Mormor passar Harry, Erik är och fixar med sin uppsats, själv är jag för ovanlighetens skull ensam hemma oh njuter! Tanken är att jag skall städa men istället sitter jag här och saknar mina pojkar. Lite småfakta om Harry:

* vikt 10870g (upp 200g sedan förra gången) längd 72 (oförändrat) huvudomf 45.5 (oförändrat). Som ni ser har vår vän saktat ner lite i sin tillväxt. Men med tanke på hur mycket energi han gör av med på dagarna är det föga förvånande.

* Harry har tröttnat på alla sina leksaker! Det finns bara tre saker som intresserar honom, och det är de leksakerna som vi använder; pappas dator, mammas dator, och mammas mobil. Som en del av er kanske märkt använder inte pappa sin mobil särskilt ofta :)  Andra saker av intresse är att öppna och stänga lådor och dörrar. Gärna även tömma lådorna. Att tömma bokhyllan på böcker är också en favorit! TVn är såklart jätterolig! Speciellt om den är på för då kan man försöka fånga, alternativt slicka på, prickar som visas på bilden. Tillexempel kanalloggan uppe i hörnet. För övrigt är knappar och hål något som väcker stort intresse. Sånt man kan pilla på med ett finger! Och på tal om fingrar så är det nu picettgreppet som gäller för Harry. Ju mindre saker att pilla på dessto bättre! Och fastän mamma damsuger (pappa har dispans från just damsugning eftersom han har problem med sina öron, men det hindrar honom inte från att ränna runt med sopkvasten med jämna mellanrum) så ofta hon bara orkar finns det fullt av roliga saker man kan hitta på golvet: liten bit lökskal, brödsmulor, ulltuss från mammas tröja. Och allt skall såklart rakt in i munnen!

* Harry älskar när det kommer besök! Då lägger han upp sitt största leende. Speciellt om det är flickor som kommer. Är det stora karlar som kommer, till exempel morfar, så händer det att han börjar storgråta. Stackars morfar. Men vid slutet av en kväll brukar det gå bra att sitta en stund i knät iallafall. Oavsett om det går bra eller inte är håller sig mormor ständigt i närheten för att stjäla tillbaka honom så fort hon kan!

* Om Harry gillar att det kommer folk tycker han ännu bättre om när de går sin väg igen. För då får man vinka! Utom när det är pappa som skall gå, för då händer det att man kan bli lite gnällig.

* I julklapp fick Harry en stor färgglad hund av farmor. Som kan prata och sjunga om man trycker på näsa, öra, mage, hand. Bäst är det när någon trycker på näsan för då kan man sjunga imse vimse. Och göra handrörelserna!! Det tycker Harry är jätteroligt. Han gör imse genom att gnugga sina små händer mot varandra, och regnet som faller genom att vifta armarna upp och ner.

* Kelsjuk kan man också vara! Blir han pussad på då så stänger han ögonen och sträcker ut kinden så man kommer åt att pussas ordentligt. Och så ler han! Då får mamma ont i hjärtat!! Och sen vill han pussas tillbaka och då gnuggar han pannan hårt hårt mot ens ansikte och försöker få in min kind i munnen och smaka på den. Oftast måste han även avsluta med en riktig smakbit; bita till. Orentligt! Aj!

* Just nu är det mycket som händer med munnen. Man kan blåsa på mammas eller pappas hud så att det kommer pruttljud. Och så kan man prutta med bara munnen. Med eller utan tunga mellan läpparna. Det är roligt för ofta svarar någon vuxen i närheten genom att göra samma sak, och då kan man turas om! Något som Harry tycker är kul men som inte mamma uppskattar lika mycket är att man kan spotta ut vattnet när man dricker. Ibland blir det en väldig sprutt på det och då kan det åka långt!! Kul att plaska i är det efteråt också!

* Igår vände vi på vagnen när vi var ute och gick, så att Knodden hade näsan framåt istället och kunde titta ut. Mycket populärt! Att åka vagn har hittills inte varit en höjdare men det kanske kommer att bli bättre nu...

