väntrummet på förmiddagen; svettiga med tung andhämtning, kastar sig mot första bästa stadigt för att ta emot när en värk sköljde över en.  

Jag blev återigen uppkopplad mot maskinen som mätte mina värkar och Knodddens (Knodden! tänk att det var han som låg därinne och som ännu inte fanns men snart skulle finnas!!) hjärtslag. De blev lite oroade över att hans hjärtslag var snabbare än de borde, men jag sa att de legat på den nivån hela tiden under MVC-kontrollerna. Men maskinen, som vanligtvis kopplas bort när man väl konstaterat att allt stod väl till, fick vara kvar en halvtimme eller så extra.

Vi blev "tilldelade" en barnmorska och en undersköterska, som följde oss under hela natten. Undersköterskan log när jag sa att det vi var inne på tredje dygnet. -Ja det är inte ovanligt, sa hon, själv låg jag i fem dygn med min lille kille. Hennes ord fick mig att blekna. Två dygn till av detta? icke!!

Nästa besvikelse fick jag efter undersökningen. Trots en hel dags arbete var jag bara fyra cm öppen. Inte ens halvvägs!


ont det gör ont...

Knoddens hjärtslag till vänster. Min mages "spändhet" till höger. 2 små rutor på pappert är 1 minut.


Vi fick ett eget rum, och hela natten tillbringade vi ömsöm i sängen, ömsöm spankulerande i rummet eller ute i korridoren. Badrummet delade vi med rummet bredvid; det hade en dörr till respektive rum så man fick komma ihåg att låsa, och framförallt låsa UPP, båda dörrarna när man gick på toaletten. Någon gång under den oändligt långa natten mellan den 19e och 20e Juni hörde jag ett barn skrika inne ifrån rummet på andra sidan toalettdörren. Det påminde mig om vad det var vi höll på med och varför vi var där, och fyllde mig av ny kraft.

Jag har ingen tidsuppfattning alls från den natten, men någon gång under småtimmarna fick jag helt plötsligt ett stort behov av att gå på toaletten. Just som jag låst in mig på toaletten, och stod och klamrade mig fast vid handfatet i en kraftig värk och funderade på hur jag skulle kunna ta mig hela vägen bort till toaletten och klara av att sitta kvar på den innan nästa värk, hörde jag dörren till rummet öppnas och en mycket förvånad sköterska fråga Erik var jag höll hus. Erik förklarade var jag var, och varför, och sköterskan knackade försiktigt på dörren. "Katarina, jag tror inte att det är som du måste gå på toaletten! Det är nog barnet som kommer!!"

Det visade sig att jag fortfarande inte var helt öppen. Vattnet hade inte heller gått så man beslöt sig för att spräcka hinnorna. Under tiden började jag få krystvärkar (dvs et STARKT behov av att krysta i värkarna, till skillnad mot de man har tidigare och som man eg bara kan ta emot), men undersköterskan förbjöd mig att krysta förrän jag blivit undersökt och man konstaterat att jag var helt öppen. Tyvärr var det bara barnmorskan som kunde göra den undersökningen, och hon var någon annanstans. Helveteslånga minter passerade, jag minns det som uppemot en halvtimme, och att vi dessutom var tvugna att påminna om att hon skulle komma, men jag kan minnas fel. Tillslut kom i alla fall barnmorskan och kunde undersöka mig, och det visade sig att jag bara var öppen sex centimeter och absolut inte fick krysta. 

De kunde lika gärna ha sagt åt mig att inte andas. Den här biten var den absolut jobbigaste på hela förlossningen för min kropp ville inget hellre än bara TA I. Tillslut beslöt man sig för att jag skulle få ett medel mot krystvärkarna eftersom de var så starka. Tjugo minter skulle det ta innan den verkade. Jag tittade på klockan när de sa så och tänkte att det skulle jag inte klara av. 

