Jag skall inte skriva så mycket ikväll för jag har två veckors "fix" att ta igen. Två veckors tystnad här på bloggen har berott på att vi har slutat amma. Puh.

Datorh******vetet har kraschat och alla våra bilder från 2010 är förlorade.

... är min vän Fotograf Jennie Ekblom!!! Har inte hunnit skriva om hur jag blev bortrövad på FruHippa ett helt år efter vårt bröllop, men ett långt utförligt reportage kommer, det lovar jag nästan! ;)

Måhända inte i klass med att från krypande resa sig upp och ta sitt första steg, eller helt plötsligt sätta samman de lösryckta orden till en första mening, men i morse gjorde jag en rolig iakttagelse vad gäller Harrys sätt att leka med bilar.

Dagen då vi för första gången såg honom brummande köra en liten leksaksbil över golvet blev vi alldeles förvånade. Var i allsinn dar hade han lärt sig göra så? Hans mor, som är uppväxt med två systrar och mängder med my little ponys, hade iallafall ingen aning om att det var på det viset man lekte med bilar!

Sedan den dagen för längesedan har Harrys bilförråd utökats betydligt, och han bär omkring på sina favoriter som andra barn bär på sina nallar. I morse hade han båda sina favoritbilar i händerna och körde dem på golvet. Så lät han dem närma sig varandra, som för att hälsa. Sen pussade de varandra, alltmedan Harry gjorde pussljud med munnen. Sen lekte bilarna tafatt och turades om att prata med varandra.

Jag tolkar visserligen detta beteende som bevis på hans stora empatiska förmåga; att kunna tillknyta små metallsaker med gummihjul mänskliga egenskaper, men känner ändå viss oro över att han fäster sig vid hårda bilar istället för mjuka nallar?

1   När det är natt är det natt är det natt. Oavsett hur ofta den lille vaknar, och oavsett om blöjan måste bytas eller välling måste lagas; se till att behålla ljuset släkt och stämningen rofylld. Prata tyst och så lite som möjligt, och undvik ögonkontakt som verkar stimulerande. Ge då istället närhet. Det läste jag mig till i en föräldratidning innan Harry föddes och det är en av få saker vi hållit benhårt på. Och det har visat sig ge resultat. Trots att han kan vakna flera gånger per natt fick Harry tidigt in dygnsrytmen att vara trött på natten och pigg på dagen. Och trots att han kan vakna flera gånger per natt har han alltid varit lätt att somna om, och faktiskt aldrig piggnat till och velat leka mitt i natten som jag hört att många andra haft problem med.

2    Se till att ge flaska, även om ni ammar. På den här punkten har vi lärt av våra misstag. Eftersom amningen fungerade smärtfritt testade vi inte flaska förrän Harry var flera månader gammal och pappa skulle vara ensam med honom över flera timmar. Han dricker fortfarande inte ur flaska.
Med nästa barn kommer vi att se till att pappa ger utpumpad mjölk ur flaska minst någon gång i veckan om möjligt (dock är det viktigt att man väntar tills barnet lärt sig amma ordentligt, eftersom det är olika sugteknik). Inte bara för att lära dricka ur flaska, utan även för att försöka förhindra att barnet blir så extremt mammigt som Harry länge var -och är.

3    Det kan tyckas banalt, men det tog många nätter och en nästintill förstörd bäddmadrass innan jag förstod att om man sover med BH och amningsinlägg slipper man vakna i en sjö av mjölk varje morgon. För att inte tala om den klibbiga känslan av söt, intorkad mjölk på hela överkroppen.

4    Vagndjungeln. Vilket bry vi hade innan vi köpte! Och trots att vi kände oss så nöjda till slut använder vi inte den dyra (3000) vagn vi först köpte, utan en begagnad vagn som jag införskaffade billigt på Blocket när Harry var runt 8 månader. För ligger, det gör de inte länge! I Harrys fall inte alls. Tidigt ville han bli uppbullad så att han kunde sitta och titta, inte ligga och glo rakt upp i det blå. Den vagn vi först köpte hade inget stöd för benen när man gjort om den till en sittvagn, utan de hängde rakt ner. Och det vet alla som suttit på en barstol att stöd för benen vill man ha annars blir man trött i höften. Det var en enorm lättnad när vi köpt den andra vagnen som hade stöd så att benen i princip kunde peka rakt framåt, med knäna nästan raka. Helt plötsligt ville Harry åka vagn längre än 10 minuter!
Det näst viktigaste vid vagnköp är att den har en stor rymlig korg undertill. För matvaror. För shoppingfyndet. För vänners tunga väskor. Och för väskan full med ifall-saker som du för en gångs skull inte tagit med dig den dag din son råkar trilla huvudstupa i en vattenpöl eller får tokdiarré när ni är på väg till ett möte ni redan avbokat tre gånger. I vår korg ligger även en hink och spade, en toarulle för Harrys ständigt snoriga näsa, en tjock tröja och en burk med fruktpuré för krissituationer. Och en mängd andra prylar som ingen orkat slänga/ta med upp i lägenheten.
Allt annat i vagndjungeln är helt och hållet överflöd, och till för att kunna klämma ut ytterliggare några hundralappar (eller tusenlappar) ur osäkra blivande föräldrar. Små eller stora hjul fram/mjuka hjul eller hårda punka-fria/framåtsittande, bakåtsittande, eller vändbart styre. Man är inte en dålig förälder om man inte köper bästa möjliga vagn åt sitt barn. Köp en som tål bananfläckar. Och som du vågar lämna utanför det trånga kafét utan trippla lås. Och som kan stå ute i regnet när du hälsar på kompisen utan hiss. Köp begagnat.