* Häromdagen skulle jag tömma diskmaskinen medans Knoddo satt på golvet i vardagsrummet och lekte. Jag höll på att stoppa undan tallrikar så jag stod i andra änden av vårt minimala kök med ryggen mot maskinen när jag hörde att Harry var på väg mot köket. Utan att förstå hur snabb han var fortsatte jag att stoppa in tallrikar i kanske två tre sekunder till, innan jag vände mig för att se hur långt han kommit. Token hade klättrat upp på luckan, och var på väg in i maskinen! Sedan dess är det jättespännande att komma rusande så fort någon rör diskmaskinen, det går knappt att göra det när H är vaken. Är maskinen stängd sätter han sig nedanför den och bankar på luckan.

* Jasså han har nått hundstadiet nu? Sa morfar när vi berättade att H var jobbig på morgnarna om Erik och han går upp tidigt och låter mig sova. Han vet att jag, eller mjölk kanske, finns på andra sian den stängda sovrumsdörren så då sitter han gärna där och krafsar på dörren och bankar och ropar...

* Harry har blivit så gosig på sistone! Han tar initiativ till gos, och visar ömhet och kärlek mot mig och Erik. Superhärligt!!

...du har plats nummer 351 i kön. Vi kommer att besvara ditt samtal så fort vi kan!


suck

Inga inlägg på ett tag nu... De senaste veckorna har varit de hittils mest prövande som föräldrar. Om det blev triggat av våra försök att sluta amma på natten vet jag inte, men Harry har med sin vanliga entusiasm och helt utan förbehåll kastat sig över nästa steg på utvecklingsagendan: Separationsångest. Det är nu han, iallafall enligt utvecklingsläran, skall inse att han är en egen person som är skild från mamma och pappa. Med den insikten följer den eviga rädslan att bli lämnad, bli ensam, och så småningom förvisningen om att mamma och pappa kan gå sin väg men att de alltid kommer tillbaka.

Det yttrade sig för första gången en kväll när Harry vaknat varje gång vi försökte lägga honom i sin säng igen, och jag tillslut gått och lagt mig med honom i vår säng. Han vaknade eter en liten stund igen, såklart, och upptäckte till sin förfäran att Erik inte låg på sin plats. Han var otröstlig!

På dagarna vill han se oss hela tiden. Går man ifrån honom kommer han gråtande krypande efter en, och står man och diskar eller pysslar i köket ställer han sig bakom en och håller sig i ens ben så att man inte kan ta ett steg; då ramlar han ju.

Dessutom har han utvecklat ett sätt att, oavsett hur djupt han sover, vakna så fort man lägger honom ner i sin spjälsäng. Det går överhuvudtaget inte att lägga honom där utan att han blir ursinnig. Så vi har bäddat med en madrass på golvet och det enda sättet att få honom att ligga där är att somna honom i famnen och sen försiktigt rulla ner på madrasssen, med honom fortarande i famnen. Och sen lite för lite lirka sig loss, ligga ett tag bredvid honom så att han säkert somnar, och sen ytterst försiktigt resa sig och gå ut ur rummet. En nattningsprocess på över en timme.

*********************************

Ovanstående inlägg skrev jag för knappt två veckor sedan, men av någon anledning blev det aldrig publicerat. Mycket har hänt sedan dess! Vi börjar inte bara se ljuset, vi har lämnat tunneln bakom oss och flödar i solsken! Separationsångesten är kvar, både mot mig och mot Erik, men den är hanterbar. Och rätt så gullig.

Sovandet, som var vårt största problem, utvecklades ju som sagt från en liten kille som visserligen vaknade en gång i timmen men snabbt somnade om igen med bröstets hjälp, till en sömnlös liten rackare som vi gick och bar och bar på timme ut och timme in för att försöka få att somna om. Detta avlöstes av en dunderförkylning som drabbade hela familjen och som sakta ebbade ut i Separationsångesten. Allt bärande gav mamma ryggskott som hållt i sig i två veckor nu och fortarande inte vill ge med sig. Och till råga på allt började det snöa. I Skåne!! Att ge sig ut på prommenad var lika med att genomsvettig skjuta en tung barnvagn genom två decimeter snömodd. Och värst av allt, det var en sur och sömnlös mamma som av alla dumma ideer hon fått bestämt sig för att sluta äta socker. Och inte minst en stressad och sömnlös pappa som skulle upp med en uppsats för opponeringn och var tvungen att lägga ner största delen av den vakna tiden på det. PUH!! Där har ni vår tunnel!

