Riktiga lekplatsveteraner

Förstår varandra så bra ibland


Men inte alls ibland





Titta på lammen med Morfar


Från ett säkert avstånd


Men kanske vågar mig fram ändå...


Nästan lika söt som Harry




Promenera hem igen


Men det finns många intressanta stenar på vägen hem


och kottar...

Vill du se?

Harry och jag har åkt med mormor och morfar upp till Bohuslän över helgen. Pappa kunde inte följa med så han fick stanna hemma och sakna istället. (Pappa vi saknar dig!!)

Harry var mitt i ett blöjbyte idag när han fick sitta en stund i mormors knä på verandan. På sprudlande humör var han, pratade och skrattade och bubblade. Så tittade han ner och fick syn på snoppen som han tog ett rejält tag i. Och somnade. Ögonen föll ihop och han seglade ner mot mormors knä. ZZzzzzz!




Efter lite justering av ställning

slocknade båda efter ett tag

söt typ

Harry har nu utökat repertoaren från två till fem sex steg åt gången. Men det är vingligt!!

Han försökte resa sig till stående idag när han stod mitt i rummet och inte hade något att hålla sig i för att dra sig upp. Han har gjort så förr utan problem, men den här gången ville det sig inte riktigt. Först satte han fram ett ben, så att han stod på knät på det ena benet, och med foten i marken med det andra, och sen tryyyckte han så han blev röd i ansiktet för att komma uppåt. Men icke.

Nästa strategi blev att sätta båda händerna i marken att skjuta ifrån med. Benen blev raka, och rumpan for upp i luften. Men huvudet var fortfarande riktat neråt eftersom händerna var kvar i golvet. Han krumbuktade hit och dit, böjde och sträckte på benen. Men huvudet förblev riktat mot marken. Han flyttade en hand bakåt, närmre kroppen, men blev då så dubbelvikt att han var tvungen att kompensera genom att flytta bak en fot. Som en fällkniv med den lilla baken rakt upp i vädret förflyttade han sig längre och längre bakåt tills han stötte ihop med väggen. I ett sista försök tryckte han sig allt vad han kunde mot väggen för att på något sätt kunna ta spjärn och få upp den tunga överkroppen. Tillslut hade han krumbuktat sig ut på golvet igen, där han lyckades böja benen så lågt under huvudets tyngdpunkt att han fick kraft att trycka det uppåt. Till stående. Puh!

Harry tog sitt första steg idag. Eller sina första skall jag egentligen skriva, för de var två. Om och om igen!

Egentligen var det en olyckshändelse. Harry stod upp och pratade med mig (jag satt ner mittemot honom), när han fick syn på något spännande på bordet exakt två steg ifrån oss. Utan att riktigt tänka sig för gick han bort och tittade på det, och jag som haft händerna i luften bakom ryggen på honom för att parera plötsliga infall att kasta sig bakåt (han gör så, min tok), hann inte alls med i svängarna.
"Harry du GICK!" nästan skrek jag i falsett, med ett stort stort leende, och Harry vände sig om och sken som en sol!! Jag sträckte ut armarna mot honom igen, och först tvekade han en sekund, och tittade på mig. Jag vet inte vem av oss som var mest rädd men han såg mig i ögonen och tog två vingliga steg in i mina armar igen. Sista steget tog han med tidernas stösta leende på läpparna, och när han kom fram dök han in till brösten med ett nästan lite blygt uttryck.

Erik gick fram mot oss, och innan Harry hunnit hitta balansen igen satte han av mot sin pappa som stod en fyra fem steg därifrån. Jag kunde inte låta bli att stödja honom i midjan för det var supervingligt och han hade ramlat huvudstupa om jag släppt! Väl framme hos pappa ville han ha två fingrar att hålla sig i, och sen travade de två fram och tillbaka här hemma. Harry sken som en sol, och satte sig på knäna på golvet och viftade upp och ner med armarna och lät ungefär som en apa, alldeles uppspelt. (Antagligen uppspelt över vår uppspelthet, snarare än det faktum att han kunde gå)

Lite senare var vi på det igen. Harry står vid ett bord eller en stol och söker min blick med ett nästan lite busigt uttryck i ansiktet. Så sträcker jag ut händerna mot honom och han tvekar en liten sekund, och kommer sen vinglande emot mig, storleende. När han kommer fram måste vi ha pusskalas varje gång, han borrar in sig mot halsen och jag berömmer honom allt vad jag kan.

