Mjölk byggde denna vackra kropp
Jag tror att han är 64% Marabou mjölkchocklad
och 20% gul paprika
Juniors första inlägg
Jxz gbbb 0 k
nn.in.un
34eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeew53343qqqqqy56ttttttttttttttttttttttttttttttttttttte44444
444t4
Harry fyller ett idag!!
Beroende på vilken religion man tillhör har man också olika uppfattning om när livet egentligen börjar. Utan att för den skull kalla mig katolik vill jag ändå påstå att livet börjar i befruktningsögonblicket, eftersom det är i det ögonblicket som man börjar existera.
I skrivande ögonblick (eller nja kanske snarare runt tre-snåret) för exakt ett år sedan var Harrys föräldrar, som precis varit ute och firat den blivande faderns sista dag som 24 åring, lagom glada i hågen för att begå det misstag som vi båda senare skulle betraka som "det absolut bästa som någonsin hänt oss". Jag ber om ursäkt till far- och morföräldrar, mostrar och faster, och inte minst Harry själv om du någonsin kommer att läsa detta. Dels för att jag använde termen misstag för det är du långt ifrån, men väl en trevlig överraskning :) och dels att jag både här och i tidigare blogginlägg insinuerat att vi på något sätt ägnat oss åt sådant som kan leda till navelsträngsklippning nio månader senare. (Harry vi kramades bara!)
Vid närmre eftertanke är rubriken faktiskt lite missvisande. Det tar minst tolv, oftast 24, ibland 48 timmar, eller i sällsynta fall en vecka, innan den ene, lite mer rörlige halvan av Harry möter den andra. Så i själva verket kanske Harry uppstod framför en av Elysés fonduegrytor på hans fars 25årsdag. (Finns själar? När får man i så fall den? Seglade ett andligt väsen ner över middagsbordet och landade i min mage? Märkte jag det?)
På http://www.bebislycka.se/shop/pc/viewContent.asp?idpage=7 kan man läsa att:
"Fem till sex dagar efter befruktningen, spricker äggskalet upp och ägget frisläpps och kan öka i storlek. Vid vidhäftningen (implantationen) av ägget i livmoderhålan, vilket äger rum cirka en vecka efter ägglossningen (fem–sex dagar efter återföringen av äggen efter IVF), är ägget stort som ett knappnålshuvud. Somliga av äggets celler ger upphov till fostret medan andra ger upphov till livmoderkakan som, via navelsträngen, försörjer det växande fostret med näringsämnen och med syre. Näringen och syret tas upp från mammans blod genom tunna väggar i moderkakan."
En vecka efter Eriks födelsedag var vi uppe i Bohuslän med hela tjocka släkten. Där uppe finns världens roligaste lekplats, och så här på höstkanten brukar där inte vara så fullt av en massa jobbiga ungar. Så under de dagar då den mycket kritiska implantationen skulle ske, dvs bäbisen skulle FASTNA, ägnade jag mig åt det här:
Det värsta tänkbara.
Igår när vi sent omsider gick och lade oss och jag som vanligt tittade till den sovande Harry fick jag en otäck känsla. Han var liksom lite för stilla.
I halvdunklet försökte jag se från sidan om täcket rörde sig av hans andetag, något jag gör på rutin flera gånger om dagen. Men den här gången kunde jag inte riktigt se den där långsamma höjningen och sänkningen av bröstkorgen. Han andas, tänkte jag, men för säkerhets skull gick jag så lugnt jag kunde bort och tände i taket. Fortfarande ingen tydlig rörelse. Jag smekte honom på kinden och drog upp täcket över axlarna på honom. I vanliga fall brukar han gymta och röra lite på sig när jag gör så. Men nej, inte så mycket som en ryckning.
Med en snabbt ökande känsla av oro skakade jag försiktigt i den lille kroppen, och en arm föll livlöst ner längs sidan. I panik, och med en obeskrivlig känsla av iskall fasa ända in i hjärteroten ruskade jag till honom ordentligt och ropade hans namn, som i falsett. Och då, långt långt ner från sömnens allra djupaste avgrund undslapp det honom en lång suck. Han vände sig litegrann, alltjämt tungt sovande.