Det är märkligt att jag fortfarande inte lärt mig hur dynamiskt livet med en bebis är. Ens livssituation kan verkligen förändras över en natt; att man har koll på mat och sovtider och en relativt lätthanterlig liten knodd den ena veckan garanterar inte att man får en blund den nästa. Livet har gått upp och ner som en jojo sedan Harry föddes, ena dagen är det jättelätt att vara förälder och tre dagar senare kan man varaberedd att kasta in handduken. När något fungerar bra (han äter bra eller sover bra eller är gnäller lite på dagarna) glömmer jag att vi någonsin haft problem på området. Och när det krånglar tror jag att vi alltid kommer att ha det så.

Men sen lättar det igen. Som genom ett trollslag. Och när en orolig tid är förbi har vår son ofta tagit ännu ett litet utvecklingssteg, eller som jag ser det; har dimman lättat ytterligare, och han är lite mer medveten än han var förut.

Det har hänt även denna gång. För det första är sovandet bättre än det någonsin varit (peppar peppar!). Vi hade som sagt en liten dispyt med vår son om exakt var han borde placera sin söta lilla kind när han skulle sova. Spjälsäng tyckte mamma och pappa, i enderas famn tyckte kinden. Kompromissen blev en bäddmadrass på golvet bredvid vår säng, och rullteknik för att lura honom att sova där. Ryggont satte snart stopp för allt vad bärande och rullteknink hette, så efter några nya bråkiga nätter att försöka lära den lille att lika gärna kunna somna bredvid famnen som i den, är det slutliga resultatet detta:

I försök att skapa tydliga kvällsrutiner har vi börjat bada innan sänggående. Oftast är det pappa som badar och under tiden passar jag på att smita iväg och träna. Efter badet lite bus och sen pyamas och ibland lite sagoläsning, men det är han nog fortfarande lite liten för. Vi brukar gå runt och släcka hela lägenheter innan vi går in och lägger oss på madrassen med en vällingflaska. När den är tom, och Harry bökat och stökat runt lite, lagt sig på fel håll och sen lagt sig över min mage och sen rest sig mot vår säng, och sen krypit bort till mig igen för att smaka lite på en arm eller gosa riktigt hårt mot kinden, lägger han sig faktiskt ner på kudden och somnar. På mage med rumpan i vädret. Och kommer han inte till ro så hjälper det att sjunga för honom. Tre dagar i rad nu har han sovit så ända tills någon gång mellan tolv och två, då han fått komma upp i vår säng och fått amma, och sen sovit hela natten igenom (gärna med huvudet på min mage och fötterna på Eriks eller tvärtom) till morgonkvisten. Fantastiskt!!

ENOUGH!!

Harry!!

Liten marodör!

Försökte lära Harry ta napp istället för bröst på natten. Men han missförstod mina instruktioner.

Vi söker: HTML kodare
Vem är du: Oftast man
För uppgiften: Lägga till en sidopanel där man ser de senaste kommentarerna
Fast ersättning: Tacksamhet.


Var god anmäl ditt intresse till den utlysta tjänsten i kommentatorsfunktionen.








Med vänliga hälsningar,

Nobelvagen admin

"Vilken curlingmorsa du är!" anklagar Elna mig med ett leende en dag när vi sitter och dricker te hemma hos mig. Jag har precis gett en frustrerad knodd en liten hjälpande puff i stjärten i hans försök att resa sig mot bordet. Han hade benen vikta på ett konstigt sätt och fick inte rätt på det själv....

Lite trumpet såg jag istället på nästa gång han trasslade in sig i sina ben. Han brukar vara duktig på att resa sig men ibland händer det att han kommer lite fel i utgångsläget och i princip försöker dra sig upp i stående på ren armstyrka. Det kliade i mina mammafingrar att ge honom bara en liten puff, men jag lät bli. Och lite stånkande och stönande senare hade han faktiskt lyckas vrida benen i en såpass fördelaktig vinkel att han orkade dra sig upp till stående. Å vad glad och stolt han blev!! 

Det finns så mycket man skall tänka på när man är förälder! Så mycket konstigt man har för sig utan att ens tänka på det. Bara genom att vilja väl. Nu var kanske inte det här det mest allvarliga fel man kan begå mot sina barn, men det är något jag försökt tänka på sedan dess.

