Jag har ett sånt där förbjudet tjuvknep när jag skall lägga min son. Jag ammar honom till sömns. Fastän man inte FÅR det. Man skall lägga ner bebisar i sin säng och vänja dem vid att somna själv.

Men jag orkar inte det. För då tar det två timmar för Harry att efter mycket gråt och skrik somna in i en snyftande orolig sömn. Istället ammar jag honom tills han somnar vid bröstet. Helt smärtfritt för alla parter (så länge ingen blir biten vill säga), och det tar som längst tjugo minuter. Så varför göra ett problem av nattningen när den kan vara enkel?

Så finns det dagar då jag önskar att jag hade andra sätt att natta min son. Till exempel när han vaknar en timme efter att han somnat. Då kan jag nämligen inte med gott samvete ge honom bröstet igen, så då gör jag det andra mest förbjudna; vyssar min bebis till sömns.

Harry gillar när jag håller honom tätt, och han kan gömma ansiktet i min hals. Och så vill han gärna att jag gungar upp och ner och gärna också sjunger en sång eller säger shhhhhhh shhhhhhhh shhhhhhhh shhhhhhhh i takt med gunget.

Ikväll var jag som mest inne i gungandet och sshhhh:andet när Harry råkade lägga en liten spya innanför min tröja. Jag bedömde hans andhämtning som på god väg in i sömnens värld, och ville helst inte väcka honom genom att byta ställning och börja torka. Jag valde att istället känna hur den allt kallare rännilen kräk letade sig ner mellan brösten och ner över magen.

När man skall lägga ner en sovande Knodd i sin säng är det lätt hänt att man väcker honom om man gör det för hastigt. Bäst är att lägga ner honom mot sängen utan att släppa taget om honom, och sen stå lutad över honom en stund så att han hinner somna om igen. Den här gången missbedömde jag avståndet till sängen vilket innebar att jag halvföll den sista biten. Det allra viktigaste är alltid att inte väcka ungen, och eftersom händerna var lindade kring barnet hade jag bara pannan kvar att dämpa fallet med.

Det gick bra. Harry vaknade inte. Men själv befann jag mig med ändan i vädret och huvudet ner i sängen, armarna fortfarande fast runt det sovande barnet, och funderatde på hur jag bäst tog mig ur den här knipan. Jag skrattade till när jag för min inre syn såg en gammal Vattenfallsreklam: -Älskling det måste finnas ett enklare sätt!!! -Vad skulle det vara, två hål i väggen kanske, Haha!

Det hade kanske varit enklare att ta en veckas skrik och lära Harry att somna själv. Kanske nästa vecka. Eller nästa igen.

När jag smög ut ur rummet efter mycket krånglande att ta mig loss gnisslade dörren högljutt till när jag stängde den, och Knodden vaknade igen...

Fem minuter innan portarna öppnades var kön redan två kvarter lång. Den här gången hade jag sett till att vara i tid, jag kom redan en kvart tidigare. Dagen innan hade de nämligen stängt dörren mitt framför näsan på mig efter 40 minuters köande, och en halvtimme innan utsatt stängningstid. 

Men idag kom jag in och fick min spruta, och kunde något öm lämna lokalen knappt två timmar senare. Kön ringlade flera kvarter neråt gatan. 

När jag stod där i kön och väntade på mitt snopet korta lilla stick i armen började jag se mig omkring. Den här veckan är det åldersgruppen 19-39 som blivit kallade. Jag skulle gissa att 90% av hushållen kring Möllevången består av minst en sådan person. Men trots det är jag förvånad över den stora anstormningen. Av meter efter meter av fullt friska, starka, unga vuxna, som i timmar stod och väntade på att skyddas mot en nästan helt vanlig influensa. 

Hemma hos oss har diskussionerna gått varma om den där sprutan. Maken, som hämtar sin information ifrån nätet och inte tidningarnas löpsedlar, menar att farorna med influensan är gravt överdrivna. Medan vaccinet i sig inte är bevisat ofarligt.

Själv är jag kluven. Personligen är jag inte det minsta rädd för att få flunsan. Det har jag svårt att tänka mig att någon annan där i kön var heller. Hade jag inte haft Harry hade jag nog inte vaccinerat mig. Men jag är rädd för att Harry skall bli sjuk på grund av att jag lät bli att ta en spruta. (Inte för att jag förstår hur i hela världen jag skulle kunna "dra hem" den till honom, jag är ju med honom 23,5 av dygnets 24 timmar.)

Och när jag tittar mig omkring i kön ser jag att varannan person har en barnvagn med sig. Och ytterligare några har stora varma föräldrajackor med reflexer på eller står och håller ögonen på något av alla de barn som leker mellan köraderna.  

I slutändan är det kanske så enkelt som det står på kallelsen. -Vaccinera dig och hindra spridning av den nya influensan.

Inte för din egen skull utan för alla andras. För Harry och för min Farfar.
Och om inte för deras skull så för ditt eget samvetes skull.