Jag var tvungen att sätta mig på stolen bredvid hans säng och under en lång stund kunde jag inte röra mig överhuvudtaget. I hjärtat, armarna och benen kändes en fysisk kyla, fast inifrån. Som om blodet faktiskt frusit till is i mina ådror, precis som de skriver i deckare.
Efter denna hemska läsupplevelse kan ni behöva en orgie i söthet. Bilderna nedan är inte tagna i samband med ovan nämnda händelse.
Slöbloggande
" Tre dagar senare blir jag fortfarande lika förvånad varje gång det går att lägga honom på det här viset. Men hittils har det aldrig slagit fel. Det har till och med hänt att jag lämnat rummet innan han somnat helt. Han vaknar fortfarande en hel del om nätterna men jag tror det kommer att ordna upp sig nu när han kan somna själv. Då borde han ju teoretiskt sett även kunna somna om själv. Kan man tycka."
Skrivet av mig den 11/9 under rubriken Harry just nu
Haha vad man kan bedra sig! Tillfällig sinnesförvirring ifrån Harrys sida. Det tricket går han numera bara på om han är riktigt riktigt genomtrött. Men inte övertrött, för då är det istället en timmes ihärdigt skrikande som gäller.
Men en sak är jag mycket tacksam över (peppar peppar). Trots upprepade vakenhetsstunder under natten är Harry bara vaken länge nog för att väcka mig. En stunds pyssel så somnar han lätt om igen. Och vem vet, kanske för en hel timme i sträck den här gången?? Nähä...
Liten upplyftande kommentar till alla bloggläsare som ännu inte har barn, och som tänker sig att de vill det i framtiden, men blir mer och mer avskräckta av vårt skrivande:
Det är inte så hemskt som det låter.
Det är förvånande hur länge man klarar sig utan ordentlig nattsömn. Och jag tror att det är rätt så behjälpligt att vara lite låg i energinivå på dagen. Tänk om man hade varit lika pigg o gla som vanligt; då hade ungen varit ett besvärligt bihang, ivägen för allt man vill företa sig. Istället kan man gå här hemma och lulla. Ligga och prata med sin härlige son en timme och pussa honom på fötterna. Slänga sig på soffan de få minuter åt gången han sover och ligga och slösurfa på internet eller skriva blogginlägg :) Och låta det största och mest ansträngande projektet för dagen vara att ge sig ut i den stora staden för att träffa en kompis. Och sitta och slöprata på ett fik. Sommarlov och oföretagsam (utom när det kommer till lillkillen förstås) utan ett uns av dåligt samvete :)
Allt gott kommer ifrån ovan...
Harry sitter
Besök från Lund idag
Fader: Känd
Om ett barn däremot föds utan föreliggande äktenskap, men väl inom ett stabilt förhållande där både mannen och kvinnan är skrivna på samma adress och mannen ifråga dessutom är med och klippper navelsträng vid det kritiska ögonblicket, då kan man aldrig vara riktigt säker på vem som är fadern.
Helt plötsligt blir det juridiskt: arvsrätt, vårdnad. Fastän vi på BB angav att barnet skulle ha sin (påstådde) faders efternamn har han i folkbokföingen fått mitt eftersom jag är ensam vårdnandshavare och fadern okänd.
Därför har vi idag varit på Familjerättsbyrån, där Erik inför två vittnen erkänt faderskap till Harry. Jag har dessutom dyrt och heligt lovat att det var han som var närvarande under det avgörande ögonblicket för nästan exakt ett år sedan.
Det hela gick mycket vetenskapligt till. Den trevliga tanten frågade fadern hur mycket hans son vägde när han föddes. Och den engagerade fadern kunde självklart svara på detta utan problem. Utan att vidare kontrollera att uppgiften stämde tiittade Tant i en tabell och kom fram till att koncipationen ifråga, dvs dagen då... ja ni vet, var någon gång mellan 3/9 och 19/10 2008. Hon såg mig i ögonen och frågade om jag haft med den unge mannen att göra någon gång under denna tiden. Ja, jo det hade jag ju. Jag upplyste dessutom glatt att datumet hon letade efter var den 19/9, men det var hon mindre intresserad av.