Tänk vilket mod! Att trotsa sin rädsla och släppa allt stöd och kasta sig ut på vingliga ben!

Familjen E utmanar dig som läser det här att göra något idag som du egentligen inte vågar! :)

När jag skapade den här kategorin var tanken att jag skulle skriv ett Harry Just Nu-inlägg varje månad. Haha.

Men det är förvånansvärt svårt att beskriva hur Harry är. Framförallt hur han är Just Nu, för det innebär ju att han inte borde ha varit så förut, eller sluta vara så om ett tag. Hänger ni med? ´Harry är en glad och busig filur´ känns ju mer som Harry För Alltid.

Desstom är det svårt att skriva vad han gör utan att det låter som skryt. Att han kan göra så här eller så här. Men anledningen till att jag skriver är inte att jag vill skryta utan för att jag vill ha det bevarat. För allting förändras så fort i vårt liv just nu att jag inte ens minnshur vi hade det förra månaden. Fantastiskheten i att han kan göra det han gör ligger alltså inte i att han är ovanlig eller tidig eller bagåvad, utan fantastiskheten ligger i att han kan något nu som han inte kunde förut.

Så hur är Harry just nu? Han förflyttar sig genom att krypa, snabbt som tusan, eller allra helst genom att gå och hålla någon, helst pappa, i handen. Och då går det ännu snabbare. Nytt för ikväll är att gå utan att hålla någon i handen! Nytt för veckan är däremot att klättra. Viljan har funnits där sedan andra månaden ungefär skulle jag tro, men förmågan är relativt ny. Vår unge herre klättrar utan hjälp upp i vår säng, upp i soffan, upp på stolar, upp på vår svarta TVskänk. Han försöker klättra upp på soffbordet men det har han än så länge inte lyckats med.

Relativt nytt är också att lägga sig raklång på golvet och skrika i falsett om han inte får som han vill, (till exempel klättra upp på TVskänken och sätta tavlorna på väggen bakom i gugning).

Harry kan vara rejält gnällig och jobbig, då ingenting duger, men hålls han bara sysselsatt så han inte blir uttråkad så är han ett riktigt charmtroll och en glad och pratsam typ. När han är på det humöret så tittar han intensivt på en och putar lite med läpparna, pekar på mig eller föremålet han vill prata om, och kommer sedan med en lång harang av stavelser sagda på utandningen. Gärna med hela magen som stöd så att ljuden nästan krystas fram. Han tittar allvarligt på en när han pratar, som om han faktiskt försker berätta något viktigt för en.

Han har börjat prata en hel del på senare tid. Han säger mamama, oftast i samband med att han vill till mig, och baba, oftast i samband med att han tittar på eller vill till Erik. Vi tolkar det såklart som att han säger mamma och pappa! Eventuellt kanske säger han ibland titta (itha), och pekar på något intressant. Men det kan också vara önsketänkande från föräldrarnas sida.  Ett som är säkert är iallafall att han har börjat härma läten. Till exempel satt han häromdagen och slog sig själv i huvudet med en stor musikleksak. "Sluta med det där, det gör ONT! "sa jag.  "Onj" sa Harry, och fortsatte slå. Jag hävdar inte att han sa ordet ont, han förstår ju uppenbarligen inte vad det betyder, men jag tror att han härmade mitt läte. På sångstunden på Öppna Förskolan för några veckor sedan sjöng vi om en kossa, och i slutet av sången satt samtliga 25 vuxna i rummet och muade för allt vad de var värda. När alla tystnat brast Harry ut i ett Muuuuuu. Jag tyckte att det var hemskt lustigt och gulligt, men det var tydligen bara jag som var begeistrad över mitt barn, för alla andra mammor var upptagna med att tycka att något som deras unge hade gjort var bedårande gulligt. (Har jag skrivit om det här förut?)