Mörkret ligger tungt över hustaken, endast Harry och hans mamma är vaken.

Om morgnarna ligger vi på varsin filt på vardagsrumsgolvet. Harry med bar stjärt och jag i min stora röda morgonrock. Mina ögon är halvslutna men Harry är klarvaken. Han har ljudliga samtal med sin nalle, och smakar sig ivrigt igenom alla leksaker i leksakslådan. Han är så härlig att titta på! Han försöker förflytta sig, ta sig framåt, men den ena sidan är starkare än den andra så ansträngningarna resulterar i ändlösa cirklar; runt runt.

Jag sitter och tittar på huset mittemot, på hur små lampor börjar lysa i lägenhet efter lägenhet. På röktanten som tar sitt obligatoriska morgonbloss genom ett öppet fönster på tredje våningen.

Efter två timmar är första passet över, och Knodden vill sova igen. Han somnar i min famn, jag bär runt på honom ett tag; hans djupa andetag mot min bröstkorg, hans supergoda andedräkt som jag gärna sniffar i mig. Helst vill jag inte lägga ner honom i sin säng, men gör det ändå. Det finns ju saker som måste göras. Ta igen förlorad sömn till exempel. Eller ta sig an vår stora hög med rentvätt som skymtar i bakgrunden. Räkna inte hur många dagar sedan det är jag nämde de där påsarna förra gången!



Så är vår morgonrutin. Oföränderlig kan man tycka, för varje förändring i den sker successivt. Men för tre-fyra månader sedan lyfte han bara precis på huvudet. Och det var inte mer än en månad sedan han började med sina söta lyfta-stjärten-försök. Och för så sent som en vecka sedan hade han inte tagit tag i sina fötter när han låg på rygg. Nu ligger han gärna med båda stortårna i munnen. Samtidigt.

Men så har det blivit sedan Harry kom. Livet är så fullt av konstanta små förändringar att vi inte tänker på dem ens. På något sätt har förändring blivit vår vardag; skulle något stanna upp och vara detsamma, om så bara för en vecka, skulle vi hejja till och vakna upp. Som sovande barn i en bil; vad är det som händer, varför stannade vi?

Föga anade vi, varken Harry eller jag, att morgonen den 10e November ändå skulle innehålla en förändring som faktiskt var märkbar.

Jag minns inte riktigt vad han gjorde eller ens vad det var han ville komma åt, jag minns bara att han låg på mage och satte in båda fötterna långt in mot kroppen, nästan under rumpan. Sen reste han sig på armarna och sköt ifrån med benen. SKUTT!!


Ett jättelångt grodhopp blev det. Harrys min var obetalbar när han mycket förvånat tittade upp mot mig. Hoppsan. Minst sagt. Det hade han inte räknat med! Han försökte igen, en två tre gånger till, och lyckades förflytta sig iallafall någon meter innan orken tröt och vår gode vän utslagen började gråta med kinden platt mot golvet.


Den dagen handlade sen helt och hållet om att krypa! eller, grodkräla kanske vi ska kalla det. Efter morgonsovstunden hade han råkat glömma bort att koordinera det hela med armrörelserna, men den nya stilen är nästan ännu sötare, om än något mindre effektiv: in med fötterna under rumpan och skjuta ifrån så att han står upp, med raka ben och överkroppen kvar mot golvet. Sen gliiiider han sakta framåt tills kroppen är rakt mot golvet igen. 

Jag försökte fånga det hela med kameran, men den klickar så högt att vår lille kille blir distraherad.

åhh ta sats:

När en hel portion ryms i ett istärningsfack krävs det inte många potatisar för att göra ett riktigt storkok. I fredags kväll var jag ensam hemma och bestämde mig för att ladda upp rejält.





Dagen efter tog vi fram ur frysen och tinade. Både vitlökspotatis och mango var helt nytt. Men trots den oerhört skeptiska minen går faktiskt det mesta ner! Inte riktigt allt förstås...

Igår var det exakt en månad sedan Erik och jag travade nerför kyrkogången hand i hand. Och det skulle firas! Det oerhört generösa prsentkortet på lyxrestaurang vi fått av mostrarna med respektive i bröllopspresent skulle utyttjas, och biocheckarna från Helena H likaså.

Det hela var minutiöst planerat. Knodden skulle läggas att sova som vanligt av mig, varpå Erik och jag skulle rusa, ut mot romantiken! Harry skulle sedan sova lugnt och skönt som vanligt tills han vaknade vid tiosnåret för första påfyllningen. Mormor och morfar skulle då snabbt som tusan värma den bröstmjölk som jag med stor möda lyckats klämma ut mellan Harrys täta måltider. Sen skulle de få vara med om det bästa man kan uppleva; lyfta upp en gymtande och gnyende, varm liten kropp som följsamt smälter in i famnen och lindar armarna om halsen på dig och börjar buffa runt som en nyfödd efter bröstet. Med lite tur skulle han utan vidare nöja sig med flaska istället, och hinna somna om innan han märker att det inte är mammas famn han ligger i.