Hon frågade oss hur länge vi bott ihop och när vi berättade att vi blivit sambos i Januari i år kom bekymmersrynkan fram.
Jahaa... men hur länge hade vi varit tillsámmans då? (Dra på trissor barnet är avlat innan paret flyttat ihop. Hur kan det ha gått till) Fastän vi sa att vi träffades i mars ville hon ändå än en gång fråga oss båda om vi verkligen utan tvivel vet att vi träffade varandra någon gång under de ödesdigra veckorna under hösten 08.
När så all matte stämde och hon försäkrat sig om att ingen av os försökte lura den andre var vi alltså tvugna att kalla in två personer som kunde bevittna att Erik skrev under pappren. Eller snarare att någon skrev under, för vittnena tittade aldrig på hans legitimation.
Jag tycker det är lite sött att man gör sig all denna besvär över privata familjeangelägenheter. Eftesom det hade varit väldigt lätt att fara med osanning, så kan det knappast vara för statens skull som man räknar ut datum och frågar om vi verkligen träffats under den tiden. Det måste snarare vara kvarlevor från tiden då det var den obildade pöbeln som blev på det viset utan att vara gift. Då det faktiskt gick att lura någon och säga du, minns du den där stunden i bersån för två år sen? Det blev ett barn och han skall födas nästa månad. Eller som i vårt fall: tänk vilken stark kärlek vi har; vi flyttade ihop och blev gravida i Januari och barnet kom redan i juni. Vilken ovanligt snabb graviditet!
Nåja. Knodden har fått en oficiell far idag, och därmed rätten att bära hans efternamn. Kan ju vara på tiden eftersom han skall döpas den 3e oktober!!
Och Erik har fått vårdnaden, nåja halva vårdnaden åtminståne, om sin son.
Värt att fira!
Harry just nu -3 månader
Det har kommit lite smygande redan för någon vecka sedan men de senaste dagarna har det kulminerat i en synnerligen märkbar förändring. Harry har förvandlats från spädbarn till baby.
Hans blick är vaken och han tittar sig omkring som för att orientera sig. Förflyttar jag mig i rummet så vänder han huvudet efter mig för att hålla reda på var jag tar vägen. Han ägnar långa stunder åt att studera sin fars ansikte; precis på samma sätt som han gjorde med mig i början. "Knyta an" kallar man det i böckerna. Han har inget emot att sitta själv i babysittern (inte för att någon av oss skulle få för oss att försöka göra honom sällskap i den, men väl bredvid) och titta på något som hänger framför honom, ta tag i det och smaka lite på det. Han kan tillochmed lämnas ensam en stund på en filt på golvet utan nämnvärd stimulering. Bara de små armarna och benen som går i cirklar, runt runt i ständig rörelse. Så länge han är vaken tror jag inte att han någonsin varit helt stilla.
Eftersom han gärna ligger sjäv ibland på dagen (dvs om han är på gott humör när man lägger ner honom, och man gör det samtidigt som man skrattar och pratar med honom och försöker låtsas som det är det naturligaste i världen att han skall ligga där, fastän man inombords med fasa undrar om han tänker lägga upp ett illvrål. Som med hästar och ilskna hundar; show no fear!) tänkte vi att det vore läge att försöka få honom att somna själv, i sin säng, istället för att bli buren till sömns. Så jag provade. Nyammad, pyamasklädd och lagom kvällsmysig lade jag en klarvaken Harry i sin säng, vände honom på sidan, gav honom sin napp och sin elefant och bäddade om honom med täcket. Sen satte jag mig på en stol bredvid med en hand på honom och väntade på de obligatoriska Ehe ehe, Ehe ehe, EHEEEEEEEEEEEÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Men nej. Han suckade, borrade in sig och bökade runt ett tag, tog ett djupt andetag och somnade.
Tre dagar senare blir jag fortfarande lika förvånad varje gång det går att lägga honom på det här viset. Men hittils har det aldrig slagit fel. Det har till och med hänt att jag lämnat rummet innan han somnat helt. Han vaknar fortfarande en hel del om nätterna men jag tror det kommer att ordna upp sig nu när han kan somna själv. Då borde han ju teoretiskt sett även kunna somna om själv. Kan man tycka.
