I måndags vaknade jag med ett ryck mitt i natten. Jag tolkade visarna på klockan bredvid sängen till tio över fyra. Med en suck konstaterade jag att det var exakt 40 minuter sedan jag lade mig igen efter förra vakenhetsperioden.

Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var något som inte var som det skulle. Vanligtvis brukar jag väckas av att Harry gråter, men nu var han alldeles tyst. Det förvånade mig att jag vaknat av mig själv. Sömn är en bristvara som jag annars är duktig att ta vara på; jag somnar i samma sekund jag lägger huvudet på kudden, och vaknar bara när Harry vaknar.

Tystnaden förbryllade mig, ända tills jag hörde en suck bortifrån Harrys säng. En suck jag hört förut! Harrys ansträngnings- och koncentrationssuck.

Med ens blev jag klarvaken, kisade bort mot sängen för att försöka se vad som stod på där borta i mörkret. På en millisekund var jag ur sängen och störtade mig bort mot spjälsängen; mot den lille pojken som stod på knä i sängen med båda händerna på sänggaveln, redo att ta sitt grodhopp över kanten.

Rätt så skakad lät jag Harry sova resten av natten i sängen med oss. Med vad jag bedömde som god marginal till kanten kröp jag tätt intill alltjämt sovande Erik, och lät Harry somna i mina armar.

Någon timme senare vaknade jag återigen till med ett ryck; den här gången av att Erik kastar sig förbi mig i riktning mot Harry. Jag hann precis se hur den lille krabaten krupit bort mot sängkanten och sträckte sig efter ett glas som stod på mitt nattduksbord, som i sig stod ca en decimeter ifrån sängen. Harry, som fortfarande inte bemästrar konsten att avståndsbedöma, kunde såklart inte nå glaset utan skulle precis till att störta ner i ravinen, och på vägen ner slå tänderna i bordskanten, när vi fick tag på honom och kunde dra honom oskadd in mot sängen igen.

Dagen efter blev det till att leta upp verktygslådan och sänka sängbottnen. På kvällen lade jag honom i sin nysänkta säng för första gången. Harry vände sig på sidan och började fingra på spjälsängsskyddet som han brukar, och sen stack han ut handen genom spjälorna och började pilla på vad jag i samma stund såg var ett eluttag som lägligt satt på precis rätt nivå bakom sängen. För trött för att göra något åt det just då drog vi bara ut sängen till mitten av rummet, men dagen efter blev uttaget rejält övertejpat i väntan på att riktiga uttagsskydd skall inhandlas.

Jag börjar inse att föräldraskapet inte precis kommer att bli lättare framöver. Jag fasar för hur det blir när han kan röra på sig på riktigt, för trots att han fortfarande är mer eller mindre orörlig har vår älskling nästan haft ihjäl sig tre gånger inom loppet av mindre än ett dygn!!

Först lät vi den koka riktigt länge och i en gryta med vatten.

Sen mixade vi den till en slät, brun puré.

Men ni kanske förlåter oss denna okristliga behandling av ert fina kött när jag berättar att det var för att Knodden skulle äta kött för första gången. Och vad passar en dalmas bättre än att börja med älgkött!? Från en älg som fått vandra i era skogar och inte är fullproppad av tillväxthormon och antibiotika.

Dessutom var det bara ändbiten av en bit som jag och Erik delade i form av biffar med klyftpotatis och hemmagjord bernaise. 

Men älgkött föll den lille i smaken! 

Och lite förfärat insåg jag precis att det ligger delar av ett dött djur i min älsklings mage.

Ett samtalsämne som nästan alltid kommer upp när vi träffar andra, och som för all del även jag och Erik har berört många gånger, är Vad tänker Harry? Hur mycket förstår han?

Ibland verkar han så klar och vaken och "med". Andra gånger verkar han så liten och dum; och påminner en om att han är mycket mycket liten fortfarande och inte begriper särskilt mycket av världen.

Just nu är han intresserad av "rymd", som jag tolkar det iallafall. Det började när vi var på Triangelns köpcenter får någon vecka sedan. Jag bar honom i famnen när han helt plötsligt böjde sig bakåt och fick syn på taket. Det är väldigt högt i tak på Triangeln, och utstickande från väggarna finns stålbjälkar på olika nivåer och andra detaljer som gör att man verkligen får en känsla för högt upp det är. Harry blev helt fascinerad!! Han sträckte sig så långt bakåt han kunde; formade ryggen som ett litet U och undslapp sig ett åhhh när han med stora ögon riktigt absorberade det väldiga djup som låg ovanför honom.