Med lite otur skulle de behöva ha en liten skrikperiod fram tills att Erik och jag kom tillbaka vid 23-24 tiden. Kallhjärtade som vi är räknade vi med att Knodden skulle somna innan dess av ren utmattning.

Hur det gick?
Redan på morgonen började jag känna en vag ångest komma krypande. Hur ska det här gå egentligen? OCh vad är det egentligen som är så storslaget med restaurang?

Jag är inte säker på om det var mitt humör som smittade av sig, eller sviterna efter en mycket intensiv lekeftermiddag under måndagen med två jämnåriga(som jag ännu inte hunnit skriva om här, men det kommer!!) som tog ut sin rätt, men klockan tre på eftermiddagen började Harry skrika. Mitt på Espresso House på Hansa. Inte ens bröstet dög och det har jag aldrig, jag menar ALDRIG, varit med om tidigare. Ögonen var öppna och barnet bara skrek. Jag har fått en helt ny respekt för hur Erik upplever att det är att gå ut och gå med honom. Vad gör man?

När jag långt om länge lyckats ta oss hem och låtit Erik fruktlöst prova alla sina knep på honom; Speldosan, titta på tv, öppna fönstret och titta ut (nej mormor och farmor, självklart håller vi inte ut barnet genom fönstret, tänk om vi skulle tappa honom!!), och varken bröstet eller HållaRiktigtNära fungerade började paniken växa. ÄR HAN SJUK? Han har ju uppenbart ont någonstans. Erik kastade sig att goggla olika åkommor såsom tarmvred och annat otäckt men vi hittade inte riktigt något som passade.

Tillslut lade jag in honom i sängen. Han tystnade med jämna mellanrum, antagligen för att han somnade till, men vaknade efter någon sekund och fortsatte skrika. Efter fem minuter gick jag in till honom igen. Eller nja, det var en lögn. Reste jag mig från golvet bredvid sängen där jag legat ch våndaktigt lyssnat. När han fick syn på mig tystnade han och log mot mig, och när jag plockade upp honom somnade han direkt i min famn, stackars liten.

Natten som följde var nästan värre än eftermiddagen. Runt elvatiden vaknade Knodden till, som vanligt, och ville ha mat. Det fick han, och somnade fort igen, som vanligt. En halvtimme senare vaknade han igen, och när jag efter besvär fått honom att sova igen en tjugo minuter senare vaknade han igen efter runt en kvart. Och så fortsatte det sedan, HELA NATTEN. Han var inte ledsen när han vaknade, bara glad och pigg.

Idag har vi haft tvättid hela förmiddagen och jag känner mig som en levande död. Harry har varit trött och grinig hela dagen och själv har jag nog inte varit mycket bättre. Erik har sprungit upp och ner till tvättstugan hela dagen.
Tvätten? Den är ju ren iallafall. Kan den inte få ligga kvar i IKEA påsarna tills vi ska använda det, lättåtkomligt och bra. Får man gå och lägga sig klockan sju på kvällen?

Jag var nyligen ute med Harry och letade födelsedagspresenter till min kära frus ära. K hade försett mig med en diger lista över saker som hon önskade samt förslag på affärer där jag kunde finna dessa. Bland önskemålen fanns bland annat böcker, kläder, upplevelser, smycken och kort till träningsfaciliteter. Likt en malplacerad och sönderstressad ande, tydligt märkt av samtidens ständiga konsumtionshets, bestämde jag mig för att endast bevilja tre av hennes önskningar. För den sista återstående tänkte jag köpa en bok.

Jag begav mig till Akadmiebokhandeln. Efter att ha tittat ett tag frågade vi informationstjejen om de hade "I huvudet på din bebis", Harry höll på att bli otålig. Flickan mummla glatt något och började knäppa på datorn varefter hon förklarade var boken stod. Eftersom jag har ett stort politiskt intresse och var på jakt efter en bok om liberalismen, som tidigare utgått från sortimentet men nu var tillbaka, passade jag på att undersöka om den fanns inne. Jag frågade henne om de även hade "Vägen till träldom"? Det var lite annorlunda kommenterade hon. Jag instämde och förklarade att vi inte riktigt hade bestämt oss än för hur vi förhåll oss till vårt föräldrarskap. Jag blinkade till Harry, eftersom jag givetvis håller honom ofattbart högt och är mycket nöjd med både honom och min roll som far.

Men att vara ute med Harry innebär alltid en kalkylerad risk. Det är ljuvligt när han är på gott humör men när han väl blir arg så blir han det verkligen med besked. Framförallt om hans mor inte är där och tröstar honom. Senaste gångerna har han blivit alldeles ursinnig och har skrikit som en vettlös. Och det blev han även den kvällen, och när det humöret sätter in är de bara att vända på klacken och springa hemåt med vagnen och Liten.