Det började lite av misstag, vi hade pratat om det men inte bestämt något. Natten till måndagen den 15 tänkte jag bara testa och se vad som hände om jag istället för bröstet bara sjöng och vyssade istället.  Egentligen har det gått bra att göra så under hela Harrys uppväxt, det är bara den senaste månaden eller två som han blivit så väldigt bröstig. Men den här gången gick det, som jag borde kunnat räkna ut, inte alls.  Och eftersom vi snart skulle sluta kände jag att jag inte kunde ge med mig för lätt eftersom det skulle förstöra för oss då. Efter fyra timmars SKRIIIIKKKKKK VVVRRRÅÅÅÅÅLLLLLLLLL FRÄSA SOM EN ILSKEN KATT somnade Harry av pur utmattning. Och när han ca tre timmar senare vaknade igen, lika arg, kändes det fel att ge med sig med bröstet då också. Så vi fortsatte att kämpa. Tillslut somnade han på min axel medan jag vankade i vardagsrummet. MEN vaknade så fort jag stannade. Så jag vankade. Hela natten. Men Harry fick sova iallafall. Erik, som inte alls kunde hjälpa till för när H vill ha pupp så får han inte komma i närheten, satt på soffan bredvid och försökte stötta genom att iallafall inte sova han heller.

På dagen efter försökte jag ge Harry så mycket kramar och pussar och bus som bara möjligt. för att hålla honom på gott humör och inte känna något sug efter bröstet, och för att jag i hemlighet var lite rädd att han skulle känna sig oälskad och bortstött. På morgonen försökte han berätta att han ville amma, men jag rynkade på näsan och sa nej blä, vi ammar inte. Och det godtog han. Sedan dess har det hänt flera gånger att han frågar Puppa?? och tittar hoppfullt mot min tröja, men det har alltid räckt med Nej vi har ju slutat med det. Då vänder han sig om och fortsätter med det han höll på med utan att böra gnälla. Duktig pojke!!

De första tre dagarna gick det bara bättre och bättre. Harry vaknade vid två, och då fick man trava runt med honom tills han somnade igen, och igen vid fem-sex, då det var lika bra att gå upp. Första dagen pumpade jag ut sammanlagt drygt en liter mjölk. Och harry åt mellanmål efter mellanmål, större portioner än han någonsin ätit.

Andra dagen kunde jag bara pumpa ut hälften så mycket, och tredje dagen hälften av det. Fjärde dagen var juverna, förlåt, brösten, inte längre två knöliga ömma utspända fotbollar, och jag kunde inte ens få ut 100 ml. Sedan dess har jag inte pumpat och mitt enorma begär efter mjölk(komjölk, pastöriserad) och mjölkchoklad har faktiskt nästan försvunnit det med. Utom just ikväll... :(   (Jag ber om ursäkt till de läsare som tror att bröst är kvinnosmycken ämnade att behaga mannen)

Allteftersom Harry blev mer och mer avvand vid amningen blev han mer och mer klistrad vid min kropp. Frenetiskt, desperat, höll han koll på min minsta rörelse. Var vi i vardagsrummet och jag gick in i köket sprang han gråtande efter. Satt vi på golvet och lekte med klossar och jag flyttade mig 20cm åt vänster kravlade han genast upp i mitt knä. Nätterna blev mardrömsscenarion. Harry ville att vi skulle gå ut i vardagsrummet och vanka. Han drog i mina armar för att visa vad han ville, och pekade. Fick han inte som man ville så SKREEK han rakt ut, som en mistlur. I timmar. Ett ursinnesläte högre och gällare än någon människa eller något djur någonsin gett ifrån sig förut. I vardagsrummet skulle vi inte bara vanka, jag skulle gunga upp och ner och gärna sjunga också, tills han somnade. Att sluta sjunga gick bra. Att sluta gunga gick bra om man i smyg fasade ut det. Att sluta gå gick efter mycket mycket lång tid också bra att göra utan att han vaknade. Men där tog det stopp. ICKE att det gick att lägga honom för då vaknade han med ett illtjut och hela processen började om igen.