Sedan den dagen vill han gärna böja huvudet bakåt och se vad som finns bakom, ovanför honom, och även på andra sätt undersöka saker ur ett annat perspektiv. Han vill gärna titta över kanter; på skötbordet eller i barnstolen eller vagnen. Gärna böja sig såpass långt ut att han nästan ser undersidan av det han sitter på. (Det gäller att hålla i honom; han skulle haft ihjäl sig själv flera gånger om dagen om han hade fått fria händer!!) På samma sätt vill han gärna titta på baksidan av stolen jag sitter på om han står upp i mitt knä.

Ett annat lite roligt exempel på att han nog förstår att han befinner sig i en rymd som omger honom visade han när Erik och jag var och spelade biljard. Jag satt på en stol längs en vägg med Harry i knät, och några meter längre ner längs samma vägg satt en TV monterad snett vinklad åt vårt håll. Mellan oss och TVn fanns en utbuktande pelare, som nästan helt skymde sikten för TVn, och Harry, som älskar TVapparater mer än något, böjde sig fram för att kunna se mer av den.

En banal kunskap kan tyckas, men han måste ändå ha någon slags känsla av att det finns tre dimensioner; ett rum där innehållen inte bara är relativa honom (som om det hade varit något tvådimensionellt, tillexempel en bild) utan även är relativa varandra.

Men även om han har den här känslan av att världen existerar runtomkring honom, och han är i den (han kan känna lukta smaka på den) så tror jag inte att han alls har greppat än att han kan manipulera eller påverka den. Han blir ytterst förtjust när man trycker på tutan på hans gåstol, och ett ovanligt trevligt och behagligt litet läte uppstår. Han tycker det är ännu roligare när jag tar hans hand och trycker den mot den röda lilla knappen. Men såvitt jag kan se gör han ingen ansats att själv försöka trycka på tutan och skapa det trevliga lätet. Han saknar på det sättet konsekvenstänk.

Käre gudfar Johannes som ska bli psykolog läser just nu utvecklingslära. Han är speciellt intresserad av objektsrelevans (var det så du kallade det?) nämligen om Harry förstår att saker finns kvar även om man inte kan se dem; tillexemel om man ställer något framför som skymmer dem. Om jag förstod Johannes rätt menade han att någon gång vid åtta månaders ålder börjar barnet förstå detta. Och om man håller en bok framför leksaken vi precis tittade på, försöker barnet ta bort boken för att komma åt leksaken, snarare än bara titta dumt och se ut att snopet tänka Vart tog den vägen??

Jag vill inte vara den som säger emot allmänt vedertagen forskning, men Johannes, jag har funderat på en sak. Jag har känslan av att Harry visst vet att saker och ting finns som inte syns. Ett lite halvdåligt exempel på det är att bredvid hans skötbord står en blå soptunna som han tycker är väldigt rolig att ta på. Den står lite längre ner än höjden på hans skötbord, så den syns inte, den är bara precis inom räckhåll om han kastar sig över kanten och lutar sig så långt ner som möjligt samtidigt som en välvillig förälder håller honom i ena benet. Han kan inte se den, men han vet att den är där, och så fort han får möjlighet kastar han sig i dess riktning. På många andra sätt tycker jag att han ger intryck av att förstå att roliga men mer eller mindre livsfarliga leksaker som tas ifrån honom och göms inte alls försvinner, utan som sagt bara döljs. Däremot, som jag var inne på ovan, har han ännu inte greppat att han kan manipulera världen.

Det har inte gått upp för honom att försöka ta bort det föremål som döljer hans leksak.

Jag tycker om att vara prenumerant på en tidning. I mellanstadiet vår det Min Häst som damp ner i brevlådan en gång i månaden, och i gymnasiet under mitt stora fotointresse var det FOTO. Efter det var det i tur och ordning Fitness Magazine, Runners World och iForm.

Just nu är det Vi Föräldrar som med jämna mellanrum ligger och väntar innanför ytterdörren. Jag njuter varje månad över att i lugn och ro få sätta mig med min tidning och koppla bort ett tag. Men på senare tid har jag blivit alltmer irriterad över den ton (i brist på ett bättre ord) som förs fram, inte bara i tidningen utan även genom all reklam som dimper ner genom brevinkastet:

Högläsning ger pratglada barn
Amma längre ger intelligentare barn
Klassisk musik utvecklar barnens musikaliska och matematiska förmåga
Knyt en bjällra runt tån så uptäcker ditt barn sina fötter fortare (Vad i hela fridens namn skulle man vinna på det!!?)
Öva barnens språk genom att prata med dem
Att börja tidigt med bokstäver ger bättre läsförståelse
Köp speciellt framtagna pedagogiska barnböcker
Varför köpa en billig barnvagn när du kan lägga mycket pengar på något ditt barn skall ha länge?

Så gott som alla artiklar jag läst innehåller ordet stimulera.