Överhuvudtaget har han blivit mycket lättare att ha att göra med. För det mesta glad och bubblande (även om de flesta som träffar honom kan intyga att han fortfarande har kvar sitt häftiga humör!!), han har inget emot att sitta en stund hos främlingar, utan söker ögonkontakt, ler stort och skrattar, och PRATAR! Han kan verkligen hålla låda när han är på det humöret. Han ser ut precis som om han verkligen försöker berätta något för en; vrider på huvudet och gör grimaser samtidigt som han tittar en stint i ögonen.
Hans favoritleksak för tillfället är en mycket mjuk grå elefant som är någonslags märklig blandning mellan gosedjur och snuttefilt (Tack tant Sofia!!). Den är perfekt för Harry eftersom han lätt får grepp om tyget och kan hålla om den. (han har fortfarande svårt för att greppa om saker, även om han gärna försöker sträcka sig så smått efter intressanta saker. Han har för det mesta fortfarande knuten hand när han rör vid saker, och lyckas han väl greppa om något så har han på grund av gripreflexen som fortfarande är stark svårt att släppa taget om det igen. Gripreflexen kommer att finnas kvar någon månad till, och innan den fursvunnit kommer han inte helt och hållet att kunna kontrollera hur han tar/släpper saker, även om han gärna övar sig i det.) Ibland när man ger honom Pelefanten blir han exalterad och skrattar och sparkar till med benen, tar tag om gosedjurs-snuttefilten och för upp den mot ansiktet. Han kan även bli glad över att få sin napp och visar det genom att gapa efter den när man ger den till honom. Långt ifrån varje gång, men ibland.
Han tycker mycket om när man leker med hjälp av hans kropp; pussar på tårna eller blås-pruttar honom under fötterna eller på magen. Häromdagen låg han och kände på mitt ansikte med sina händer, men det har jag inte lyckats få honom att göra igen. Jag är inte helt säker på att han visste vad han gjorde.
I själva verket är mycket av det jag skrivit här bara mammaskryt. Inget av det är lögn, men kan väl vara övertolkningar från min sida, och det mesta gör han mer eller mindre omedvetet. Jag tror inte att han greppat konsekvenstänk än, inte ens i stil med "om jag sträcker ut handen så kommer den närmre den intressanta saken". Men om inte mammor får skryta, vem får det då??
Känslomässigt dravel
Det låter som vackra men ihåliga och förskönande omskrivningar och jag hade räknat med en mer verklighetsbaserad och jordnära känsla; lik någon av de himlastormande känslor jag haft turen att känna ett fåtal gånger tidigare i livet (de flesta i samband med en viss EE)
Men nej, govänner jag kan intyga att alla futtiga försök att skriva om hur det känns att hålla sitt barn i famnen är underdrifter, inte överdrfter. Så för att svara på Eriks fråga: Jag hade verkligen inte räknat med att tycka så mycket om honom!! Han är den skönaste typ jag någonsin träffat och det ryms mer personlighet i hans sju kilo än i de flesta vuxna jag känner. För varje dag som går blir han lite mera medveten, lite mera Harry, och det är vansinnigt kul att få vara med och se hans utveckling. Det kommer att bli ett fantastiskt år.
Knoddipedia
Vi gör ibland anspråk på att Harry är en skärpt liten grabb. Ibland undrar jag dock om man inte är lite för hastig med sina utlåtanden.
När Harry äter gör han det frenetiskt. Men trots hans entusiastiska grepp om bröstvårtan händer det ibland att han tappar taget. Eftersom han brukar ha ena handen på bröstet med han äter händer det att han istället får in tummen i munnen när han på nytt söker efter bröstvårtan. Det verkar han först väldigt tillfreds med och han börjar muntert suga på sin lilla näve istället. Humöret byter dock drastiskt när det inte kommer någon mjölk! Slut nu igen måste han irriterat tänkta medan hans mor stillsamt guidar honom till för ändamålet rätt suganordning.