Min rygg var trasig, jag fick inget sova, och Harry krävde full uppmärksamhet så fort han var vaken. Med andra ord så hade vi ingen toppenvecka i vår familj. Pappan gjorde allt han kunde för att bistå, men tillslut fick han inte ens lov att titta på sin son, stackars pappan. På förmiddagarna sov jag medan de var ute och lekte. Det har alltid tidigare varit Harrys absoluta favoritsysselsättning att gå ut med pappa, och han vinkar alltid ett sturskt farväl till mig som för att visa att jag inte får följa med dem. Men nu var det annorlunda. I början av veckan var det bara lite gnäll när de skulle ut, men till slut vägrade han följa med och grät hela tiden! (Men när jag var ute med honom gjorde han inget annat än pratade om pappa, pappa, pappa. Pekade överallt och berättade vad han gjort där med pappa (tror jag, hans svenska är inte flytande))

Vi kom på att vi måste lära honom att han måste ligga ner i sängen och somna om, om min rygg överhuvudtaget skulle överleva hösten. Så när Harry vaknade en natt, minns inte vilken dag det var, vägrade jag plocka upp honom ur sängen trots hans vilda protester. Jag klappade på honom och sa att han var jätteduktig, och sa till honom att ta nappen och katten och lägga sig ner igen och sova. Harry tog sin napp och sin katt(båda två för veckan nya tillskott till Harrys sovrutin), men satt kvar i sängen och grät. Men bara ett ledset gråt. Inte argt. Han slutade gråta när jag lade honom ner i sängen med huvudet på min arm. Och han stretade inte emot utan lät sig vyssas och sjungas för. Flera gånger somnde han, och lika många gånger vaknade han till igen och grät en skvätt, men kom snabbt till ro igen. Efter två och en halv timme kunde jag lämna hans säng och stapla mig bort till min egen. Han vaknade bara en gång till den natten, men då somnade han om med en gång han fick nappen och lite vyss.

Nästa dag hade jag ångest inför sänggåendet långt innan det var dags att sova. Nog för att det gick lätt att somna OM honom igår i sängen, men det är en helt annan sak att lägga en vaken Knodd i sin säng och SOMNA honom utan andra vapen än katten och nappen. Men det gick förvånansvärt bra. Efter tjugo minuters bök för att komma till ro sov liten sött på min arm. Igårnatt likaså.

Och idag gick det för första gången på nästan två veckor att känna igen vår Knodd! Borta var trött gnällig, relativt passiv liten pojke, och kvar fanns glada busiga härliga Harry, som satt i pappas famn en lång stund idag (gissa pappas ansiktsuttryck när han fick ta på sin son för första gången på två veckor!!!), och pappa är återigen den stora idolen och Harrys aldrig tröttnande lekkamrat.

De här veckorna har varit supertuffa. Mest för att det känts som vi skadat vårt barn. Men samtidigt har det känts ännu mer fel att ge sig, och ge honom bröstet. Det skulle bara förstöra mer än det skulle hjälpa. Harry har haft ett enormt behov av mig den här veckan, men det har han ju fått. All närhet han velat ha har han fått, nästan iallafall. Att ta bort puppen var hemskt men jag inbillar mig att det ändå bara var en världslig sorg, inte en smärtsam förlust av Harrys mest älskade älsklingar.  Eller tvärtom. You always hurt the ones you love, och usch vad det känns svårt!!

Liten parentes. Idag skulle jag byta om när pojkarna låg och busade i sängen. Båda två sken upp som ett par solar när de fick se brösten. Brösten!! utbrast Erik lyckligt. Puppar!!! ropade Harry ännu lyckligare. Stackars pojke. Det är nu vi grundat en livslång längtan efter något så stark, att ett par skinnbeklädda mjölkkörtlar kan kännas som ljuva himmelriket. En känsla som inte ger med sig förrän dagen de trillar av pinnen. Alltid vilja ha men sällan få.

Måhända får vårt hjärtlösa och abrupta avslut till följd att Harry om 16 år kommer hemdragandes med en blonderad glödlampa med fotbollar i tröjan. OK, lite väl fördomsfullt. Bortse från sista raden.

Tja det här blev ju lagom kort.