När de tjugo minterna hade gått var jag helt öppen. Barnet var på väg och nu gällde det att krysta! Men jag kände ju inget. Å ta i!! skrek de, men de starka krystvärkar jag haft tidigare var som bortblåsta och jag tog i utan att veta vad det var jag skulle ta i i. Värkarna avtog allt mer och upphörde tillslut. Barnmorskan försökte stimulera igång dem igen genom att massera min mage. Själv kämpade jag allt vad jag kunde för att hålla mig vaken. Orkmässigt var jag inte särskilt trött, men jag hade varit vaken i flera dygn och var riktigt riktigt sovtrött. Jag somnade flera gånger mellan värkarna i vad som inte kan ha varit mer än millisekund långa sovstunder.

Nu kommer en värk nu MÅSTE du ta i!! sa barnmorskan, och jag tog i så att en nål som jag av någon anledning som varken Erik eller jag kan komma ihåg, hade i armen lossnade och trillade av och blod SPRUTADE som en fontän ur min arm (snacka om att jag måste haft ett rejält blodtryck!!)

Några värkar (och mikrosovstunder) senare  kunde jag känna hur mitt bäcken bändes isär, en oerhört obehaglig upplevelse om än inte särskilt mer smärtsam än något annat den natten. Jag känner honom! skrek jag. Nu MÅSTE han ut!! Barnmorskan stannade upp och såg mig i ögonen. Så du har äntligen fattat det nu?

Och då äntligen fattade jag. Det skulle inte dröja två dygn till som undersköterskan hade sagt. Barnet var på väg, och det var på väg NU, och här låg jag och födde barn så nu fick jag skärpa mig. Det kändes som liv eller död i det ögonblicket.

Någon eller några värkar senare sa barnmorskan att hon såg huvudet. Känn!! sa hon, och tog min hand. NEJ JAG VILL INTE!!!!! skrek jag helt förfärad. Inte så mycket av rädsla för att känna på huvudet som av rädsla för att släppa mitt grepp om sänglakanet som jag höll i med båda händer och som jag hämtade all min kraft från.

Och sen föddes han.

Och all smärta var borta.

Och Harry låg på min mage.

Och Erik stod bredvid med tårar i ögonvrårna.

Jag hade förväntat mig att genast uppfyllas av en djup kärlek till barnet i min famn. Men det gjorde jag inte.

Men full av beundran kunde jag inte slita blicken ifrån personen som låg i min famn och frustade och stönade och gjorde grimaser. Han höll huvudet med en gång, och tittade upp på mig med alldeles mörka ögon. Det var en alldeles häpnadsväckande känsla.  

Erik fick en sax i handen, och med darriga händer klippte han navelsträngen. Och det låter knäppt men Det var det mest känslofyllda för mig den morgonen. Att se mannen jag älskar klippa navelsträngen till vårt barn. Framförallt minns jag att jag var djupt imponerad över att han klarade av det, att han var så modig att han vågade, för just då kändes det som en uppgift jag under inga omständigheter hade kunnat klara av. Det kändes som att han gjorde en större insats med sitt klippande än jag gjort under hela förlossningen.

Så fick vi vår frukostbricka med svenska flaggan på. Och jag fick ta en dusch, helt underbart. När jag var inne på toaletten hörde jag gråt och skrik ifrån den andra dörren. Familjen med barnet som jag hört ett halvt dygn tidigare hade fått flytta till nästa avdelning, och nu låg där en ny kvinna inne som snart skulle bli mamma. Nästa gång Harry började gråta öppnade jag dörren till toaletten. Jag tänkte att kvinnan där på andra sidan dörren skulle höra honom och bli stärkt. Som jag blev.

På Att Packa-listan vi fått från Mödravården stod det att ta med ett paket bindor. Jag hade letat fram ett paket Always Ultra Slim Invisible, eller liknande namn, som jag förvarat i botten av en låda sedan mensen uteblev förra hösten. De skulle ha skrivit Blöja, eller Tena inkontinensskydd. För vanliga bindor var ett skämt mot de enorma mängder blod som rann ur det sår som moderkakan lämnat på min livmoder! Sjukhuset tillhandahöll bindor stora som blöjor, som hölls på plats av gigantiska nätbyxor. Dagen efter instruerade jag min mamma att inhandla de storsta klumpigaste tantigaste bindorna hon kunde hitta.

Dagarna som följde förtjänar ett lika långt inlägg som det jag redan skrivit. Det kanske kommer en vacker dag. Tiden på BB minns jag som fruktansvärt hemsk. Alla andra barn och deras mammor låg fint och sov. Utom Harry och jag. Harry var hngrig, och gallskrek om han inte fick ligga och amma. Och när han ammat ett tag och den råmjölk (läs vatten) som finns i brösten i början tagit slut grät han igen. Nätterna var oändligt långa, ingenting hände och alla sov utom jag. Och när jag bad sköterskorna om hjälp skrattade de och sa att han hade stark överlevnadsinstinkt den lille.

Vi fick komma hem efter två dagar; då hade mjölken fortfarande inte kommit igång och jag hade knappt fått sovit något alls sedan tre dagar innan förlossningen. Hemma blev det inte bättre alls. Harry skrek och jag storgrät, krampaktigt trött. Erik visste inte hur han skulle göra för att hjälpa oss, det var ju amma han ville den lille. Sista natten innan mjölken kom var fruktansvärd. Jag hade bara sovit några timmar på hela den veckan. Jag var fruktansvärt förvirrad och trodde att det kom tusen bebisar efter varandra, som på ett rullande band, och jag var tvungen att amma dem allihop. Jag hade lyckats somna till en kort stund med barnet i famnen, och vaknade av att han skrek igen. Förvirrad som jag var trodde jag att han var min väckarklocka som ringde för att väcka mig, och jag letade och letade efter snoozeknappen. Jag är glad att jag inte av misstag råkade skada honom då, för jag var rejält förvirrad. Men som tur var fick jag någonslags klarsynthet mitt i all förvirringen, för jag minns att jag sa till mig själv "Det finns bara ett barn, och huvudsaken är att det får mat". De dagarna gjorde jag en hel del märkliga saker. Jag minns att jag var konstant törstig och hela tiden försökte ta vatten, men när jag skulle dricka var glaset inte i min hand. Några dagar senare, när jag hade fått sova, och skulle hämta ett glas ur köksskåpet såg jag att det var fullt av fyllda vattenglas.

Dagen efter ringde jag gråtande min mamma, som i sin tur ringde kusinhustrun som är läkare och som ett år tidigare själv fått barn. Svaret blev modersmjölkersättning!! Det gjorde att Erik kunde ta Harry några timmar, och ge den hungrige lille stackaren mat, och jag fick sova!! Visserligen bara några timmar, men ååhh så gott jag mådde när jag vaknade!

Det jag, och de flesta med mig skulle jag tro, oroade mig för när jag tänkte på förlossningen var själva födseln, när och hur barnet skulle ut. Men själva den biten gick ju av sig själv. Det fanns tydligen mer stenålderskvinna i mig än jag hade trott. Men en hel del detaljer runtom födseln kan jag känna mig mer eller mindre missnöjd med så här i efterhand. Värst var tröttheten. Jag minns inte riktigt hur det gick till när Harry föddes, för jag var så trött att jag somnade mellan värkarna hela natten. Jag hade velat vara piggare för att kunna göra det "bättre". Sjukhspersonalen borde ha uppfattat att jag var på mitt tredje dygn utan sömn och gett mig ryggmärgsbedövning så att jag hade kunnat sova och hämtat kraft och kunnat vara mer aktiv under förlossningen. Även på BBavdelningen borde de ha varit mer lyhörda, eller jag bättre på att be om hjälp kanske. De borde inte ha skickat hem en förstföderska som inte sovit på en vecka och vars mjölk inte kommit igång än. Och jag borde inte ha låtit dem.

Men vi fick vår Harry iallafall. Fantastiske pojke!
Och jag längtar redan tills om några år när jag får göra det här igen!!