Om att skämma bort sitt barn
Om jag skall tillåta mig att klaga en smula på ljuvlige Harry så sover han sällan mer än en timme eller två i sträck, ens på natten. Och så här drygt två månader senare börjar morsan bli lite småtrött. Och eftersom sötHarry extremt sällan vill ligga själv och roa sig, utan helst bara vara i famnen, och eftersom det är oerhört obehagligt för honom när jag sitter ner, har flera timmars omkringbärande på 7 kilo ljuvlighet resulterat i att den något trötta mamman börjar få alltmer ont i ryggen.
Trots att sju mjölkpaket kan låta mycket att gå omkring och bära på dagarna i ända är sju kilo människa fortfarande en väldigt liten människa. Och trots att det egentligen BARA är ljuvligt att ha ljuvligheten hos oss i sängen så är det ändå så att man innerst inne är livrädd att lägga sig på den lille ljuvligheten. Det i sin tur resulterar i att man ligger hela natten mer eller mindre orörlig; stel som en pinne (vilken tur att han väcker mig en gång i timmen så jag får sträcka lite på mig!).
Nåja, jag googlade som sagt. Jag började på de vanliga babysidorna; artiklar skrivna av proffessionella. De tycker synd om mammor som måste amma sina små en eller två gånger per natt och lovar att det inte dröjer länge tills barnet sover över sina mål och sover hela natten. De rekommenderar också de föräldrar som måste bära sina barn till sömns (jo, vi tillhör dem, föga förvånande) att vänja dem vid att somna själva genom att lägga ner dem när de är trötta och sitta bredvid tills de somnar. Tillåt mig småle. Jag orkar inte ens börja förklara alla sätt det INTE skulle fungera hemma hos oss.
Så jag lämnade artiklarna och gav mig in på forumen istället. Där RIKTIGA mammor skriver om hur de har det. VÅR HARRY ÄR EN ÄNGEL!!! Ni anar inte vilka historier där finns. Föräldrar vänder verkligen ut och in på sig för sina barns skull! En mamma berättade att hennes tvåmånaders bara kunde sova om natten om han fick ligga i hennes famn när hon halvsatt upp i sängen. Så i två månader hade hon sovit sittandes för att vara en levande madrass åt sin lilla dotter. En annan mamma berättade att hennes son bara kunde sova om han sitter i en sele på hennes mage och hon prommenerar. Och då duger inte vilken nöjespromenad som helst. Snabbt skall det gå, och hoppigt skall det vara, annars vaknar han med en gång. Så med olidliga, öronbedövande pauser för att äta och kissa var hon ute på rask promenad fem till sex timmar om dagen.
Ren idioti, jag vet. Jättedumt beteende. Men jag vet också att när ens liten skriker, och då menar jag SKRIKER; helt utom sig, okontaktbar, tappar andan, blir lila i ansiktet, höga gälla läten stötvis mellan de mycket ansträngda korta andhämtningarna, kroppen dyblöt av svett och stel som en pinne, då är men beredd att göra VAD SOM HELST bara han får det bättre och kan lugna sig. Och då tror man att man gör det för hans skull.
***
Det har nu gått några dagar sedan jag skrev ovanstående inlägg. Idag har vi varit på kalas och Harry har gått från famn till famn hela kvällen. Han somnade för drygt fyra timmar sedan och har precis vaknat för ett nattamål. Jag la honom lugn men vaken i sin säng och vyssade honom en stund och sen gick jag ut ur rummet. Jag hörde honom böka runt ett tag där inne men sen några minuter är han alldeles tyst och jag tror att han har somnat.
Sedan en dryg vecka har Harry, i takt med att blicken klarnat och blivit allt mer koncentrerad och nyfiken på det som finns runt honom, också blivit betydligt mycket lugnare och mer självständig. Han kan fortfarande ha klängiga perioder varje dag, och ibland hela dagar då jag absolut inte får släppa honom ur famnen, men situationen känns ändå klart lättare och framför allt som om vi är på väg mot rätt håll.
Jag har känt mig förtvivlad många många gånger när jag plockat upp mitt skrikande barn som genast tystnat så fort det kommit i famnen (och tyvärr har det bara funkat med min famn; inte ens pappa duger när han är på det humöret!) Men förtvivlan har inte gällt att det är jobbigt att behöva ha honom i famnen konstant; om jag håller honom eller sitter bredvid och tittar på honom spelar mig inget större skillnad :) Den frustration jag kännt är för att jag inte vetat om jag gjort fel. Om jag gjort mig själv och honom världens otjänst genom att skämma bort honom genom att vänja honom vid att ligga i famnen konstant. Om jag egentligen borde ha lagt honom ifrån mig och låtit honom skrika ett par gånger för att sedan lära sig att ligga själv.