5     Lyssna inte på alla råd du får, utan lita på ditt eget omdömme. Det rådet fick jag själv många gånger. Det är det bästa rådet jag kan ge någon, men det råd som jag själv blev argast över!!! Hade jag vetat vad jag själv tyckte var bäst hade jag ju inte sökt kunskap utifrån! Hade jag haft en stark känsla i magen över vad som var rätt hade jag självklart följt den. Men nu hade jag sällan det. Dessto oftare hade jag ett ömtåligt men högljutt barn i famnen, och en känsla av villrådighet och maktlöshet. För vad visste jag och Erik om barn?
Men i efterhand har jag förståt att medan jag förtvivlat försökte fråga eller läsa mig till hur man bäst somnar, matar, stimulerar och sätter gränser för små barn, och innan vi bestämt oss för vilken av alla andras mer eller mindre bra metoder vi skulle använda, så gjorde vi under tiden just det; somnade, matade, lekte och uppfostrade. Fast på vårt sätt. Det som föll oss naturligt in. Så i efterhand förstod jag det viktigaste rådet: Lita på dig själv. Läs inte för mycket.

6    Samma råd igen men med en annan formulering. Det finns inga måsten. Barnet måste inte somna själv. Bara om ni känner att det finns ett behov av det. Vill barnet leva på din mage i början, och du själv känner att du orkar med det, så låt det. Du måste inte vänja det av vid det. Inte för barnets skull i varje fall. Tids nog kommer barnet inte längre ha ett behov av det. Tro mig, det kommer inte att vilja sitta fast på din mage hela livet. Inte ens ett halvår. Kanske ett lite väl specifikt råd. Men åå vad jag skulle vilja ge mig själv det när Harry var pyttig. Vilket sjå vi hade! Och vad dåligt jag mådde, inte över det underbara barnets mysiga ömhetstörstande, utan över det dåliga samvetet jag hade över att jag inte "gjorde något åt det". Varför jag nu fick för mig att jag skulle ha gjort det.

7     Vänta inte tills barnet sover med att göra allt du behöver göra. Får då kommer du mycket snart få känslan av att du aldrig hinner göra något!! Det läste jag också i en tidning, och även detta kan tyckas banalt, men för mig var det en så kallad aha-upplevelse... Kissa och duscha med barnet i babysitter på badrumsgolvet. laga mat och ät med barnet på magen. (se dock till att inte råka spilla kokande vatten eller anna varm mat på ditt barn) lek plocka-undan leken innan ni somnar. För när bebben sover skall man slappna av. läsa en bok. hångla lite med sin karl. eller rent av sätta sig ner en liten stund.

8     Det är jättesvårt för förhållandet att få barn! Men det går. Och det är styrkande i längden. :)
Efter en relativt motig vår och sommar är vi tillbaka starkare än någonsin jag och Erik. Man måste bara hitta rätt i det helt och hållet upp-och-nedvända livet igen.

9     Livet vänds upp-och-ner av att få barn. Så är det bara. Men man slipper iallafall platt hår. Och man vänjer sig fortare än man skulle kunna tro.

9,5   Slarva inte bort sladden till den nyköpta filmkameran!!

Idag har vi varit hemma hos Knut och lekt hela dagen! Båda två har precis träffat sina kusiner i helgen, och där antagligen snappat upp ett och annat om det sociala samspelet. För för första gången någonsin så lekte de faktiskt med varandra, inte bara bredvid varandra. De lekte tittut, jagade varandra och satt och tiitade på leksakerna tillsammans. OK, ett och annat svartsjukedrama utspelades också, och båda pojkarna har fått en hel del leksaker mycket hårt mot huvudbotten, men ändå.

För några dagar sedan skrev jag om hur hemskt det är att ge Harry sin medicin. Jag hade knappt hunnit publicera inlägget förrän det började bli lättare och lättare att ge den. Numer sitter han snällt och gapar när jag kommer med den, fastän den fortfarande är så äcklig att han grimaserar illa varje munfull. Men han konstrar inte. För man måste ju ta den!

Det här är enormt skönt för mig, för det lärde mig att man faktiskt kan bestämma över sitt barn (hör och häpna!) bara man själv är tillräckligt säker. Hade det gällt något annat hade jag slutat tortera mitt skrikande barn med den hemska medicinen och kallat försöket för misslyckat efter en tre fyra försök. Men eftersom jag visste att detta faktiskt var viktigt så vågade jag fortsätta att tvinga. Och det tog inte många gånger utöver min tortyr-gräns på fyra innan Harry insåg att det inte var lönt att bråka.

Stärkt av visheten att böckerna har rätt när de skriver att förändrigar möter starka protester i början men att barnen bara efter ett par gånger lär sig, började jag fundera över fler saker jag kunde tvinga på min son nu när järnet var stekt.

Sedan tre dagar tillbaka har vi struntat i vagn när vi bara skall promenera korta sträckor, till exempel ner till affären eller parken. Men eftersom vi bor vid malmös mest trafikerade gata så går det ju inte att ha barnet springande vind för våg. Hålla handen.

Vilda protester! Svårt att springa kors och tvärs med morsan i släptåg! Men, precis när jag skulle ge upp sträckte Harry självmant upp handen mot mig när vi skulle till affären igår. Och både då och hela dagen idag gick han snällt och, om jag inte misstolkade honom, stolt bredvid mig hela vägen med handen i min. Åhhh det kändes jättemysigt. Så stor vår pojke blivit!!