Att stimulera är dagens föräldrars dygd och högsta önskan. Det är inte bara en möjlighet utan en skyldighet, och något som skall göras alltid, i alla lägen.

Men när övergår en förälders välvilliga försök att ge sitt barn de bästa av förutsättningar, till en självisk strävan att skapa sig ett perfekt barn? Ger perfekt stimulans på alla punkter ett barn som är begåvad i allt, eller blir det tvärtom inte speciellt duktigt på något?

Jag undrar vilken förälder som inte pratar med sitt barn? (Och om det inte kommer naturligt; blir inte barnet trött på förälderns evinnerliga malande då?) Och varför skall allting vara så pedagogiskt?! Kan man inte läsa en saga för att det är spännande, trots att prinsen är stark och prinsessan söt och styvmodern elak. Jag vill kunna titta i en bok med min son; och peka på bilderna och berätta vad de föreställer, bara för att det är trevligt. Utan att i bakhuvudet tänka att jag stimulerar hans språkutveckling.

Det är klart att man blir glad och stolt när ens barn är duktigt (den här bloggen är nog ett bra exempel på det), men det känns på något sätt taskigt att göra saker med sitt barn inte för att han eller hon tycker det är extra kul, utan med baktanken att det skall bli extra duktigt på något.

Varför skriver ingen en artikel som heter: "Köksredskapen duger bra som leksaker". Eller "Ditt barn blir stimulerat bara det får vara med i det dagliga livet".  Är det inte bara så enkelt som att "Gör det du tycker är roligt så blir ditt barn lyckligt"

Om vi nu vill sträva efter lyckliga barn, för det är kanske också ett högt ställt krav?

Nyligen var vi på väg till mina föräldrar i Dalarna, och stannade i en liten håla för att byta tåg. Jag har ingen aning om vad den hette och jag tror att vetskapen därav är få förunnad. Vi befann oss verkligen i civilisationens periferi och förutom för att råna den intilliggande Pressbyrån, som karaktärsenligt hade inslagna fönster, så tror jag att väldigt få hittar sin väg till orten för något annat än att just byta tåg.

Vi steg av tåget, men med stora tunga väskor* och litet tungt barn var vi särskilt illa lämpade för att släpa oss uppför den höga trappan till den angränsande perrongen där vi inom loppet av ett par minuter var tvungna att infinna oss (mamma har konstant ont i ryggen och pappas muskel under höger skulderblad börjar krampa så fort han höjer temuggen från bordet). Darwinismen har för ändamålet utvecklat hissar, tyngdkraftens ädla förtryckare. Det finns dock en fatal svaghet i konstruktionen; det gäller nämligen att hissen ligger i anslutning till den höjden som man vill bestiga, och ingen hiss låg synbar. Vi gick med tunga & trötta ben mot den ohyggligt långa trappan. *(när familjen reser antar packningen ohyggliga proportioner, även sett från en småbils perspektiv, och då vi inte har en sådan blir belastningen på framförallt pappa väldigt hög)

Ett par meter före oss gick en medelålders man, också han med händerna fulla av packning. Till vår förvåning gick han vid sidan om trappan med en självgod min, typisk för dem med god kännedom om lokaliseringen av levitationens behagliga stålbur. Vi följde honom i hopp om att så var fallet. Och visst, en liten hiss låg dold bakom trappor, soptunnor och mörker, vars själva existens måste ligga bortom kännedomen för alla utom de allra mest rörelseberövade.

När vi steg in i hissen blev jag mäkta förvånad! Knapparna på hissen var märkta med blindskrift! Men om en person väl tar sig till den förbannade hissen, bakom trappor och sopptunnor, i utkanten av en ort som ingen vet var den ligger, om man klarar att ta sig ända dit.... Inte fan behöver man blindskrift på knapparna då! För var är blindskriften, alternativt den extremt utförliga skyltningen för oss som faktiskt ser, som leder dig ända fram till hissen?! Dessutom är det…… en hiss! Den har två knappar. Det är inte så att den tar dig inte till andra dimensioner om du trycker fel. Den går upp och ner, dessutom i ett väldigt makligt tempo! Jag tyckte att det var väldigt bisarrt att blindskriften började på ett av de mest oåtkomliga ställena i världen…

Passar på att sova en stund medan mostrarna laddar upp med kakor för att ta igen gammalt skvaller





PETflaskan -världens bästa leksak!!!!

Nytt favorittrick: titta på världen upp-och-ner


I Gabis nya fina mysiga köpenhamnslägenhet!! Sorry flickor, det var det mest smickrande fotot jag lovar!!

Vår fantastiskt duktige och framåt son har så smått börjat lära sig surfa!!

Som alla nybörjare har han börjat med att försöka bemästra att ligga på mage och sprattla med benen: