med kärlek på till mormor och farmor idag, morsdag!!

om ni irriterar er på att U ofta saknas i mina texter så är det för att allas vår favorit Knodden har pillat sönder min Utangent. Man måste trycka på ett speciellt sätt så jag får gå tillbaka i texten och Uredigera. Ibland händer det att jag missar, tex första bokstaven i förra inlägget...

Änn en, helt ointressant, tanke jag haft idag; varför slutar småbarnsmorsor att bry sig om hur de ser ut? Många många gånger har jag kommit utanför dörren och hunnit nerför gatan innan jag inser att jag inte ens kastat en glimt i spegeln. Har ingen aning om hurvida håret står på ända eller Harrys morgongröt ligger i dekolletaget. Vet knappt om jag hunnit ta på mig på underkroppen eller knäppa blusen. Visst kan man skylla på stress och kallabalik innan vi kommit ur dörren; man skall hitta alla Harrys kläder och helst ta dem på honom och vara utanför dörren innan han hunnit plocka dem av sig igen; helst med en väska med blöjor, extrakläder, mellanmål, pengar och mobil också. (nycklarna brukat jag faktiskt glömma). Men hur bråttom jag än hade förr så hände det aldrig att jag gav mig av hemifrån utan att titta mig i spegeln.

Det måste vara något annat. En tanke är att man numera är så uppfylld av glädje och kärlek till det lilla livet man har i sin vård att man helt enkelt ser över trivialiteter såsom utseende. Inser vad som verkligen är viktigt här i livet.

En annan inte fullt så smickrande teori är att man med flit undviker speglar eftersom man ändå inte känner igen trollet som tittar tillbaks genom glasrutan. Påsar som hänger under ögonen, bröst som hänger nar till naveln och en degklump till mage som hänger ner till knäna. Hade säkert hittat nåt på benen som också hänger om jag bara orkat lyfta på magen.

En betydligt mer smickrande teori är att man faktiskt börjar tycka om sitt utseende. Som det är. Ens barn är ju det vackraste man vet, så när man börjar känna igen sina egna drag i sin pojkes fina ansikte börjar man inse att den där hakan och gluggen mellan tänderna inte var så illa trots allt. Riktigt behagliga att titta på faktiskt. Erik har alltid tyckt jag är söt när jag grimaserar och nu förstår jag varför!!

Vi har ätit pizza idag. Gott!!!
Vi blev nämligen så vansinnigt sugna på det när vi hade busstund med Harry i sängen. Hans blöjdoft luktade precis som Calzone!!
Vet att "lägga en pizza" vanligtvis brukar betyda något annat, men det passar bra öven här tycker jag.

Före pizzan (den senare av dem) hade vi en fantastiskt mysig stund på en filt i parken. Solen höll på att gå ner och runt omkring oss hördes en eufonisk kakafoni av musik som är så karaktäristisk för Folkets Park; Rockmusik ifrån Debaser, Salsatoner ifrån Cuba, rytmiskt trummdunk och cigarettrök från ett gäng afrikaner på gräset en bit bort. Och så barn som leker och folk som skrattar överallt runtomkring. På sommarkvällarna älskar jag verkligen Malmö!!

Och där, i familjelyckan i vimlet på filten i solnedgången, fick Harry smaka sitt första E-nummer. En cheese doodle. Och de där E-numrena måste tillföra något, för han gillade det!! Så till den grad att de annars så populära majsbågarna ratades direkt.

Andra helt ovidkommande tankar jag haft idag är att jag kommit in i en trädperiod.

Träd är så gudomligt vackra! Överallt runtomkring kryllar det av vackra ståtliga majestätiska träd, med lövverk i alla möjliga nyanser av grönt och ibland rött. Förstår inte hur jag kunnat undgå att lägga märke till det förut? Så slog det mig att jag nästan helt slutat lägga märke till karlar. Till och med fotbollsspelande afrikaner i bar överkropp är helt ointressanta.

Jag har två teorier kring varför jag slutat titta efter pojkar och istället börjat vända mig om efter träd. a) Lyckligt gift kvinna med en fantastisk make har inget behov av att titta efter andra!!  b) trött småbarnsmamma är så trött på karsloken och alla av hans slag att hon inte ens orkar se sig om efter någon annan men ändå liknande modell.

Svaret är nog c) båda alternativen. Sisådär varannan dag ungefär.

jag var för att kissa men nu får jag inte plats i sängen. lika bra att gå upp.

lägg märke till att de ligger likadan :)


Och, nej, pappa har inte tagit täcket från det oskyldiga barnet. Harry kan inte sova med täcke på sig. Men det är ingen fara. Vi har runt 27 grader här inne (vild gissning) så han fryser inte.

Vi har börjat fundera och diskutera så smått kring ämnet. Vad är barnuppfostran egentligen? Jag som haft hund likställer det gärna med lydnadsträning, och känner att det kan vi hellre vara utan. Men förutom ren lydnadsträning  (säga tack för maten, duka undan tallriken, inte tjata om godis i affären, inte lägga sig raklång och skrika i två timmar om man inte får godis i affären, göra som man blir tillsagd, sitta fint,  inte tigga vid matbordet (eller hoppsan, smög det över på hunduppfostran nu?)) finns det ju även den uppfostran man ägnar sig åt varje dag. Då menar jag sättet vi bemöter Harry och varandra på i vardagslivet. Hur vi hanterar hans reaktioner på våra reaktioner.  Vi har skaffat oss en del böcker, och min avsikt är att lägga upp ett antal "artiklar" här där jag resonerar lite kring våra tankar i ämnet.

Det första jag stötte på när jag började läsa var Donald Winnicotts tankar kring "Good-Enogh-Mother". (Eller snarare andras tankar kring Winnicotts tankar, för när jag läser vad han skrivit så har jag svårt att hålla med honom) Enligt hörsägen menar i alla fall Winnicott att den perfekte modern, eller snarare föräldern; fadern är ju minst lika delaktig, finns inte. Man kan inte sträva efter att vara en perfekt förälder eftersom man då skulle sträva efter att uppfostra (engelskan raise är ett mycket bättre ord) ett perfekt barn. Och det i sig är förstås en omöjlighet eftersom alla människor har fel och brister; annars vore de inte hela människor. Man bör istället sträva efter att vara en tillräckligt bra förälder; en förälder som gör sitt bästa och är nöjd med sin insats. Som genom sitt själförtroende hjälper sitt barn att växa upp till en lycklig individ. En individ som förvisso har dåliga sidor som alla andra, men som har självinsikt och hög självkänlsa och kan hantera sina egna, och andras, misslyckanden. En tillräckligt god förälder formar inte sitt barn till den perfekta individen, utan låter barnet själv växa till den person den har potential att bli.

Det hela låter hemskt bra tycker jag. Självkänsla. En stabil och någorlunda lycklig individ. Som tror på sig själv och på godheten i mänskligheten. Som inte har problem med nära relationer till andra. Bra. En sån, tack!!

Frågan är bara hur i H* man skall bära sig åt.

Och för att vara lite opsykologisk. Min son får gärna växa upp och ha hur många dåliga sidor han vill; han skulle bli minst lika älskad ändå. Men att döma av hur det ser ut just nu så tror jag i ärlighetens namn inte att han har en enda...

Som ni vet så består 90% av vår vänskapskrets av singlar, och ytterligare 9% av par som inte tänker få tummen loss att börja avla barn förrän om minst några år. Att vara småbarnsförälder helt på egen hand är ett tufft jobb! Mamma Kata har visserligen ett par mammor som hon brukar träffa och mammafika med så ofta hon bara kan, men pappa Erik har ont om andra pappor att diskutera blöjexem med.

Men trots att vi som sagt försöker träffa Knut, Elise, Anton, Majken och Viktor och deras morsor så ofta vi bara kan, så finns det en oskriven regel att all sådan samvaro skall ske på dagtid, när papporna är på jobb. För när papporna är hemma så är det familjetid, och det är alla småbarnsföräldrars gyllene regel!

Men i fredags var jag och Erik med om en helt ny, banbrytande upplevelse i en småbarnsförälders liv: vi bjöd hem ett annat par med barn, på kvällstid, att äta middag med oss!! Harrys mycket gode vän Knut, som bor granne med oss och som ofta är på lekplatsen och gungar med oss, och hans mamma Lisa, som också kommer ifrån samma lilla by som jag och Erik, och pappa Daniel kom hem till oss hos mormor och morfar, där vi passar hus eftersom de är på vift i Stockholm. Det hela var ytterst trevligt; papporna skötte grillen och passade de två små gossebarnen ute på gräsmattan och mammorna lade sista hand vid förberedelserna inne i köket.

Sen åt vi det perfekt grillade köttet vid trädgårdsbordet utomhus i den gyllene kvällssolen, med Harry i sin barnstol vid ena kortsidan, och Knut i sin bilstol i soffan bredvid sin far.

Det låter kanske idylliskt men som alltid när det gäller småbarn, framför allt om de är två stycken, så har orden sitta ner för en gemensam middag en helt egen betydelse. Det är alltid minst en förälder på vift för att hämta något, torka något eller helt enkelt fiska upp något som blivit "tappat" på golvet tre meter bort. Alla barn och vuxna skall ha mat, de vuxna skall försöka föra en konversation samtidigt som de upplyftande trugar de små att ta en tugga till. De små å sin sida sitter och ropar till varandra tvärs över bordet, och om den andre inte svarar för att han börjat gnälla så fortsätts bara konversationen på egen hand. Alltid är det väl någon som svarar. Men mellan matande och spottande och torkande och spillande av hela vattenflaskan så att man måste byta tröja,  och kanske en munsbit till sig själv mellan varven, vill jag gärna påstå att vi hade det riktigt trevligt.

En kvart eller så in på måltiden, när barnens mat var uppäten och de sedan länge tröttnat på att sitta still, fick papporna fortsätta sitt kalasande ute på gräsmattan med varsin bäbis i släptåg; och mammorna fick i lugn och ro (?) tugga färdigt sitt kött.

För att få de små att somna tog vi en kvällspromenad ner till havet, inledd av den obligatoriska skrik-och-panik-kvarten då alla tröjor skall fram och mössor skall hittas och skor mot protest skall sättas på. Men vi kom ut ur ytterdörren, alla sex, och havet var precis så vackert i solnedgången som vi hade hoppats.

Knut somnade snabbt i sin bärsele, men Harry fick ny energi av att sitta i vagnen och spärrade klarvaket upp ögonen åt allt intressant som kantade vägen.

Ett kvarter hemifrån somnade äntligen Harry, och jag kunde lägga ifrån mig den altjämt sovande pojken uppe på ovanvåningen när vi kom hem igen. Knut däremot vaknade när vi kom hem och ville inte somna om igen. Vi drack te och åt glass medan Knut klättrade bakom ryggen på sina föräldrar och undersökte bokhyllan bakom. Lisa pratade muntert på och åt bekymmerslöst sin glass medan hon vant sträckte ut en arm eller ett ben för att parera sonens plötsliga infall att mer eller mindre plötsligt lämna soffan. Efter en stund började det klia i ögonen på Knut igen och han och Lisa försvann in i ett annat rum för att nattas. När Knut äntligen tystnat hörde vi ett nytt litet pip ifrån ovanvånigen, och jag rusade upp för att ta hand om en nyvaknad Harry lagom till att Lisa kom ut efter att ha nattat Knut.

En hel kväll hann passera, och vi fyra satt inte ner samtidigt kring samma bord i mer än ett par minuter. Och några blöjexem fick vi algrig pratat om, men väl natt- och matingsrutiner, föräldraledighet, amning och barnuppfostran.

Du är det finaste vi vet, den vackraste på jorden!!!

Du är i våra hjärtan!

/mamma och pappa

Idag har Harry gjort två roliga saker.

För det första har han upptäckt brunnen på vår gård (dvs den som regnvattnet skall rinna ner genom). Den ser ut som en slät platta med en massa stenkul-stora hål i. Och genom de hålet kan man släppa ner stenar!! Så det ägnade Harry och jag stora delar av eftermiddagen åt (eller iallafall en kvart); springa och hämta stenar att släppa ner genom hålen, och sen lyssna efter det lilla plunset när stenen träffade vattenytan. Hoppas inte att vi orsakat stopp i avloppet...'

För det andra så var Harry och jag med mamma (dvs min, dvs mormor) och hälsade på Moster (dvs min, dvs hmmmm gammelmoster?) i Lund, och lekte med en boll på gräsmattan. Harry är fena på att sparka boll!! Jätteduktig är han! Vi lyckades fånga hans bollsinne på bild för några veckor sedan, och tanken var att vi skulle göra ett blogginlägg av det (vi o vi förresten, i det här hushållet är det kvinnan som tar det tyngsta bloggansvaret, trots åtskilliga löften om ett inlägg från pappan... ).



o han dribblar....


P1 nästa... !




kanske som målvakt?

... eller barnet?" frågade jag min make igårkväll när familjen var på en liten kvällsutflykt till vår lokala butik.

"Mjölken!!!" blev det snabba svaret, varpå kassörskan och hela kassakön brast ut i  skratt, och familjen E lite skamset skyndade sig därifrån.

är grimaser. Harry har kommit på att man kan rynka ihop hela ansiktet. DÖDSsött!!!! Jag tror att det är mitt fel för jag grimaserar nog mycket åt honom. Speciellt när jag säger nej usch!, och det gör jag tydligen rätt ofta. Men även när jag ler mot honom så rynkar jag ibland på näsan, och det har Harry börjat göra. Kan ni tänka er hur sött det är när Harry ler och rynkar näsan!?!

Så här blev en av dagens sopbilder. Han är inte alls arg; går bara och övar sig på att grimasera:


Sopning är f.ö. inte Harrys ända städ-fetish. Det är en ordningsam liten kille vi har fått (får se hur länge det håller i sig) Han tycker om att gå och hämta saker och lägga dem någonstans. Jag hittar saker på de mest konstiga ställen; det låg två skedar i bokhyllan, en trosa och en bh som Harry gått och tagit från min garderob låg i underhyllan på vårt "bredvid-soffan-bord". Och jag hann precis se att Harry lade in sopborsten längst in i min garderob (på mina rena kläder, tack för den du!), och därinne hittade jag även dosan till tvn (vissa kallar det fjärrkontroll) och en hel drös med Harrys leksaker.

Kan vi ju passa på att vifta lite på flaggan åt den 1/8 av Harry som hade Nationaldag igår, den 17e Mai!!!

Ja vi elsker...

Ett rungande GRATTIS till tre generationer ERIK som har namnsdag idag!!

Hurra!

Hurra!!

HURRA!!!!!!!


Man kunde tycka att de idag av alla dagar kunde få slippa städa...






Men nuförtiden så fort Harry blir ledsen så skyndar vi oss att säga: "Ska du och pappa sopa lite?" För då blir han glad igen.

Ibland tycker jag om att sitta på growingpeople.se och läsa om hur utvecklad genomsnittsbebisen bör vara vid Harrys ålder.

Under "detta kan du förvänta dig att din bebis kan göra" stod, bland mycket annat; Stoppa fingret i hål. Och detta, mina damer och herrar, är min fantastiske son HELT FENOMENAL på!! Finns det ett hål, eller för all del en grund inbuktning, på under en meters höjd så kan ni vara säkra på att Harrys söta lilla pekfinger (med sin alldeles för långa nagel, jag kommer bara på att de behöver klippas när han INTE sover) varit där. Och detta är inte det enda han är superduktig på: han är inte bara duktig på att peta i hål, han är även FENOMENAL på att hitta hål att peta i.

Pekfingrarna är även mycket bra på att peka. Hela tiden, på allt han ser. Gärna tillsammans med ett "titta!" eller "ih-ih" om han blir för ivrig. Eller en lååång ramsa där han grimaserande berättar om något intressant som han lagt märke till. Jag förstår såklart inte vad han menar men jag är väldigt säker på att han menar NÅGOT, och att det är intressant. Att gå ut med vagnen har förvandlats från en snabb förflyttning från punkt A till B med en gnällig eller gråtande liten knodd som krumbuktar sig i sätet, till ett roligt äventyr tillsammans med glad och ivrig kille som vill titta på allt, peka, och berätta för mig vad han ser! Bäst av allt är hundar, cigarettfimpar och orangea lampor som blinkar. (tillexempel sopbil, bärgningsbil, parkarbetsbil)

I helgen var vi åter igen uppe i Bohuslän med Mormor och Morfar, och Morfars båda systrar med män och deras pappa. Såklart tyckte alla att den nye lille släktingen var det ljuvligaste de sett sedan deras egna barn var små. Men fattas bara annat.

I höstas fick Morfar en livslång önskan uppfylld. Han fann en anledning att gå och köpa sig en traktor. Och i helgen tog han bilen och for till Skara för att köpa sig en SLÅTTERMASKIN, en sorts gräsklippare (modell större) som fästs baktill på traktorn (med hydraulik!)så att man kan hålla markerna öppna. För det är viktigt av många olika skäl att hålla markerna öppna!

Det visade sig att det tog minst halva helgen att montera den ett halvt ton tunga SLÅTTERMASKINEN på traktorn, och tydligen krävdes en insatts av gårdens alla karlar, för de flockades där, hela dagen. Med sina skiftnycklar. Såklart var Harry också där. Ni skulle sett hans min när han såg SLÅTTERMASKINEN för första gången!!! ihh ihh ihh ihh ihh ihh!

Morfar tog en skiftnyckel och började lossa på emballaget som maskinen kom i (inget pappemballage här inte; den här förpackningen var gjord av stålbjälkar. Ihopmuttrade på vissa ställen, men ihopsvetsade på andra. Manligt!) Harry plockade upp plastfodralet där alla skiftnycklarna låg på rad i storleksordning, glänsande. Han började med att försöka ta med hela förpackningen till traktorn, men den visade sig vara lite väl tung och otymplig; nästan lika lång som han själv. Efter en stund gav han upp och valde istället ut två skiftnycklar som han gick bort med till den fina gröna SLÅTTERMASKINEN, och sen gick han fram och tillbaka, med en skiftnyckel i varje hand och petade med dem på maskninen. Precis som morfar gjorde!!

Igår när vi skulle fara hem, och alla sprang omkring som yra höns för att lägga alla saker som låg överallt i väskor och påsar, kom Harry in till mig i vårt sovrum konkandes på ett gigantiskt paket blöjor. Han ville också hjälpa till att samla ihop saker!

Sen satte han sig förvisso på golvet och rev sönder förpackningen och spred dess innehåll på 42 st blöjor över hela golvet. Men jag ser det som en mogen reaktion på att jag brydde mig mer om hans pappas smutstvätt än om honom.

Jag kan avsluta med att berätta att jag en hel vecka senare fortfarande inte äter kolhydrater, och inte marabou heller för den delen. Det hela har resulterat i -1,5 kg på en vecka! Nu är det bara 11,5 kilo kvar till vad jag vägde vid inskrivningan på MVC i november 2008.

 

mamma har, i hopp om att till sommaren våga visa sig i, om inte bikini så i alla fall baddräkt, slutat med kolhydrater.

Jag har tappat mitt livs enda källa till njutning (om vi räknar bort känslan av utmattning och lycka som infinner sig när man tittar på sin sovande ängel, eller för all del ,lyckas få ögonkontakt med hans far OM denne tittar upp från datorskärmen).

Orken och viljan tryter. Jag återkommer om en vecka när jag återigen gett upp denna fåniga ide och kan proppa i mig ett marabou på egen hand samtidigt som jag författar suveräna och vitsiga texter om livet som småbarnsförälder.

Väl mött då.