Häromdagen hände en lite häftig grej. Sångstunden på ÖF börjar alltid med en låt som går såhär; Nu rullar våran sång igång...... som man sjunger samtidigt som man rullar armarna (som 70talsdansen som slutar med ett finger upp i luften ni vet). Vi har bara sjungit den de handfulla gånger vi varit på Öppna Förskolan, och jag och Harry har aldrig sjungit den hemma. Inte förrän en dag då jag av  någon anledning kom på mig själv med att gå och nynna på just den låten. När jag insåg det började jag sjunga på den på riktigt, och efter halva sången vände jag mig om mot Harry på golvet. Och tror ni inte att han sitter och gör rullrörelserna! Är det inte fantastiskt vad barn snappar upp! Han har aldrig GJORT rörelserna förut, men han har sett dem göras och det förknippade han med den melodin. Nu gör han dock rullrörelsen så fort jag sjunger, oavsett vilken sång det är.

Just nu är det väldigt populärt att plocka i eller ur leksakerna en och en ur sina korgar, och att rasera torn som vi bygger av klossar och annat. Ibland försöker han hjälpa till att bygga torn genom att sätta leksaken han håller i (läs tuggar på) längst upp. Men än så länge har det bara reslterat i att tornet välter. Om han inte vill rasera tornet, bara ta leksaken som ligger längst upp, böjer han sig fram och försöker ta den med munnen. Återigen har det än så länge bara reslterat i raserade torn.  I förrgår pekade jag på den gröna lilla kloss han för tillfället satt och studerade djupt, och sa: "skall du lägga den i lådan?", och pekade på en lite större låda som stod bredvid honom, som Harry mycket riktigt la klossen i.

Sedan en tid tillbaka har det blivit tydligt att Harry förstår att man kan dela en upplevelse. Om något konstigt eller roligt händer (tillexempel att Harry råkar fisa) tittar han på en och skrattar. Är vi ute och åker vagn kan han peka på något intressant (en hund eller anka eller traktor e dyl som blinkar) och titta på mig och prata. Sitter han och tittar (smakar) på något fint kan han sträcka fram det mot en som för att visa. Alltjämt pratande.

Pappa är Harrys stora idol, men också konkurrent tror jag. Om Erik och jag gosar blir det ett fasligt väsen på Harry, som genast skall upp i min famn. Och är Harry ledsen eller trött duger stackars pappa inte mycket till, hur snäll och tålmodig han än må vara. Och nattningen är än så länge fortfarande ett enkvinnasjobb. Men när Harry är på bushumör, vilket han oftast är, då är pappa det roligaste som finns! Harry skiner upp som en sol när pappa kommer in i rummet, och vill genast att de två skall trava okring i vardagsrummet hand i hand. Ibland räcker det att titta på honom för att brista ut i skratt, speciellt när han har på sig sina glasögon som Harry tycker att han ser genomtokig ut i. Det är så härligt att se dem tillsammans, det kan jag inte tröttna på. Harry kiknar av skratt när hans pappa blåser honom på magen.

Idag har Harry och jag blivit fotograferade av en riktig fotograf!
Jennie Ekblom heter hon och hon har den största kameran jag någonsin sett! Jag har inte fått bilderna än, men jag lånar de hon lagt upp på sin fotoblogg så länge. För andra fina bilder kolla in http://jennieekblom.blogg.se. Jennie åtar sig gärna fotojobb om ni vill föreviga ett speciellt tillfälle eller en helt vanlig dag! Ni kommer inte bli besvikna på bilderna det är ett som är säkert!

Farbror Nicke visar Harry hur man surfar på internet. Om ni undrar vad det är för röd prick den lille har på kinden så kan jag lugna er med att det inte är vattkoppor. Det är bara hans pappa som ritat på honom med en tuschpenna.




På lekplatsen med mormor!








Roligast är att gå...

Har ni sett Lasse Åbergs Snowroller? Den där Stig Helmer skall lära sig att åka skidor.

Om man inte tycker att man har något vettigt att skriva som kommentar så räcker det med ett Hej!
Vi ääälskar kommentarer, ge oss kommentarer!!
/familjen E

Som ni märker på gårdagens inlägg är jag inne i lite av en defensiv sinnesstämning för tillfället. Familjen befinner sig i en grå dimma av väntan på att uppsatsen skall bli klar så att pappan får vila och mamman får avlastning och livet kan börja igen, för det är liksom lite på paus för tillfället. (eller nja inte om man frågar Harry förstås, på honom är det non stop full fart och glädjeyra som vanligt)

Antagligen var besöket hos tandläkaren mycket trevligt och givande, och jag är säker på att den snälla tanten förklarade hur, och varför, man bör borsta tänderna och inte äta sötsaker på ett mycket trevligt och pedagogiskt sätt.

Men Harry gick därifrån snyftandes efter att ha blivit tvångsborstad (fast sen fick han suga på den tandkrämssmakande tandborsten hela vägen till lekplatsen och det var en mycket positiv upplevelse för honom), och själv gick jag därifrån med känslan av jag nog helst borde låta bli att ge den lille mat överhuvudtaget, eftersom varje intag resulterar i ett syra-angrepp på de stackars små sockerbitarna. (MINIsockerbitar. Som diabetessockerbitar!) Fast å andra sidan, om han inte skall äta mer så behöver han ju inte sina tänder. Catch 22 in reverse

... som sitter timme ut och timme in framför datorn och sliter med sin uppsats. Som till och med tackar nej till chokladglass.

HEJA DIG!!! bara lite kvar nu!!!! Stå UUUUUUUUUUUUUTTTT!!!
 
PPPUUUSSSSSS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag älskar dig mest i hela världen plus lite till min älskade slöfock

Att bli förälder visar sig vara ett utmärkt tillfälle att öva upp sin tilltro till sig själv och sin egen förmåga. För den behövs!

Aldrig tidigare har jag väl blivit så ifrågasatt som nu när jag blivit förälder! Oavsett om man är en främling i kassakön, en bekant till en bekant, god vän eller nära släkting; alla anser sig ha rätt att, i all välmening såklart!, ifrågasätta vad hur och varför man gör som man gör med sitt barn.

Du har säkert gjort det själv ett dussin gånger, varje gång vi ses. Utan att mena något illa har du frågat om han inte är för varmt/kallt klädd, om jag inte trott att det är för att han är törstig/hungrig/trött/behöver byta blöja som han är lite gnällig. Om han verkligen skall äta igen? eller om det inte börjar bli ett tag sen han åt? Skall han äta här? Skall han äta det där? Skall han äta sådär? 

Ska du verkligen ta upp honom så fort han gråter? Ska du verkligen låta honom sitta och gråta sådär? Vad vill du sända för politiskt budskap med färgen på hans tröja?

Jag klandrar er väl egentligen inte, jag vet att de flesta av er säger det ni säger endast för att visa intresse i oss och vårt barn. Och för att alla andra samtalsämnen mycket naturligt dör ut av de ständiga små avbrott som numera hör till att föra en konversation med mig. "Jo du kan ha rätt i att... Harry, titta här....kan ha rätt i att han menade så när han skrev... Harry, inte där.... skrev så i sitt sms.... Oj vad fin!... förlåt vad sa du?" Då kan ju ett harmlöst varförgördusåvadäterhannu hjälpa till att föra samtalet vidare.

Men det finns också de som tycker sig veta bättre, och gärna vill dela med sig av sin stora visdom till oss eftersom de ser att våra uppfostringsmetoder skiljer sig åt på flera viktiga punkter. Vill hjälpa till helt enkelt. Och som tycker att man hjälper till genom att ifrågasätta. Och visst kan det vara bra att få lite nya synvinklar på sitt föräldraskap lite då och då! Men det blir tröttsamt att i längden behöva gardera sig mot kommentarer så fort man gör något. Motivera sitt val. Jo, jag valde att plocka upp honom ur vagnen, trots att det medför risker för min rygg såväl som för hans fortsatta vagnsbeteende, av den anledningen att jag inte tycker om att se honom gråta. (Och då menar jag inte heller att klaga på de enorma mängder hjälpsamma råd och tips vi fått från alla runtomkring, som vi mycket tacksamt tar emot!)

Den mest irriterande sortens kritik är de tysta blickarna. De där ögonens ägare tänker Sådär skall jag INTE göra när jag får barn! För i den kritiken finns ingen förståelse. Ingen; vi gör alla så gott vi kan, har du provat att göta såhär? Men jag finner tröst i att de, liksom jag, kommer att göra precis så som de tänkt att de ALDRIG skulle när de väl får barn. Precis som alla andra.

Sen har vi de som helt enkelt tänker att de aldrig skall få barn. Som sitter på fik och tycker att de har större rätt att sitta där än jag och min barnvagn och knoddens overall och tröjor och majskrokar som lyckas smula ner överallt. Och skall jag vara ärlig så håller jag med dem. Jag kan förstå att vi är ett störande moment i deras fika. Att vi tar udden av deras esspresso med våra vettenmuggar med spillsäker pip och vår latte. Men Harry behövde äta och jag behövde kissa och det var långt hem och jag var för trött i ryggen för att orka BÄRA hem honom (sitta-i-branvagnsproblematiken som nämnts ovan). Så nu sitter vi här på fiket och har slutat att skämmas över hur störande vi är för vi kan inte hjlpa det. Och Harry uttrycker sin glädje över livet genom att luta huvudet bakåt och sträcka upp händerna mot taket och göra alla konstiga ljud han känner till. Bara för att höra hur de låter och känna hur skönt det kittlar i öronen vid de lägre tonerna.

Herregud! Man skall akta sig för vad man säger inför små öron!
Erik har ett stort Snookerintresse och följer alla turneringar via Eurosport. Framförallt hans favoritspelare Ding brukar han, och även jag, försöka titta på så fort han spelar. Han är som Erik mycket skicklig men låter ibland nervositet eller humöret förstöra för honom så hans spel kan vara väldigt ojämt. Och så är hans smeknamn Lille Panda (jag tror det är därför Erik tycker om honom). Till och med jag har ryckts med i Snookerivern och tittar gärna om Ding spelar. "Heja Ding" brukar vi sitta och säga när vi tittar.

Jag skulle precis lägga Harry för eftermiddagsvilan när vi tittade in till Erik för att säga godnatt. Han sitter och skriver på sin uppsats dygnet runt nförtiden, men eftersom Ding spelar hade han på turneringen i bakgrunden på sin andra skärm (han har två skärmar till samma dator. Magiskt!)

Harry såg snookern på skärmen och pekade på den med sitt knubbiga lilla finger. "Heja Ding!" sa han klart och tydligt. (ejja bing)

Vår pojke är fantastisk!!

APRIL APRIL ERA DUMMA SILLAR VI KAN LURA ER VART VI VILL!!

Bebisar är häftiga. De tänker inte som vi vanliga dödliga.
Flera gånger om dagen blir jag förvånad över att Harry begriper något som jag trodde var alldeles för avancerat för honom. Men lika många gånger blir jag förvånad över att han INTE begriper något jag tycker borde vara rätt så lätt att lista ut.

Allt som ligger på vårt soffbord är oerhört intressant, eftersom det har den intressanta egenskapen av att just ligga på soffbordet. Som i sig är en mycket intressant möbel. Det har länge gått att hindra honom från att nå något olämpligt föremål genom att helt enkelt flytta det från den sidan av bordet som han befinner vid till en annan.

Men för någon vecka sedan hände något i Harrys blick. Han tittade på mig med ett leende och travade runt bordet, och kunde nå vad det nu var jag flyttat undan. Sedan dess kan man märka en tydlig förändring i hans sätt att "anpassa" sitt läge i förhållande till det föremål han vill nå. Ligger något högt upp så försöker han klättra. Vill han ha bollen som rullat in under soffan så lägger han sig platt på mage och sträcker in handen. Till skillnad från förut då han kunde vara kvar i sittande och bara sträcka sig framåt, men eftersom han var så högt upp med huvudet såg han ju då mindre och mindre av bollen ju närmre soffan han kom.

För några dagar sedan var Harry vid havet för första gången. Jag lät honom titta ut över det oändliga blåa, och förväntade mig att han skulle bli begeistrad över det vidunderligt stora. Men icke. Inte tillstymmelse till intresse över det tomma kalla framför honom som helt saknade intressanta detaljer att fästa blicken på.

I tisdags var vi på födelsekalas och Harry kröp omkring på golvet med allas blickar på sig som vanligt. Så kom han ut i köket, där golvet var kaklat. Något sådant golv hade han aldrig krupit på förut! Vad konstigt det kändes! För att ytterligare undersöka det var han tvngen att lägga sig raklång och smaka lite på det...