Det finns inget som är härligare än att plocka upp en nyvaken, gallskrikande liten bäbis från sin säng. Ansiktsfärgen har redan hunnit bli röd, armar och ben har frenetiskt viftat av alla filtar. Kroppen är stel som en pinne. Jag hinner tänka att det aldrig kommer gå att få tyst på honom. 

Älskade Knodden har väderspänningar. Och han tycker att det är vansinnigt obehagligt att fisa. I förrgår sov han knappt alls på hela dagen, trots att folk i hans ålder knappt bör ägna sig åt mycket annat. Trött som han var låg han och halvslumrade, oroligt skruvande på sig, för att vakna med ett illvrål följt av höga knallar ifrån blöjregionen. 

So much to write, so little time!

Det är jag det! Vi var i stan igår och fikade med mina båda goda vänner Helena H och Maria. Jag skulle ljuga om jag sa att det var första gången vi var hemifrån, för vi är aldrig hemma känns det som. Men det var första gången jag vågat mig till ett ställe med så mycket folk, och med så stora krav på uppförande som ett fik faktiskt ställer. Men det fungerade jättefint! Jag var en morsa Onnatop of things (för att referera till ett gammalt Bond-skämt). Lille killen, som för övrigt hetat Björn de senaste två dagarna, ett namn som inte alls passar honom när allt kommer kring, låg och sov sött i sin vagn nästan hela tiden. När han vaknade var det bara att amma honom! Piece of cake! Jag är fri! Kan gå vart jag vill, göra vad jag vill. Allt jag behöver komma ihåg att ha med mig är skötväska och minst ett av brösten. Ni kan inte förstå vilken lättnadskänsla.

Under ett av amningspassen (Johanneskyrkans sidotrappa, kan för övrigt rekommenderas; lugnt skönt o svalt) kom en man fram till oss och sa Förlåt mig men det har är det vackraste man kan se. Jag blir alldeles tårögd. Och, hör och häpna, stora varma tårar började rulla ner för hans kinder.

På eftermiddagen äkte samma gäng en tur till Torup för en skogsprommenad. Och Farfar nu kommer du att bli stolt: Knodden har sett sitt första rådjur!

Sensationsjournalistik hävdar Erik, eftersom Knodden faktiskt knappt ser något än så länge. Det han KAN se är skarpa kontraster på ungefär 30 cm avstånd, inte välkamouflerade bruna rådjursbakar som sticker upp bland något ljusaare men ändock bruna grässtrån och buskar 100 därifrån. Men ändå. Spädbarn har ju välutvecklat luktsinne så kanhända kände han på doften att det fanns ett rådjur i närheten. I vilket fall måste rådjuret ha känt vår doft. Vi har båda två en mycket stark och karaktäristisk doft av mjölk och gammal spya. Vem vet, kanske var det vi som lockade fram det hungriga lilla djuret från skogens djup. Istället för locktjuts-visselpipor borde jägare ha med sig ammande mödrar ut i skogen.

HArry/Björn har för övrigt börjat bli lite smått rödhårig. Hoppas hoppas.

Sedan hans elaka morsa slutat äta lök och jordgubbar har skrikige Haryy förvandlats till en ängel. Bildligt talat. Han kan vara vaken i långa stunder utan att äta och utan att skrika. Han bara ligger och tittar. Och grymtar lite. och viftar med armarna. Förbannat söt e han!!

Idag har jag i tyst protest bytt profilbild på facebook. Vår lille kille har bråkat HELA DAGEN. Och med hela dagen menar jag inte med start vid 8-9 tiden som en normal arbetsdag för sjusovare. Tre i morse var det färdigsovet för hans, och därmed också för min, del. Den stackars fadern blev irriterad av oväsendet och var tvungen att resa sig ur sängen och vandra den långa vägen tvärs över vardagsrummet in i extrarummet. Klockan tre på morgonen!! Stackars karl!

Det är ingen som riktigt vet varför Harry är ledsen. Men Harry är ledsen. Kanske är det magknip, kanske är han varm. Av o till funderar jag på om det kan vara så att han fryser. Kanske är han bara kelsjuk och har, som så många andra av hans kön, svårt att uttrycka det i ord. Enda sättet att få tyst på honom är i alla fall att låta honom ligga och halvsova i min famn, med tutten som en napp i ena mungipan. Som så många andra av hans kön.

Dagens underhållning har varit att sitta och med vänsterhanden surfa på hemnet efter ett svalt hus på landet. Ett charmigt renoveringsobjekt att sätta personlig prägel på. Man kan köpa ett lagom fallfärdigt ruckel uppe i skogen på gränsen till Blekinge för 100 000. Visserligen är mitt samlade sparkapital för närvarande någonstans mellan sju och åtta tusen kronor, men 100 000 låter ju ändå som en nätt liten summa att få ett hus för, oavsett skick. I alla fall om man jämför med resten av utbudet, där det är svårt att hitta något för mindre än 2 milj. Jag hade gillat att ha ett litet hus i skogen att åka till på helgerna och sakta renovera. Ta med alla er fina vänner till. Ni slipper renovera. Undrar om det tyder på att jag börjar mogna till en sån därn läskig 30åring. Hemska läskiga tanke.

Drygt två veckor har gått  sedan den påstådda födseln och än finns det knappt några bildbevis upplagda. Ni kanske börjar undra om vi har något att dölja. 11 tår kanske? Men nej, vi lovar, han är PERFEKT. Fullkomligt PEFEKT. Det märkligaste på hans kropp är en just nu alldeles för röd stjärt och en gullig liten hårväxt längst upp på ena örat. Antingen jag eller Erik måste härstamma från älvorna. 

Vi börjar från början. Känsliga läsare ombeds titta bort, man kommer inte till världen ren och torr och rosendoftande. Och mamma har inte riktigt hunnit lägga make-up.