Dagis blir min död
Mr H har börjat på dagis. Hans far följer villigt med honom för att skola in lilla bubb i de nya rutinera, vilket inte är särskilt lätt. Vid tidpunkt för seperation uppstår det ett hjärtskärande farväl för båda parter; för Harry att lämna den enda tryggheten han har i närheten och för pappa när han ser bubb's lilla ansikte skrynkla ihop sig samtidigt som händerna sträcks ut, under tårar och skrik, i ett sista desperat försök att klamra sig fast i fars trygga famn. Att i den stunden lämna honom för att sätta sig i personlrummet och invänta brytningspunkten är tufft - även för riktiga män som mig själv.
Det finns två utmärkande drag med dagis; det är en institution för en herrans massa ungar, men också lika många sjukdomar, infektioner och andra fysiskt degenerativa tillstånd. Varenda lilla jäkla krabbat går runt med rinnande näsa och andra, minst lika oangenäma, symptom. Tillstånd som normalt bara återfinns innanför sjukhusens vita väggar frodas och utgör det normala på dagis. Nu har stackars pappa varit sjuk i tre veckor i sträck! Under tiden har jag haft två friska dagar då jag tagit en promenad bara för att vakna upp ännu sjukare nästa dag. Nu har jag precis gjort mig av med 39 graders feber.
På måndag börjar det igen.
Vilken tur att det blev en riktig karl som du som skötte inskolningen, och inte en smörhjärtad vekling som jag själv. Skämt åsido måste jag erkänna att jag är glad att jag slipper se det. Vet att jag hade mått pyton.
Men på måndag älskling! Då jäklar!! :)
Usch vad jobbigt! Men hur går det då? Blir han glad efter en stund eller måste du återuppstå direkt?
Kan tänka mig att bakterierna frodas på dagis. Men blir man inte immun mot sånt efter ett tag? Vi var ju inte sjuka så ofta när vi var små.
Det låter ju ut att vara helt fruktansvärt. Å andra sidan blir allt förändrat med tiden. Snart kanske mr H har så brått att komma in på dagis så att han glömmer att säga hej då.