Men nej. Jag har kommit till slutsatsen att jag nog är glad att vi låtit Harry vara i famnen så mycket som han varit, eftersom det verkar som om han haft ett behov av det. Det känns som om trygghet och närhet är viktigare än tukt och uppfostran så tidigt i livet. Det kan tillochmed vara så att den regeln gäller hela livet?
Expertmetoden
Som far är jag ytterligt kompetent! Harry har ofta lite svårt att sova och blir då grinig. Det uppstod ett behov av att utveckla en metod för att hjälpa honom komma till ro. Tillsammans med min fantastiska och älskade son, som dock inte har förstått sambandet mellan svårigheten att somna och det infernaliska tjutet som han för, har jag utvecklat "expertmetoden". (Spädbarnens skrik är en basal instinkt för att påkalla uppmärksamhet för att försäkra att föräldrarna inte försummar sitt barn).
Jag har alltså valt att kalla metoden för Expertmetoden och den är utvecklad för att få även de mest hopplösa fallen att somna.
----
Expertmetoden är så effektiv att den nu har förbjudits i ett stort antal länder. Risken för att föräldrar skall glömma bort sitt barn har helt enkelt uppskattas som alldeles för stor enligt Brittiska myndigheter, rapporterar Nyhetsbyrån Direkt.
- Vi har varit i kontakt med åtskilliga föräldrar som efter flera år har hittat sitt barn (ofta i någon avlägsen del av hemmet), efter att ha glömt bort barnet då det somnat så fint enligt den svenska metoden.
I de mer extrema fallen har förvirrade föräldrar vänt sig till polisen med "bortsprungna barn" som de funnit i deras hem, för att lämna dessa åter till sina rättmätiga föräldrar. Den hemska insikten, efter utredning av myndigheterna, om att det har rört sig om deras egen avkomma har kommit som en stor shock för de berörda föräldrarna.
-Vi har nu upprättat en terapigrupp för de föräldrar som har missplacerat eller glömt bort sin unge, fortsätter den brittiske socialsekreteraren.
Det senaste fallet, i Norska Tronde, var en 17 årig pojke som efter 15 år knackade på dörren till sitt forna hem och meddelade sina föräldrar om sitt äventyr och sin existens. Pojken befaras ha glömts bort på en camping under en vistelse i Sverige. På den tiden blev de väldigt lättade när de genom bekanta fick nyss om metoden och såg det som en bra utväg för att lugna sitt högljudda barn. Pojkens föräldrar vädjar nu till allmänheten:
-Vi vill varna alla nyblivna föräldrar för att använda sig av den beryktade metoden. Den är helt enkelt så effektiv att det finns en överhängande risk att ni glömmer bort era barn, snyftade modern som dock var väldigt glad över hennes sons återkomst.
Vid reporterns fråga om de inte hade saknat sin lilla pojke svarade pappan melankoliskt:
- Nej, jag har hela tiden gått i tron att vi inte kunde få barn, trots upprepade försök. Vi hoppas nu att det finns eventuella syskon som också vänder hem i övre tonåren!
Alla återföreningar har dessvärre inte varit lika framgångsrika och de nya händelserna, med nyupptäckta barn, har fått abortförespråkarna att engagera sig och ta ny ton i debatten. Den för allmänheten kända feministen Gudrun S. säger till Aftonbladet:
-Med barn som kommer hem efter flera år, till föräldrarnas stora upptäckt & överraskning, kan man tala om en senarelagd födelse. Alltså en retroaktiv social-förlossning, skrockar Gun.
- Givetvis föreslår jag därför att man skall riva upp abortlagen och tillåta abort även i de övre delarna av barnaåren, fortsätter Gun. Vi måste kämpa för kvinnans rättigheter till ett fritt samliv. Precis som för männen! skriker Gun upphetsat medan reportern flitigt antecknar.
