Igår var Harry och jag och besökte Öppna Förskolan för första gången. Vi hade sällskap av Knut (se inlägget som heter Liten är stor!), som nu har hunnit bli 4 månader, och hans mamma Lisa.

När vi stod utanför och väntade på att bli insläppta tillsammans med alla de andra bebisarna och deras föräldrar var Harry jättebegeistrad. Han höll på som han brukar när han är i den sinnesstämningen; vifta med ben och armar och ge ifrån sig diverse komiska läten som alla tyder på uppspelthet. Men väl där inne var det en blyg och försiktig Harry som tittade sig omkring i rummet, som överallt kryllade av små grupper av barn och vuxna.

Jösses! Var börjar man? Jag kände mig som om jag gick i lågstadiet och stod och försökte samla mod att fråga tjejerna med långt rakt hår om jag fick vara med och hoppa hopprep. Men med gott stöd av Knut och Lisa valde vi ut en lagom stor mammagrupp på tre små bebisar på en matta. Till min förvåning var Harry väldigt reserverad, jag trodde att han skulle kasta sig över de andra barnen, det har han gjort när vi träffat små barn tidigare.

Jag hälsade på en mamma som pekade på en stor grabb som satt mitt på mattan, och sa "Ja han satt tidigt, men nu pausar han lite. Han kryper inte. Han är tio månader." Jaha, sa jag, osäker på hur jag skulle bemöta den informationen. Tiomånaderskillen sträckte sig fram mot min son och tog hans leksak. Harry sökte frågande min blick.

En ny liten flicka kom krypandes från en helt annan matta. Hon hittade en leksak som hon stoppade i munnen samtidigt som hon satte sig ner. Tyvärr befann sig min son inom hennes svängradie för sittmanövern så hon råkade hamna på honom istället. Men det gjorde inget för Harry satt och bet på en stor blå boll så han verkade inte lägga märke till att det satt en flicka på hans rygg. 

Jag började prata med en ny mamma. "jag ser att han fått tänder!" sa hon om Harry. "MIN fick tänder redan när han var fyra månader!" Jaha, sa jag, och funderade på om hon väntade sig berömm för att hennes son var välsignad med gåvan av tidig tandsprickning.

Sitt-tjejen kröp vidare, och tandmamman, som visade sig vara rätt trevlig, och jag diskuterade vidare på temat tänder, amning och fast föda. Tiomånaderskillen böjde sig fram igen och tog återigen en leksak från min son. Harry kröp bort till mig och klättrade upp och satte sig i mitt knä. Resten av tiden tillbringade han där, fortfarande ivrigt iakttagande allt som skedde i rummet.

Efter en timme var det sångstund, och efter den tyckte Lisa och jag att killarna fått nog av stimulans för dagen, och gick hem.

Jag känner mig trots tiomånadersgangstern rätt så nöjd med gårdagens upplevelse. Jag tror att Harry skulle kunna tycka det vore skoj att träffa lite andra barn, bara han får vänja sig, och sångstunden är jag säker på att de kommer att bli en höjdare när han blir lite större. Det blir definitivt återbesök, kanske redan imorgon! Jag får väl passa på att polera lite på skrytådran tills dess. MIN fick tänder redan när han var tre månader, och hade sex tänder innan han var sex månader. Det ni! :)