Men det är lätt att glömma: killen är livsfarlig! Man måste hela tiden vara med och vakta för att han inte skall skada sig, för när han väl står upp så släpper han taget om vad det nu var han reste sig mot. Och stå utan stöd det kan han inte! Så om killen skall ha några hjärnceller kvar till skolåldern så vill det till att man är framme och fångar honom när han dimper i backen. Och eftersom man ändå måste vara med och parera när han ramlar är det lätt hänt att man även ger en hjälpande hand på väg upp. Men om man låter honom vara, och låter honom kämpa, Åååh vilken belöning det är att se stoltheten lysa ur hans lilla ansikte när han lyckas!!

En mycket trött och gnällig liten knodd har vi haft på halsen både igår och idag. Knappt fem minuter ens kan han sitta själv och leka på golvet, utan kryper hela tiden efter mig och vill upp i famnen.

Sviten av en veckas sömnlöshet trodde jag först, tills jag såg att rygg, nacke och mage var täckta av små, knappt synliga, röda utslag, som däremot känns knottriga när jag tar på dem. 

Enligt mormor antagligen tredagarsfeber, som alla barn får. Tydligen behöver man inte ha särskilt mycket feber för att ha tredagarsfeber, för 37,6 räknas väl knappast som patologiskt?

För att lugna eventuella långväga läsare, såsom dalmasar :), vill jag tillägga att när han väl får vara i famnen är han pigg och glad och skrattar och busar som vanligt, så tredagarsfeber eller inte så är det i varje fall inget allvarligt.

***************************

Det här skrev jag i eftermiddags, innan jag hade googlat tredagarsfeber och förstått att symtomen inte alls stämde. Men utslagen har lugnat ner sig igen, så jag gissar på att det var en reaktion mot någon mat eller kanske tvättmedlet? Kvarstår gör en ömhetstörstande liten knorr. Att något så krävande kan vara så underbart på samma gång! Ljuvliga Knoddoft!

Och en veckas slit och bråk har resulterat i att Knodderiet numera (igår och hittils inatt, så kanske för tidigt att kalla det en trend?) sover tvåtimmarspass istället för entimmars. Hoppas hoppas!!

 

...är det en något piggare morsa som rapporterar. Länge leve brösten jag skall aldrig sluta amma!!

Ett litet förtydligande till gårdagens inlägg är att den gnällige lille pojken som vägrade sova inte var sömnlös av hunger, utan för att han helt enkelt är van vid att ha ett bröst slappt hängande ur ena mungian för att kunna komma till ro.

Natten gick bra; H somnade i bilen på väg hem från kalas vid sjutiden. Han vaknade inte förrän vid tio, då han flera gånger kunde somna helt utan bröstets inblandning, men lika många gånger vaknade med ett gallskrik när vi försökte lägga ner honom i sin säng. Vid halv tolvtiden beslutade vi oss för att gå och lägga oss samtidigt så att han kunde sova i vår säng (vi vågar inte ha honom där ensam eftersom han kryper ut för kanten när han vaknar). Av outgrundlig anledning, och för första gången sedan Liten föddes, låg jag sömnlös och av rädsla att väcka Lille Skrik alldeles stilla, fram till ett ungefär då H vaknade igen. BOOBY!! och fem minuter senare en sött sovande pojke igen! Även jag somnade denna gången och sov till tre då vi hade vårt nästa vakpass på ungefär en halvtimme, men H somnade tillslut utan boppe, så jag är ändå nöjd!! Vaknade till vid fem av att H var vaken och låg och "buffade", men så länge han inte verkar missnöjd brukar jag halvsova vidare och låta honom hållas; antingen skriker han till om han vill ha uppmärksamhet eller somnar om igen. Eller som i det här fallet; trotsade en tröja och en BH och tog själv för sig ur skafferiet. Döm om min förvåning när jag vaknade till!! Vi somnade båda två rätt så snabbt igen och vaknade, den minste av oss helt klarvaken, vid sju. Jag kände mig också relativt pigg så Erik, som brukar vara den som får ta morgonpasset, fick sovmorgon.

Tilläggas bör att hela familjen somnade efter frukost igen vid 9tiden, och sov till halv tolv!! SKÖNT!