Livet går just nu i cykler om ca fyra timmar.
Knodden vaknar och är hungrig, vi ammar tills han dåsar till vid bröstet, han vaknar när jag flyttar upp honom till axeln för att rapas. Vi byter blöja, pratar lite och tittar på varandra tills han blir kinkig igen och börjar söka efter bröstet. Som en liten gris som grymtande bökar i jorden. Så sitter vi återigen och ammar, i början ivrigt men efter ett tag med slutna ögon och en liten slurk sporadiskt då och då. Har jag tur somnar han in tillräckligt djupt för att inte vakna när jag bär honom till vagnen, men ofta liger han och halvsover och vaknar till och vill amma mera om jag försöker flytta på honom. När jag väl lyckats få honom till vagnen vet jag att jag har allt mellan en kvart och två-tre timmar på mig innan han vaknar och hela proceduren börjar om från början.

Första prioritet är att få i mig mat och kissa. Prioritet två är att någon gång innan sen eftermiddag få mig en dusch. Försöka städa undan så att här är någorlunda ordningssamt känns också viktigt. Efter allt detta känns det inte så lönt att försöka sova, han vaknar ju snart. Men nästa paus, lovar jag mig själv, då skall jag gå och lägga mig så fort han somnat. Om vi inte skall ta en prommenad förstås. Eller om jag skulle passa på att kramas lite med den fantastiske pappan.

Knodden har någon slags inbyggd radar för när det är gos på gång. Så fort vi får fem minuter i soffan vaknar han. "han dör inte av att gny i fem minuter, vänta lite!" försöker Erik men jag KAN inte förmå mig att ligga kvar i hans famn när Knodden skriker. Det är en fysisk omöjlighet; jag blir helt disträ och kan inte alls förmå mig att njuta av närheten längre. Jag hör bara skriken och känner hur det rycker i ben och armar på mig för att få gå bort och plocka upp honom. För att inte tala om brösten som vid minsta gnyljud formligen sprutar ut mjölk.

Ja, så är det govänner. Lite förlossningshormoner och vilken civiliserad kvinna som helst förvandlas till en primitiv grottmänniska vars starkaste instinkt är att skydda sin avkomma till varje pris.

Oj nu vaknar han. (dammit!)

Katarina:

Vi ska bli en familj!

Snart, vilken dag som helst kommer han. Allting är färdigt och ligger och väntar på honom; det har stått en vit spjälsäng bredvid vår säng i flera veckor nu, bäddad med gröna lakan med små söta flodhästar på. Skötbordet i badrummet har fått en liten filt på sig som skydd mot den kalla plasten. Till och med vagnen är bäddad.

Ändå går jag omkring och tänker på OM han kommer, snarare än NÄR.
OM vi har sån tur att den här stora, uppblåsta sparkande magen faktiskt innehåller en bebis,och OM vi har sån tur att värkarna faktiskt kommer att sätta igång snart och få ut honom.

Just nu känns nästan DET mer orimligt än att de inte skulle göra det och han bara skulle ligga kvar där i magen och sparka hela sommaren. Jag får förvärkar ibland; som en mycket snäll form av mensvärk känns det en stund, och sen går det över igen nästan lika obemärkt som det kom. Inte kan man ta det på allvar. Ibland kommer flera stycken efter varandra, mest på nätterna. Då kan jag nästan känna ett litet pirr av förväntan; tänk om... Men så absurt det skulle kännas att säga till Erik att det kanske har börjat! Eller ens att jag känner förvärkar. För det är ju inte på riktigt. Det är ju en del av den där leken vi har lekt nu, Erik och jag. Ända sen i höstas har vi låtsats att vi är gravida, att det skulle ligga en liten person inne i min kropp, absurda tanke! Och alla runtomkring oss har spelat med utan att ifrågasätta. Till och med min pappa, som i vanliga fall är en mycket samladoch realistisk man, en sån där som i alla lägen tänker LOGISKT. Till och med han har klappat på min växande mage och låtsat att det ligger en liten släkting där inne.

Erik:

Ja, det känns verkligen overkligt (läskigt o-påtagligt) och kommer nog att göra så tills den dagen han kommer. Förhoppningsvis kommer man att inse vad som händer vid det laget, för just nu känns det bara som att Kata har gått upp orimligt mycket i vikt.....

Rent intuitivt vet jag att den känslan, eller snarare bristen därav, borde kännas hemsk och mer oroväckande,men inte ens det känner jag. (För att återanknyta till känslor om barnet, inte Katas vikt..)

Nu blev jag dock lite orolig... Tänk så är det för att jag inte är redo att bli pappa.